Skolsköterskan sa till mig att jag var tjock och skulle banta

Nu ska jag berätta lite om mig själv, en del saker som jag fått veta nyligen, och andra som jag burit på länge. Hur min relation till mat varit genom hela mitt liv.

Jag hade en normal relation till mat, och var en smal tjej, fram tills jag var 8. Då hände en svår grej i vår familj som gjorde att jag kände mig övergiven och vände mig till maten som tröst, och gick upp i vikt och blev ”mullig”.

När jag gick i sexan var jag hos skolsköterskan på en kontroll. Min mamma var inte med. Sköterskan sa till mig att jag var tjock och skulle banta. Jag kom hem med en broschyr om vad jag fick och inte fick äta, och där började min matvägran. Min mamma har berättat för mig att jag helt enkelt inte ville äta, och att jag var fixerad vid broschyren. (Jag var dessutom mobbad i skolan för att jag var tjock, så det hjälpte ju inte att jag även fick höra det från en vuxen på det nedvärderande sättet).

Säger man till ett barn att det är tjockt? Är inte det något man bör ta med föräldrarna? Tyvärr pågår sånt här fortfarande (pratade nyligen med en skolläkare om detta). 

Hur länge det höll på vet jag inte. Däremot vet jag att min relation till mat aldrig blev normal efter det. När detta slutade och bulimin tog vid vet jag inte, men jag vet att när jag ser tillbaka från punkten då jag insåg att jag hade det, till någon punkt tillbaka i tiden kunde jag inte se att jag nånsin inte haft bulimi, i mitt vuxna liv.

Jag vill tillägga att det inte syns på utsidan. Speciellt den andra typen av bulimi, den jag led av, är osynlig. Idag är det ju ingen som reagerar över om någon dietar eller tränar överdrivet. Varannan människa äter pulverdieter och spenderar mycket tid på gymmet. Många fler lider också av hetsätningsstörning och ortorexi än man kan tro. Man blir en fena på att dölja problemet genom att undvika att äta med andra människor och bortförklara timmarna på gymmet med att ”jag ska bara forma till kroppen lite”.

Dock blev mina närmaste inte så överraskade när jag berättade. Inte för att de räknat ut precis vad det handlade om, men för att jag som sagt alltid haft en komplicerad relation till mat. Men det var inte förrän min syster sa något till mig som det liksom trillade ner, att det inte var något att skämmas över. Hon sa:

”Det är inte ditt fel. Du är sjuk.”

Det är väldigt, väldigt jobbigt att berätta och vara så här öppen, så här personlig. Men jag lämnar ut saker om mig själv, inte om mina närstående eller mitt privatliv. Så det är mitt val, jag och Camilla har tagit det beslutet och vi vet varför vi gör det. Inte för att få uppmärksamhet, utan för att kunna ge någon annan hopp och stöd.

Till dig som läser och har egna problem vill jag säga: Det är inget att skämmas för. Det är inte ditt fel. Det går inte att ”snap out of it” som en del tycker, det är en process. Men det går att bli frisk.

16 kommentarer

  1. anki

    Alltså shit säger jag bara. Igenkänningsfaktor HÖG. Texten hade kunnat handla om mig!
    Hade ett normalt förhållande till mat. Då jag flyttade med min familj i 8 årsåldern blev jag utfryst i min nya klass. Hade ingen att vara med. Åt. Åt. Åt. Blev mullig, tja kanske tom. lite småtjock. I sexan hos skolsyster var det exakt samma. Fick höra att jag var tjock. Spiralen började. Fick diagnosen anorexi i sjunde klass. Är idag 24 år gammal, har utbildat mig till ingenjör, rest världen runt… Men jag mår inte bra… Jag har kvar min diagnos. Jag lider av anorexi. Fortfarande 12 år senare. JÄVLA sjukdom! Nu ska den raderas ur mitt liv, en gång för alla!

    1. Johanna

      TACK för att du delar med dig!! Det gör hela min dag när jag får såna här kommentarer! Du SKA bli frisk!!! Bara din attityd säger mig att du kommer att lyckas!! Hör av dig om jag kan hjälpa dig på nåt sätt! <3

      1. anki

        Du hjälper varje dag bara genom att vara du! Ett bevis på att det går! Du hjälper varje dag genom sprida din sunda syn, ditt sunda ideal och dina sunda tankar på hälsa och välmående! En strimma ljus i mörka cyber-rymden! På livsklick hittar jag inspiration och styrka att kämpa!

  2. Alltså, det är SÅ viktigt det du gör. Jag blir lite arg (på sköterskan bland annat), lite upprörd, lite ledsen och väldigt berörd av det du skriver.
    Tack så otroligt mycket för det fina du gör, att du orkar och vågar dela med dig!
    Kram

  3. Min väg in i ätstörningarnas värld började också med en ”oskyldig” kommentar: jag var sju år och sa på en familjefest att jag ville bli balettdansös. En väninna till min mamma skrattade lite och sa: ”men det är du ju alldeles för tjock för! Balettdansöser måste vara jättesmala!”

    Hur kan man säga till ett barn att han/hon är ”för tjock”? Nu förstår jag ju att det mest hade med den här kvinnans egna osäkerheter att göra, men det blev början till många år av kontrollerat ätande, över- och underätande samt bulimi för min del. Lyckligtvis är detta nu i det förflutna – och jag har lärt mig massor av det och är starkare idag.

    Johanna, jag läste lite i din blogg idag och blev inspirerad av att berätta min egen historia om ätstörningar på min blogg :

    http://www.coffee-and-heels.com/2012/11/on-veganism-and-eating-disorders.html

    1. Johanna

      Jättestort tack för att du delar med dig! Det som är absolut mest tragiskt är ju alla dessa människor som inte FATTAR att det är allvar! Ska genast kolla ditt inlägg.

  4. Åh, jag blir så arg av att läsa sånt. i 4de klass började jag se på mig själv som större än andra jämnåriga. min mamma kommenterade min iakttagelse med ”banta då!”.
    förutom detta, under åren hört en rad andra ”udda” saker man bara inte säger till barn.

    år av mobbing och trassligt hemma. klart jag inte mådde bra! omvärldens och mina egna enormt stora prestationskrav.. klart saker har ändrats de senaste åren (har t.ex funnit mannen med stort M.) och jag har bit för bit löst saker på egen hand (-17kg!) och insett att ätandet varit ett tvångsmässigt beteende för att hantera mina känslor (oavsett vilka).
    känner igen det med att dölja. kan det vara så att folk utan ätstörningar (finns det såna?!) inte tänker på andras matvanor, eller är det bara så att man blir så bra på att dölja det att folk inte ser det?!!
    åh, så mycket kramar till dig och alla andra kämpar som oss därute!! <3

    1. Johanna

      Tack för att du är med och berättar! Jag vet inte om det handlar om klantighet, total oinsikt eller elakhet som en del vuxna häver ur sig sånt till barn. Ledsen att du också haft en sådan uppväxt, men glad att höra att du lyckats vända det!

      Stor kram till dig!!!

  5. Pingback: Föräldrar: skäms inte! | Johanna Arogén

  6. Pingback: Svar på fråga om barn och övervikt/ätstörningar | Johanna Arogén

  7. Pingback: Normalt ätande – en ny vändpunkt i mitt liv | Johanna Arogén

  8. Pingback: Till ”Pappa Daniel” och alla andra som undrar: Det här kan du göra för din dotters vikt! – Johanna Arogén

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *