Hur jag inte fick hjälp med min ätstörning

När jag förstod att jag var sjuk så ringde jag till ett behandlingscenter för ätstörningar  i Umeå, där jag bodde då. Jag lämnade ett meddelande men ingen ringde upp. Sen skickade jag ett mail, men fick inget svar. Eftersom det kräver en hel del av en person med bulimi att först inse och acceptera problemet – och sen söka hjälp för det – så fanns det ingen kraft kvar att fortsätta söka kontakt på det stället. Så jag gav upp.

Jag fick problem med ångestattacker men trodde jag hade fel på hjärtat, så jag ringde till vårdcentralen och fick komma och träffa en läkare. På fem minuter hade han fått ur mig allt om min relation till mat! Och när jag pratade hörde jag hur illa det lät.

Jag fick göra ett EKG bara för att utesluta hjärtat, men han var helt inriktad på att jag ”bara” mådde dåligt. Han ringde till kuratorn och bokade tid åt mig, så jag fick prata med någon. (Det var heller inget fel på hjärtat utan han sa att jag snarare hade väldigt bra kondition. Undrar vad det berodde på…)

Kuratorn ringde mig efter ett par dagar och sa att jag måste kontakta samma ställe jag försökt tidigare med. Kuratorn sa att det helt enkelt var över hennes kompetens. Jag lovade att prova ringa igen, men gjorde inte det.

Varför måste det vara så svårt att få hjälp med sin ätstörning? Jag vet många som behöver hjälp, stöd, rådgivning, information – vad som helst. Men ingen kan hjälpa. Det krävs mycket innan man får gehör, och får man det så finns det ingen vård om man inte är nära döden av undernäring – om ens då. Och är man en överviktig ätstörd blir man skickad till kirurgi för att operera bort problemet med vikten. Men problemet med ätandet/självkänslan får ingen hjälp med. Det försvinner ju liksom inte för att man opererar magsäcken.

Foto: Luna Pettersson

2 Comments

  1. Bra skrivet! Förstår att det var jättesvårt och jobbigt, och det är oftast krångligt med vård. Mest när det gäller psykiska problem. Men, jag tycker ändå att det på något sätt är ens eget ansvar..! Klart man ska få hjälp, det är mååånga läkare som inte sköter sitt jobb 🙁 vilket är tragiskt!
    Men i slutändan ligger det ändå på en själv att ta tag i det.. :/ Ger man upp så är det en själv som får fortsätta lida, det är ju ingen personal som mår dåligt av det. Om du förstår vad jag menar? Det kommer inte gratis 🙂 kram!!!

    1. Johanna

      Jo, nu tog ju jag ansvar och gjorde det själv. Jag gav inte upp på mig själv, bara på vården. Och även om man får vård, så är det upp till en själv att göra jobbet, det kan ju ingen göra åt en. Däremot när det gäller just ätstörningar så vet jag att om man inte får en push så kommer man inte ur det. Sjukdomen är så lurig…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *