”Jag känner av att du skäms när du ätit, har jag rätt?”

Det är så att när jag hade insett att jag hade bulimi och skulle bli frisk, så gick det inte av sig själv. Och jag fick ingen hjälp från vården (mer om det kommer framöver), så jag fick göra det själv. Men till min hjälp hade jag min underbara kompanjon, vän och livlina Camilla.

Vi mailade till varandra intensivt en lång tid och vi har många gånger läst igenom det vi skrev till varandra och förundrats över den perioden som var så jobbig för oss båda – hur vi tog oss igenom och hur vi såg på oss själva. Jag tänkte faktiskt att jag skulle dela lite av det vi skrev till varandra, här på bloggen. Det kommer mer också. Och boken som sakta, sakta skrivs kommer också att innehålla delar av vårt mailande. Det som visas är oredigerat, om än nedkortat ibland.

Just den här konversationen handlar om min skam över att ha ätit BRÖD på kvällen (hör och häpna!).

Jag ungefär vid den här tiden

Camilla: Jag känner av att du skäms när du ätit, har jag rätt? Jag tror det så jag spinner vidare på det. Du skäms och känner det som ett misslyckande när du ätit två mackor vid tvn. Vilket ska vara avkoppling och skönt, två mackor är INGENTING. Du cyklar så fettförbränningen är i topp och de där två mackorna (eller annat extra som en eller två muffins) bränns upp som energi. Du måste försöka tänka om med maten. Det som slinker ner slinker ner och efteråt mår du inte bättre av att känna ånger. Du behöver inte det! Det handlar inte om åtta – tio mackor, du HAR det under kontroll och det enda du ska göra nu är att tänka att kroppen behöver ”bränsle”.

Jag: Ja, jag skäms när jag äter, iaf om det är ”onyttigt” eller ”onödigt”. Och jag mår dåligt när magen är full. Då känner jag mig tjock.  Du har rätt i att jag faktiskt inte bäljar åtta mackor (kunde dock göra det förr). Men inte nu längre. Jag tar två. Det var faktiskt väldigt länge sen (månader) som jag hade en sån där riktig kväll med hetsätning.

Det var nämligen så att mitt i min kamp mot bulimin försökte jag gå ner i vikt. Jag hade ett par kilo för mycket och kände pressen att vara normalviktig. För att jag tänkte på min image. Min immidg. Den tänker jag inte så mycket på nu, mer än att det jag gör ska vara genuint.

Det som hände när jag insåg att jag hade bulimi var att jag slutade banta och jag slutade hetsäta. Men resten, det vill säga hur jag såg på och kände om mig själv, tog lång tid och det är inte förrän nu som jag är på andra sidan av det.

17 Comments

  1. anni

    jag följer din blogg slavikt! Du är så stark och klok och fin och inspirerar mig att inte ge upp förrens jag står där på andra sidan. Din blogg är ett ljus i bloggmörkret. TACK!

  2. Pingback: Då börjar vi, Johanna och jag. | Camilla Johansson

  3. Pingback: Andra sidan av myntet, inte så vackert det heller | Johanna Arogén

  4. Sonja

    Jag säger som min visa vän alltid brukar säga:
    ”Någon som unnar sig något gott, har mycket roligare än någon som aldrig unnar sig av livets goda”.

    Det är härligt att se att du unnar dig att orka vara stark!
    Det unnar jag dig.
    Styrkeramar

  5. Man ska aldrig skämmas över något man har ätit! Gör det själv ibland, men försöker tänka att det är helt fel. Min kropp behöver näringen och en macka hit eller dit gör inget. Försöker att ta till mig dina tankar och funderingar i min egen kamp. Är så starkt gjort av dig att vunnit över ätstörningen!
    Kramar

  6. Pingback: “Min inre bild av mig själv tar över totalt nu” | Johanna Arogén

  7. Pingback: Därför är jag överviktig | Johanna Arogén

  8. Pingback: Blondinbella i bikini, övervikt och bukfetma | Johanna Arogén

  9. Pingback: Kolhydrater, Clean Eating och skam – Johanna Arogén

  10. Pingback: Normalt ätande – en ny vändpunkt i mitt liv – Johanna Arogén

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *