Nu spinner jag vidare på det här med H&M och tjockiskläder. H&M har ju nämligen varit så smarta att de anlitat en ”större” modell (Jennie Runk) till att visa deras kläder. Med kläder menar jag då deras PLUS SIZE kläder. De har anlitat en PLUS SIZE-modell för att visa utbudet för STÖRRE kläder. Vad är det som är så fantastiskt med det? Inget, faktiskt. De har väl plus-size-modeller varje år? Som visar plus-kläder? Ändå solar de sig i äran att ha tänkt på oss tjockisar också. Så att vi inte ska känna oss ovälkomna bland deras kläder. Men fortfarande är man ju som tjockis hänvisad till en speciell avdelning.

Här nedan har jag surfat in på webbshoppen, gått in på DAM och valt Badkläder. Inte en enda glimt av Jennie Runk.

Väljer jag däremot H&M – Stl 44-54 och sen Badkläder dyker hennes vackra nuna upp.

Det här brukar jag tjata om i mina föreläsningar så ni som hört någon av dem vet vad jag ska säga. Att storleksgränsen för ”plus size” är svenska storlek 36. TRETTIOSEX. Det handlar om modevärldens mått och det appliceras uppenbarligen inte på kläderna, eftersom de åtminstone finns upp till 42 i det vanliga sortimentet. Men är det någon som funderat på vilka signaler det ger? Att man är TJOCK om man har storlek 36 och uppåt!

Modellen som visar H&Ms pluskläder har själv skrivit en artikel på BBCs hemsida. Läs hela här. Jag har översatt de delar jag tycker är extra bra:

”Jag tyckte det var konstigt att folk gjorde en sån stor grej av hur min kropp ser ut i en bikini, eftersom jag vanligtvis inte tänker på det så mycket.

När min facebooksida fick 2000 nya gillare på 24 timmar bestämde jag mig för att använda uppmärksamheten som ett tillfälle att göra världen lite trevligare genom att förespråka självförtroende. Sedan dess har jag  fått massvis med meddelanden från fans, som uttrycker tacksamhet. Några har till och med berättat att mitt självförtroende har inspirerat dem att prova en bikini för första gången på åratal. Det här är precis det jag alltid velat uppnå, att visa kvinnor att det är okej att vara självsäker även om du inte är vad allmänt uppfattas som ”perfekt”.

Det här är extra viktigt för tonåriga tjejer. Att vara en tonårig tjej är väldigt svårt. De behöver all hjälp och allt stöd de kan få. När våra kroppar förändras börjar vi se helt annorlunda ut, samtidigt som vi börjar känna oss pressade att se exakt likadana ut.

Det är okej att vara annorlunda. Fokusera på att vara en bästa möjliga versionen av dig själv och sluta oroa dig för dina lår, det är inget fel på dem.

Folk antar att ”plus” betyder tjock, vilket i sin tur betyder ful. Detta är helt absurt eftersom många kvinnor som anses vara ”stora” faktiskt är i linje med det amerikanska medelmåttet, eller 42/44.

Klädföretag delar upp kvinnor i storlekskategorier för att kunna erbjuda sina kunder precis det de letar efter, vilket gör det enklare för människor i alla storlekar att hitta kläder som passar deras kroppar likväl som deras smak. Problemet med det är den negativa klangen som envist fäster sig vid termen ”plus-size”. Det borde inte vara något negativt med att ha samma storlek som de flesta andra kvinnor (42-44), eller ens att vara större. En del kvinnor är helt hälsosamma fast de är stora.

Det finns också negativa associationer med att vara smal. Precis som större kvinnor blir kallade feta eller knubbiga, blir smala kvinnor kallade rangliga eller beniga. Det finns ingen anledning att glamorisera en kroppstyp och kritisera en anan. Vi behöver sluta upp med att hata kroppar för att de har olika storlekar. Det hjälper ingen, och det börjar bli gammalt.”

Abercrombie and Fitch – ett klädmärke – har fått kritik i media för att de bara vill sälja kläder i små storlekar. Är du inte cool eller smal vill de inte att du ska handla där. VD:n säger:

”I varje skola finns de coola och populära ungdomarna, och så finns de som inte är så coola. Ärligt talat riktar vi in oss till de coola ungdomarna. Vi riktar in oss till de attraktiva ungdomarna som har en härlig attityd och massor med vänner. Många människor hör inte hemma i våra kläder. Är vi exkluderande? Absolut!”

Fast för männen finns de extra stora storlekarna…

Se klippet från ABC för hela storyn.

Hemskt, diskriminerande, omoraliskt, förödande…. Ja.

Men faktum är att svenska H&M inte är bättre.

För några månader sedan berättade en vän till mig att hon skulle gå på H&M i Nyköping men fick vända för att de hade inte storlekar över 42. Hon letade efter leggings och var på undervåningen, men hittade ingenting i sin storlek, 44. Hon frågade expediten som svarade snorkigt: ”Vi för inte storlekar över 42 här nere”.

När jag var ”smal” hade jag fortfarande storlek 44 i byxor. Jag har beviset kvar i garderoben. Det minsta jag nånsin haft är 42 i byxor, hur lite jag än vägt i vuxen ålder. Jag har helt enkelt sådana höfter.

Så därför handlar det ju inte ens om att vara tjock eller inte. Det här handlar om att man ovanpå det ska ha ”rätt” kroppsform. Man ska se ut som en pojke. Har man höfter är man alltså inte välkommen på H&M:s undervåning. Återigen saknas toleransen för att vi ser olika ut, oavsett vikt.

Läs gärna inlägget hos La Linda där hon skrivit brev till H&M angående just detta, samt deras svar som finns länkat längst ner i inlägget.  Samma gamla dravel som vanligt. ”Vi tar ansvar” betyder ”Vi skiter fullständigt i hur unga tjejer mår, så länge vi säljer kläder”.

Läs även: Vad är det som är så speciellt med att H&M har en plus-sizemodell?

Jag har skrivit en krönika som nu finns på Livskick.nu. Är det en vanlig dag i mitt liv, eller är det inte?

Möt ”The Slender Vender” – den smalaste läskautomaten i världen…!

Jag gjorde ett tämligen upprört inlägg om Frida alldeles nyss. Jag var verkligen arg. Så arg så jag kokade. Så arg att jag grät. (Ja, jag gråter för allt, hela tiden). Kan inte släppa det.

Att de officiellt riktar sig till tjejer mellan 15-19 tror jag inte en sekund på att det efterlevs. Vilken 19-åring läser Frida??? Säg EN! Jag kan knappt godta att en 15-åring läser Frida idag. Det är bara ett svepskäl att få göra som de vill, för att det säljer. De är mycket väl medvetna om vilka läsarna är. Och ändå spottar de ut dessa fruktansvärt snedvridna budskap.

Det värsta är dock inte att en tidning som har 10-åringar som läsare skriver om sex och vikthets. Budskap om att det är normalt att ha sex vid första dejten (dejtar man när man är 10??). Att man ska tillfredsställa sin partner och vara bra på sex (HALLÅÅÅÅ). Att det är åtråvärt att ha en kropp som en kändis. Då är man het.

Vet ni vad det värsta är? Det som verkligen slog mig efter igår, vilket jag ändå pratat om länge, är att tidningar är små i jämförelse med alla bloggar och andra sociala medier. Och det går inte att ställa en ansvarig mot väggen. Det finns ingen. Även Kissie (Sveriges största blogg, eller en av de största) kritiserade Frida här i dagarna, men har tidigare öppet tagit avstånd från att själv vara ansvarig över huvud taget för innehållet på sin blogg. Och så tänker många bloggare. Jag ser dem, de är lika förvirrade och vilsna som vilka andra unga tjejer som helst. Det är kanske inte meningen att de ska stå ansvariga heller, jag vet inte.

Men kontentan är att på nätet är det helt tillgängligt för en 10-åring (och betydligt yngre) att regelbundet ta in bilder på och information om botox i läpparna, kostråd som är så vansinnigt fel att de borde polisanmälas, budskap om att man måste snöra sina Converse på rätt sätt (vilket sedan speglas i klassen – tjejer blir utmobbade av såna anledningar) och en explosion av bilder på ”perfekta” och ”åtråvärda” kroppar.

Det känns rätt maktlöst ibland. Jag får känselbortfall i armarna när jag tänker i de här banorna. Det går nämligen inte att göra så mycket åt de här bloggarna…

Däremot kan vi vuxna påverka barn och unga omkring oss genom att vara bra förebilder. Genom att visa vägen, den sunda vägen. Genom att visa att kläder, skor och accessoarer inte är det viktigaste i livet. Har barnen vuxna förebilder som motvikt kanske budskapen från andra håll inte tar så mycket mark.

Det är alltså viktigare än någonsin att vuxna tar sitt ansvar. Inte bara ansvariga utgivare, inte bara föräldrar, utan alla vuxna. Oavsett om man har barn eller inte. Personal på förskolor/skolor som inte äter samma lunch som barnen (för att de bantar) märks. Bästa kompisens mamma som alltid måste ha högklackat och bära läppstift märks. Ofta ser unga tjejer upp till andra vuxna kvinnor på ett annat sätt än till sin egen mamma. Därför står inte fastrar, mostrar, grannar, vänner, lärare, osv utan ansvar – trots att många verkar tro det.

Som Karoline skrev till mig på Twitter: ”När jag var 10 läste vi om hästar/löste rebusar! Det var ‘Tio tips för dig som vill skaffa brevvän utomlands och öva på att skriva på engelska’ – inte sextips!”

- Visst ligger det något i detta?

Senaste dagarna har flera bloggare skrivit upprörda inlägg om senaste omslaget av tidningen Frida, där ”Så mycket väger kändisarna” är reportaget alla reagerar mot. Självklart reagerar jag också. Men vad ingen verkar se är att detta är återkommande i de allra flesta av Fridas tidningar. Inte bara ska man ha rätt kropp, man ska använda den till sex också. Hett sex. Sex på första dejten.

Nu ska vi gå tillbaka ett steg här. Varför ska man inte få ha sex?

Enligt DN är målgruppen för Frida 10-14 år (vilket inte stämmer enligt tidningen själv, men det är den största tidningen i den målgruppen).

10-14.

Alltså är det olagligt att ha sex för de flesta av Fridas läsare.

Om det även är äldre tjejer som läser har faktiskt inte betydelse. Och även om vi skulle bortse från det här med sex, så anser jag att tjejer mellan 10 och 14 inte ska behöva läsa artiklar om hur man blir snyggast och mest vältränad. Detta är STÖRT.

Här är några av omslagen jag hittade när jag googlade.

”Kändisarna bekänner sina pinsamma sex-tabbar!”

”Så hanterar du pinsamt sex”

”… Hilary Duffs snygga kurvor”

”Så blir du sex-smart”

”Det sexigaste han vet”

”Kändisarnas bästa träningstips! + Ät dig snygg & smart”

”Träna trendigt”

”Sommarens heta sex-lekar”

”Så får du en fantastisk kropp”

… och på köpet lösögonfransar…

”Panelen om ragg, otrohet och sex på första dejten”

”35 bästa sex- och kärleksråden”

”Agnes: Så framhäver du dina former!”

”Träna dig till kändiskroppen (Rihannas rumpa – Blakes ben)”

Allting är lika ytligt som i vuxna tidningar. Det handlar bara om sex, utseende, lycka, pengar, mode och karriär. Och vi undrar vad som händer med dagens ungdom…. Dra parallellerna själv.

Frida är såklart inte ensamma om detta och självklart fattar jag att detta säljer. Tidningar som försökt göra något bra går under för att ingen köper dem. MEN VAR FINNS ANSVARET? Det är ju ingen som tar ansvar för detta! Det har uppmärksammats den här veckan, för att någon drog i det. Men vad händer? Jo, det kommer någon lam ursäkt från ansvarig utgivare (eller som i fallet med porrannonserna tar ingen ansvar alls och man står inte för att man gjort fel). Det är en ganska gammal artikel, men när ANSVARIG UTGIVARE  svarar ”Jag har ingen aning” på frågan om hur porrannonserna påverkar läsarna – då är något obehagligt fel.

Sånt här ger mig väldigt mycket vatten på min kvarn och jag har en plan. Jag vet att det kommer vara tungjobbat, men det är värt det om bara jag bara så skulle nå EN tjej med ett sundare budskap.

Läs fortsättningen här: Det värsta är ändå inte Frida

Förr om åren hade jag i perioder svåra problem med att visa mig ute bland folk. Det var såklart inte alltid och inte i alla sammanhang, till exempel har jag kunnat stå framför stora folksamlingar och sjunga utan större problem. Men en så enkel sak som att gå på restaurang har varit tidvis jobbigt.

Anledningen är att jag tänkte och trodde att folk tittade på mig och dömde mig för att jag var så fet. Ganska så snart efter att jag kunde förändra min självbild så kom de där tillfällena allt mer sällan och nu är det ytterst få gånger som jag känner att jag vill gömma mig för stirrande blickar. Och då väger jag som sagt 20 kg mer idag än vad jag gjorde när jag hade de problemen.

Jag tror att många som läser detta känner igen sig, och det är ju faktiskt inte i proportion till hur ”stor” man egentligen är. Så här i efterhand ser jag ju att jag ser helt normal ut. Ursäkta egokavalkaden men jag vill illustrera min poäng här.

Som du ser var jag helt normalviktig – inte stor som en elefant som jag trodde att jag var. Hur känner du när du är ute bland folk? Känner du dig uttittad eller är du bekväm i dig själv?

Jag pratar inte om saker som gäddhäng, kärlekshandtag eller magblubber – för det har man naturligt och personligen tycker jag det är helt meningslöst att sträva efter att bli av med sånt, speciellt om man tidigare haft problem med relationen till mat och träning. Det hälsosammaste sättet att relatera sig till mat och träning efter att man har återhämtat sig från en ätstörning (diagnostiserad eller ej spelar ingen roll här) är inte att fortsätta fixera sig vid träning. Och då menar jag att det är skillnad på att träna och att fixera sig. Hoppas jag inte är otydlig nu för det är såklart inget fel med att träna och äta nyttigt. Men att byta fixering är inte att bli frisk. Vi är dock alla individer och det finns såklart de som klarar av att t ex tävla inom fitness även efter en ätstörning.

Jag var tvungen att sluta träna och jag var tvungen att sluta tänka på vad jag åt. Detta under flera år. För fixeringen fanns där, och ångesten pockade på om jag inte gjorde som jag ”skulle”. Det var jättejobbigt först och tankarna om att jag var fet och värdelös tog över många gånger. Men jag tvingade mig själv för jag visste att det var den enda vägen. Så när jag helt släppte tankar på mat och träning kunde jag bli fri. Priset var en rejäl viktuppgång, men det är faktiskt petitesser i jämförelse. Jag har aldrig mått så psykiskt bra som jag gör nu. Vikten kommer att ge sig, för nu är jag redo att gå vidare och ta tillbaka maten och träningen. Jag kan börja om från början, den här gången med en sund grund att stå på som inte har något med utseende att göra.

Självbilden har inte så mycket att göra med hur mycket man tränar. Träningen i sig har ingen psykisk vinning för den som har problem med självbilden och självkänslan. Man kan känna sig snyggare, starkare, bättre – men finns elefanten där innanför ögonlocken så finns den där. Din väg är individuell så det är inte säkert att det jag säger stämmer in på dig.

Det viktigaste är att du identifierar skillnaden mellan träning/mat och fixering/ångest. Hör de ihop? Då kanske du behöver ta ett steg tillbaka. Tränar du helt ärligt för att din kropp mår bra av det, eller tränar du för att dämpa ångest? Svara på de här frågorna så har du tagit ett riktigt bra kliv framåt!