Fettfobi i Hollywood (ett Youtube-kalas)

Härom dagen i amerikansk TV gästades Conan O’Brien av Chelsea Handler (som är känd för att vara smått elak i syfte att vara ”rolig”) och Andy Richter. Det här är vad som hände:

Chelsea: Do you [like the ocean]?
Andy: Yeah, I like the ocean very much.
Chelsea: That’s great. You must.. You- Do you.. float.. a lot, in the ocean?
Andy: Sure… What, do you sink? Might be that cast-iron heart. 

Hon försökte alltså skämta om att han är tjock och således måste flyta bra i havet. Vilket han bemötte på ett snyggt sätt genom att säga att hon har ett hjärta av gjutjärn och därför sjunker.

Detta fick mig att tänka – det är så vanligt med skämt om tjocka i filmer (har ju skrivit om barnfilmer tidigare), att vi inte tänker på det. Ofta kommer det undertonat, att det antingen är synd om dem som är offer för fetman, eller att de är matgiriga monster. En tjock skådespelare är nästan alltid antingen en komiker eller en bov.

Det finns nästan alltid en moralisk kaka att få i samband med att det finns en tjockis, en förklaring till varför den ”stackars” eller ”dumma” karaktären är överviktig – må så vara trasslig barndom, dålig karaktär, sockerberoende eller depression. Dessutom ska det alltid påtalas att tjockisen har brist på disciplin, högt blodsocker och dålig kondition, och karaktärens fetma blir antingen en del av komiken eller problemet.

Några exempel:

New Girl

Schmidt har en ”smärtsam” barndom som fet, och tydligen gör det hans motbjudande beteende okej. Det är något vi ska sympatisera med, tycka synd om honom, därför får han bete sig som han gör.

Just Friends

Det är inte bara synd om honom som var tjock i ungdomen, det är även så att när man är tjock kan man inte bete sig normalt (tydligen).

Friends

Identity Thief

Mean girls

Pitch Perfect

The Hangover

Alan Garner är den enda tjocka i sällskapet och såklart också den motbjudande vännen som ingen egentligen inte vill ha. Det kunde lika gärna ha varit någon annan av dem som spelade denna karaktär, men de valde den tjocka skådisen.

Här är en film som faktiskt har ett positivt och tankeväckande budskap, även om det levereras på ett smått larvigt och klyschigt sätt.

Det finns såklart undantag, där man inte alls gör narr av den tjocka personen i en film. Men hur det än är, så framställs aldrig en tjock karaktär i ett positivt ljus. Kanske för att det anses ”ohälsosamt” och filmindustrin har tagit som sin uppgift att minsann undervisa världen om att det är fel genom att göra det skamligt.

Det finns massvis med exempel. Det som gör skada tror jag är att det tas som självklart, det budskap som kommer med en tjock karaktär. Det är ungefär som att i amerikanska filmer är alla idrottsintresserade ointelligenta, och alla tjejer med glasögon är smarta. Nog är det dags för en ny agenda i Hollywood.

jennifer

Min dåliga självkänsla ledde till dåligt beteende

Det har stört mig lite grann, det här som Camilla skrev om mig. Hon säger ofta såna saker och jag påpekar då att hon måste ta ner mig från pidestalen. (Skämtsamt oss emellan, vi kör rätt hårt med varann). Men det störde mig för det är bara halva sanningen – det är nämligen så att även om jag var mobbad i skolan och dåligt behandlad av vuxna både som barn och vuxen, så betyder det inte att jag någonsin har varit någon ängel.

När jag var barn var det säkert inte ett stort steg för mig att själv vara elak mot någon. Nu minns jag inte så mycket från min barndom, men jag känner till några tillfällen då jag behandlade en jämnårig dåligt. Jag var säkert odräglig att vara med också, av olika anledningar.

I vuxen ålder har jag haft så dålig självkänsla att jag lätt har gått bakom ryggen på folk, skvallrat, betett mig illa och omoget. Och för det är jag ledsen. När självkänslan ökade försvann behovet av att hävda mig och försöka få vänner genom att tala illa om andra. Det skulle aldrig falla mig in att göra så idag.

Det är så lätt att glömma hur det en gång var. Och även om jag helst undviker att titta i backspegeln, så är det nyttigt ibland, speciellt när det handlar om en positiv förändring. I mitt fall väldigt mycket positivt, och egentligen hängde det mesta på dålig självkänsla, vilket är en konsekvens av hur andra bemött mig. Och det säger jag inte för att beskylla mitt beteende på någon annan – det är helt mitt eget ansvar hur jag beter mig.

Däremot finns det en lärdom att ge vidare. Att hur vi talar till varann, särskilt hur vi talar till barn, påverkar, gör ont, förstör.

”Hahaha, du är ju kobent!” (Vuxen till mig på badhuset, i 13-årsåldern)

”Du har ju fint ansikte för att vara tjock” (Vuxen till mig i tonårsåldern)

johanna_1998_1I tonåren och uppåt har jag ofta fått pikar för att vara ”stor” eller ”mullig” och ärligt talat förstår jag inte varför det var så. Ja, jag var ”större” än dem som ständigt skulle påtala det, jag var inte ”smal”, men jag var verkligen inte överviktig. Jag hade aldrig kommit på att jag inte dög om jag inte hade fått höra det från andra, och när jag var barn mådde jag inte dåligt över hur jag såg ut, det kom senare. Det var egentligen i tonåren som det tog fart på allvar, min skeva självbild och dåliga självkänsla.

Jag är snart 36 år och önskar att jag fattade det här när jag var tonåring. Tänk vad mycket skit jag och andra hade sluppit om jag visste att jag inte behövde tro på vad andra tycker och säger. Om jag kunde hålla huvudet högt och låta det rinna av. För elaka kommentarer kommer vi inte undan (tyvärr). Även om vi har kommit långt i Sverige idag när det gäller medvetenhet om ideal, så är vi fortfarande dåliga på att behandla varandra väl – och till stor del kan låg självkänsla faktiskt ligga bakom. Har man bra självkänsla finns inte behovet att hävda sig, inte alls faktiskt.

Jag är ledsen för det illa jag gjort genom åren, och jag vill be om ursäkt för det. Jag är långt ifrån perfekt även idag (tack och lov) men strävar efter att behandla alla människor lika och med kärlek och respekt – vilket är just det grundläggande för att förhindra att unga växer upp med dålig självkänsla. Att istället få höra att de duger, att de gör bra ifrån sig, att de inte behöver förändra sitt utseende för att vara fina. Att de är värdefulla precis som de är.

ful

Därför är det skadligt att tro att du är ful

Jag fick tips om det här från min kära Veronica på Skön Puls. Och det är jag tacksam för, för Meaghan Ramsey, som föreläser i videon, säger många viktiga och ögonöppnande saker.

Varje månad googlar tio tusen personer ”Am I ugly?”. Meaghan berättar om det här fenomenet (som jag beskrivit här), och vad som driver dem (ständigt uppkopplade och att bli bedömd utifrån antal följare och likes). Det finns ingen gräns mellan livet online och offline. Retusherade bilder och ett konstant flöde av budskap om hur de ”bör” se ut.

Problemen som hon ser det är att unga växer upp med övertygelsen om att spendera mer tid och mental energi på sitt utseende, på bekostnad av de andra aspekterna av sina liv. Relationer, fysisk hälsa och studier blir lidande. Sex av 10 tjejer väljer att inte göra något för att de inte tror att de är snygga nog – och det handlar om aktiviteter som är grundläggande för deras utveckling som människor och som medarbetare i samhället. Nästan en av tre tonåringar undviker att debattera i klassrummet, för att de inte vill dra uppmärksamhet till hur de ser ut. En av fem kommer inte alls till lektionerna de dagar de inte känner sig fina. Om de inte tror att de ser tillräckligt bra ut, speciellt om de inte tycker att de är smala nog, får de sämre resultat på prov.

Det här är inte bara USA, det är även Finland och Kina (vilket visar att det är ett globalt problem). Det handlar heller inte om hur de ser ut i verkligheten, utan om hur de tror att de ser ut.

Detta skadar även deras hälsa. Tonåringar som tror att de är fula gör mindre fysisk aktivitet, äter mindre frukt och grönsaker, håller oftare på med ohälsosamma metoder för viktnedgång, och kan leda till ätstörningar. De har lägre självkänsla. De har högre risk för depression. De vänder sig oftare till alkohol och droger, bantning, skönhetsoperationer, tidigt och oskyddat sex, samt självskadebeteende. Jakten efter den perfekta kroppen får konsekvenser för vården och kostar miljarder dollar varje år.

Och det enda vi får höra är hur mycket fetman kostar vården. Kanske dags för ett nytänk?

Meaghan att vi ska hjälpa våra tonåringar att kämpa emot utseendefixering och bygga självkänsla:

  • Inflytande från familj och vänner
  • Inflytande från media och kändiskulturen
  • Hantera mobbning
  • Sluta jämföra sig baserat på utseende
  • Sluta prata om utseende (t ex ”fettsnack”)
  • Att grundläggande respektera och ta hand om kroppen

Vi behöver alla fundera på hur vi använder sociala medier. Att inte bedöma människor utifrån hur de ser ut, utan utifrån vad de gör. Om alla tar ansvar kommer det gå att förändra.

Låt oss visa våra barn sanningen. Låt oss visa dem att hur du ser ut är bara en del av din identitet, och att sanningen är att vi älskar dem för vilka de är och vad de gör, och hur de får oss att känna. Låt oss bygga in självkänsla i läroplanen. Låt var och en av oss förändra hur vi pratar och jämför oss med varandra. Och låt oss arbeta tillsammans, från gräsrötter till regeringar, så att dagens små ettåringar kan bli självsäkra världsförändrare imorgon.

Gästinlägg om att lida pin (och en egotripp till mig)

Vet inte hur jag ska försöka introducera den här texten, det är både en egotripp och ett enormt glädjeämne att få läsa den. Jag kan inte annat än göra det hon önskar, att få texten publicerad på min blogg. Jag är ödmjuk för det vi gått igenom tillsammans och tacksam för att vi inte är kvar och snurrar i ätstörningar och dålig självkänsla. Tack Camilla för dina ord. Jag älskar dig också!

Tjohoo! ”Livskick”Camilla här.

Jag älskar Johanna. Ja, det gör jag verkligen och jag kan skrika det högt och när som helst. Hon kom att betyda räddningen för mig. På riktigt. Vi hjälpte varandra under en tid som faktiskt innebar känslan av att vilja ge upp. Det finns en bok som heter: ”Jag vill inte dö, men jag vill heller inte leva” eller nått sådant. Jag vet precis hur det känns. Titeln satte sig som en instruktion där hur jag kände då, då för 6 år sedan när jag lärde känna Johanna som skulle komma att bli en sådan människa (ängel) i mitt liv.

Jag läste inlägget här under om att lida pin för att bli fin. Här sitter jag i min soffa och har sådan mensvärk att jag nästan går av på mitten. Urs ja, för att viga ett moment här för att förklara dessa timmar av vånda vill jag till och med erkänna att jag fört in ett stolpiller av den starkare sortens värktabletter i min rump. Ja jag vet. Det ska vara en ipren och man ska inte prata om det men jag kom att tänka på det efter inlägget. Bland annat, det var ett sidospår.

Tillbaka till att lida pin.

Johannas blogg är viktig. Otroligt viktig. Hon är viktig och hon är proffsig. Det har jag alltid beundrat hos henne. Hennes lugn, tålamod och proffsighet. Hennes otroliga kunskapsbank gör det lite övermänskligt och hon har alltid en trygg famn att falla in i. Jag är mer ostrukturerad och skojar iväg saker och ting. Inte för att jag inte bryr mig eller tar saker på allvar, det gör jag. Men är nog inte så bra på att vara lugn. Jag blir mer arg, glad, ledsen och så där otyglade känslodrabbad. ”Yrvädret från Västkusten” – så beskrev Johanna mig i en beskrivning. Än en gång fick hon mig att må bra i vad jag faktiskt var och fick mig att inse att jag inte behöver ändra på mig för att duga.

OM jag gjort misstag som jag innan ville radera. Jag HAR lagt mig under kniven, inte bara en gång utan två och en halv. Jag var övertygad om att jag skulle bli lycklig om mina tuttar var runda och fina, lite näpna och sexiga. Inställningen var solklar och jag kunde på riktigt inte motstå frestelsen då pengar fanns och klinik med fina meriter uppenbarade sig.

Så gick allt fel…

Första operation slutade med kapselbildning och andra slutade med ett infekterat ärr där silikonprotesen bokstavligt talat tittade ut.

Vill man bli fin får man lida pin (och kanske inte alls bli fin).

Lycklig är jag dock! Minst sagt, men inte av mina silikonpattar eller någon välsvarvad kropp. Lycklig är jag för att jag har människor som Johanna runt om mig och för att jag lärde mig att må bra i mig själv. Jag är lycklig för att jag besegrade attityden om att lycka satt i hur andra såg på mig och jag är lycklig för att jag inte hamnar i den svarta dimman att försöka passa in i allt.

Vet ni? Jag har nog aldrig fått höra så mycket fint om mig själv innan som jag får nu. Tänk att det enda jag behövde göra var att komma till insikt och bli vän med mig själv. Nu får jag även jobba med allt detta i mitt yrkesliv och det gör lyckan till tacksamhet! JAG kan PÅVERKA.

Jag lider aldrig pin längre. Jo, bara om man räknar tandläkaren. I den stolen lider jag minsann men det är den enda plats jag lider pin för att bli fin (hålfri). Annars lider jag inte pin. Jag gör att pin lider och tänker fightas mot osunda ideal så länge jag lever. Mycket av den jävlaranaman är ifrån min underbara vän – Johanna

Tack och HEJ på dig du som läser Johannas blogg. Tack för att du läste.

camillajohanna

Pyttelillan och jättekvinnan. :) Den här bilden är från första gången vi träffades, en helg i Stockholm tillsammans med våra barn, då vi gick på ett event (vet inte vem som anordnade det men till vänster om Camilla stod Linda Skugge som jag klippt bort – sorry Linda). Så nervösa vi var, bland alla ”kändisar”. Tänk om vi då visste var vi skulle vara idag, varken vi eller någon annan hade trott på oss. Då menar jag inte ”kändisskap” (hahaha) utan självkänsla. Jag vill aldrig bli så liten (bildligt talat) i mina egna ögon igen. /Johanna

Självbild, kroppsideal och varför vi bryr oss