Nu spinner jag vidare på det här med H&M och tjockiskläder. H&M har ju nämligen varit så smarta att de anlitat en ”större” modell (Jennie Runk) till att visa deras kläder. Med kläder menar jag då deras PLUS SIZE kläder. De har anlitat en PLUS SIZE-modell för att visa utbudet för STÖRRE kläder. Vad är det som är så fantastiskt med det? Inget, faktiskt. De har väl plus-size-modeller varje år? Som visar plus-kläder? Ändå solar de sig i äran att ha tänkt på oss tjockisar också. Så att vi inte ska känna oss ovälkomna bland deras kläder. Men fortfarande är man ju som tjockis hänvisad till en speciell avdelning.
Här nedan har jag surfat in på webbshoppen, gått in på DAM och valt Badkläder. Inte en enda glimt av Jennie Runk.

Väljer jag däremot H&M – Stl 44-54 och sen Badkläder dyker hennes vackra nuna upp.

Det här brukar jag tjata om i mina föreläsningar så ni som hört någon av dem vet vad jag ska säga. Att storleksgränsen för ”plus size” är svenska storlek 36. TRETTIOSEX. Det handlar om modevärldens mått och det appliceras uppenbarligen inte på kläderna, eftersom de åtminstone finns upp till 42 i det vanliga sortimentet. Men är det någon som funderat på vilka signaler det ger? Att man är TJOCK om man har storlek 36 och uppåt!
Modellen som visar H&Ms pluskläder har själv skrivit en artikel på BBCs hemsida. Läs hela här. Jag har översatt de delar jag tycker är extra bra:
”Jag tyckte det var konstigt att folk gjorde en sån stor grej av hur min kropp ser ut i en bikini, eftersom jag vanligtvis inte tänker på det så mycket.
När min facebooksida fick 2000 nya gillare på 24 timmar bestämde jag mig för att använda uppmärksamheten som ett tillfälle att göra världen lite trevligare genom att förespråka självförtroende. Sedan dess har jag fått massvis med meddelanden från fans, som uttrycker tacksamhet. Några har till och med berättat att mitt självförtroende har inspirerat dem att prova en bikini för första gången på åratal. Det här är precis det jag alltid velat uppnå, att visa kvinnor att det är okej att vara självsäker även om du inte är vad allmänt uppfattas som ”perfekt”.
Det här är extra viktigt för tonåriga tjejer. Att vara en tonårig tjej är väldigt svårt. De behöver all hjälp och allt stöd de kan få. När våra kroppar förändras börjar vi se helt annorlunda ut, samtidigt som vi börjar känna oss pressade att se exakt likadana ut.
Det är okej att vara annorlunda. Fokusera på att vara en bästa möjliga versionen av dig själv och sluta oroa dig för dina lår, det är inget fel på dem.
Folk antar att ”plus” betyder tjock, vilket i sin tur betyder ful. Detta är helt absurt eftersom många kvinnor som anses vara ”stora” faktiskt är i linje med det amerikanska medelmåttet, eller 42/44.
Klädföretag delar upp kvinnor i storlekskategorier för att kunna erbjuda sina kunder precis det de letar efter, vilket gör det enklare för människor i alla storlekar att hitta kläder som passar deras kroppar likväl som deras smak. Problemet med det är den negativa klangen som envist fäster sig vid termen ”plus-size”. Det borde inte vara något negativt med att ha samma storlek som de flesta andra kvinnor (42-44), eller ens att vara större. En del kvinnor är helt hälsosamma fast de är stora.
Det finns också negativa associationer med att vara smal. Precis som större kvinnor blir kallade feta eller knubbiga, blir smala kvinnor kallade rangliga eller beniga. Det finns ingen anledning att glamorisera en kroppstyp och kritisera en anan. Vi behöver sluta upp med att hata kroppar för att de har olika storlekar. Det hjälper ingen, och det börjar bli gammalt.”












