Alla rynkiga damer (make peace with it)

Skön video med ett budskap om att det faktiskt inte är något fel med rynkor och andra ”skönhetsfel” som vissa kallar det (suck).

Now put your hands up
Up to the tub, I just woke up
I’m doing my own little thing
I decided to dip, I can’t bust a hip
Cause I getta keep a girl healthy
My towel falls off, I see myself
Can’t help but pay attention
No need for tears, I’ve lived my years
I don’t care what you see.

Cause I like it, but I should have put some cream on it,
Can’t fight it with a glob of Vaseline on it
Don’t be mad when you see your skin don’t fit
Can’t hide it so you gotta make peace with it.

I got lines on my lips, Spanx on my hips
and a jar of under eye cream
I’m acting up, in my underwire cup
And I don’t care what my kids think!
I need no permission, did I mention
it’s too late for wrinkle prevention
Now it’s my turn, and I finally learned
to love every wrinkle I see

Don’t treat me with the creams of this world
No lipo for this girl, my thighs are what I prefer
what I deserve is a pair of jeans that will fit on me
and deliver me to a destiny of a no self conscious soul
These wrinkles mean I’m grown
Keep living and one day you’ll grow
some wrinkles of your own

all the wrinkled ladies

Vad händer med flickor som får höra att de är söta? (video)

I USA är 66 % tjejer i fjärde klass säger att de är intresserade av vetenskap och matte, men bara 18 % av alla som går på college och läser sådana ämnen är tjejer.

Det finns många anledningar till detta, men den här videon visar hur viktigt det är med vad tjejer får höra ända från bebisåldern. Den avslutas med en bra tankeställare:

”Isn’t it time we told her she’s pretty brilliant, too?”

(Vilket får mig att tänka på den här videon)

sot

Dubbelmoral: smala kvinnor som äter skräpmat

Det finns ju ett otal program på TV om viktnedgång, allt ifrån Du är vad du äter till Biggest Loser, och även om det kan vara bra med program som kan hjälpa människor finna ett mer hälsosamt liv, så är mycket av det som visas bara destruktivt. Många som varit med på t ex Biggest Loser och Extreme Weight Loss har berättat om hur det är i verkligheten och vad som hänt efteråt, och det är ingen fin bild vi får av dessa amerikanska program. Ändå är programmen omåttligt populära och säljer som smör.

Programmen utger sig för att handla om att förbättra hälsan hos deltagarna. Feta människors deltagande förtäcks av att fett i sig självt är ohälsosamt, och programmen tar på sig ansvaret att ge dessa ”sjukliga” kroppar en chans att befrias från detta. Och tittarna ska inspireras till att göra detsamma. Samtidigt lever vi i ett samhälle som demoniserar feta människor, där det är normalt att moralisera mat och ätande. Det vill säga – att ständigt lägga en värdering vad och hur andra äter.

Ett Instagram-konto som fått mycket uppmärksamhet nyligen är ”You Did Not Eat That”. Den ägs av en anonym person som har kopplingar till modeindustrin. Kontot lägger ut bilder av (mestadels) smala kvinnor som poserar med mat, vilket det här kontot då talar om för oss att hon inte alls ätit ”eftersom hon är så smal”. Nu kan vi ju tycka en massa om just det här, men hur det än är så kommer det fram en mycket bra poäng: vi möts hela tiden av reklam för mat, oftast ”ohälsosam” sådan, och det är smala kvinnor som är modellerna.

Att tjocka människor ska gå ner i vikt är därför dubbelmoral. Om smala människor gör reklam för onyttig (fetmabildande) mat, hur kommer det sig då att tjocka människor ska anklagas för att leva ohälsosamt? Och vad är det som gör det okej för en smal person att äta skräpmat, om det nu är så ohälsosamt?

Vi ser det här överallt, inte bara i reklam för hamburgare, utan i film, på TV och i tidningar. En smal kvinna som äter hur mycket som helst. Det skapar en miljö där kvinnor ska vara smala och samtidigt inte får anstränga sig för att vara det.

Allt fler studier visar att livsstil och kosthållning, inte vikten i sig, avgör hur hälsosam en kropp är. Hälsosamma kroppar är både stora och små, och samma gäller ohälsosamma kroppar. En smal person som aldrig tränar och äter skräpmat, och en tjock person som aldrig tränar och äter skräpmat har därför jämförbart hälsostatus.

Men så är det ju inte, kulturellt sett. En överviktig person får etiketten ”fet” (=sjuk) av sin läkare, oavsett om denne har ohälsosamma ätvanor eller inte, och förväntas göra vad som än krävs för att krympa ner sin kropp – och då i vissa fall inför miljoner tittare. En smal kvinna med ohälsosamma ätvanor prisas för hennes bekymmerslösa attityd kring mat, och höjs till skyarna som offentlig förebild. Vi har olika anlag, och det behövs ibland en extrem motvikt. Men om en smal person som aldrig tränar och äter cheeseburgare blir hyllad, och en tjock person som gör detsamma blir utskälld, så är det inte själva kosthållningen som samhället känner behovet av att klaga på. Det är storleken på kroppen.

Alltså kan vi dra slutsatsen att TV-programmen nämnda ovan inte alls handlar om att ”förbättra” någons hälsa – utan om att krympa kroppar till en kulturellt föredragen storlek, oavsett vad det kostar. Och i samma process som deltagarna sätts i fara, främjas ett hat mot den typ av kroppar som visas. När deltagarna ställs halvnakna framför miljoner tittare, eller hetsas till att träna så hårt att de spyr (och sedan får fortsätta träningen), avhumaniseras de, som om de inte förtjänar att själva ha kontroll över sina egna kroppar. Dessutom förstärks stereotypiska uppfattningar om att större personer är lata, inte har någon kontroll över sina liv, och bara är feta för att de ätit sina känslor. Allt bidrar till programmens egentliga mål: att visa att smalhet är uppnåbart och åtråvärt för alla.

Hälsa kommer i alla storlekar och former. Men om vi inte kan få nog av Kate Upton med en hamburgare så kanske vi inte bryr oss om hälsa alls egentligen.

kate-Upton

Källa: Huffington Post

Tankar om framtiden, mitt i sommaren

Avstämning så här i mitten av sommaren och semestern: jag mår bra av att pausa från dator och jobb. Har inte kollat sociala medier mer än att jag länkat ett par inlägg och lagt upp lite bilder, och svarat på meddelanden av olika slag. Annars ingenting. Det var nästan så att jag glömde bort att datorn fanns (okej inte riktigt men…). Distans gör under. I mitt fall har det inneburit en hel del insikter om mig själv och om vad jag verkligen vill.

Jag har inte bestämt mig ännu men nya (eller nygamla) tankar har ploppat upp, det jag egentligen ville från början men har glömt bort under vägen. Jag har bara varit så splittrad att jag inte sett det, eller orkat se det, förrän nu när hjärnan är avslappnad. Ett steg tillbaka och in i någonting annat, mindre offentligt och mer nära.

Anledningen till dessa planer är (förmodligen) att jag kommit till punkten då jag känner mig klar med det jag skulle göra. Bloggandet har hjälpt mig bli helt fri från destruktiva tankar och beteenden, och min senaste utmaning, att hitta balans i mitt ätande och tränande, går sakta men säkert åt rätt håll. Jag har på min lilla kant uppmärksammat en del problem, och många har funnit tröst och trygghet i mina ord (vilket jag baserar på alla mail och meddelanden jag fortfarande får varje vecka). Och det fortsätter jag gärna med, jag får nog en nytändning om dessa ämnen inte är bara det jag fyller min tid med.

Jag är inte intresserad av att bli expert, synas i tv eller föreläsa på stora event. Det kanske är det som är mitt problem, men jag går inte emot min egen natur och magkänsla. Därför tackar jag ofta nej till saker som kanske egentligen skulle ha kunnat hjälpa ”karriären” på traven. Men det är inte den jag är. Jag är mer den som är bakom kulisserna. Inte för att jag har problem med att synas eller prata inför människor (haha) – men fyller det inget syfte förutom att ”jag ska synas” kan jag lika gärna avstå.

Som ni vet har jag velat fram och tillbaka, tänkt på att bli anställd på något bra ställe och lägga ner företagandet, tänkt på att skaffa en kompanjon och dra igång något nytt… (Vilket jag fick overkligt mycket respons på förresten. Overkligt! Många fina mail kom in och jag har kontakt med allihop, många fina människor som vill åt samma riktning och göra något!) Jag vet ännu inte vart det kommer luta, och egentligen struntar jag i om jag driver eget eller jobbar i ett annat företag eller en organisation, bara jag får använda kunskap och erfarenheter till att göra bra saker för unga. Just nu är jag öppen för allt, och det är rätt spännande att ha en helt tom sida att börja skriva på i höst.

Allt jag vet är att det kommer bli bra. På ett eller annat sätt.

each day

Självbild, kroppsideal och varför vi bryr oss