Ortorexi – när träning och hälsa blir en fixering

Ortorexi är en ätstörning (dock ej med egen diagnos ännu) som nämns ibland, och jag får ofta frågan vad den innebär. Jag hittade en artikel i DN som beskriver det väldigt väl.

Från wikipedia:

”Ortorexi betecknar en fixering vid en ”hälsosam” livsstil, präglad av tex överdriven träning och nyttigt ätande. Ortorexi har likheter med och överlappar till viss del med ätstörningarna, framför allt Anorexia nervosa, men är mera att betrakta som ett överdrivet uttryck för rådande samhälleliga trender och värderingar. En ortorektikers mål är att vara den ultimata hälsosamma människan.”

Från DN:

”Den drabbar män och kvinnor i lika stor utsträckning och innebär att personen blir extremt fixerad av träning och hälsosam föda, ofta med förbud mot vissa näringsämnen som kolhydrater eller fett.”

Det luriga med ortorexi är att det är svårt att dra gränsen mellan att faktiskt sträva efter att leva hälsosamt, och när det blir sjukligt. Och nu är det ju rendigt att vara hälsosam, och det finns olika modeller man kan följa för att uppnå det – tex genom att utesluta kolhydrater, äta enbart ”ren” mat, raw food, etc. Det är trendigt att träna mycket, att springa maraton och köra trippelpass på gymmet – vilket inte alls behöver vara fixerat eller sjukligt. Men det är en fin linje, och skillnaden sägs vara att en ortorektiker tränar för att kontrollera sin ångest.

Ortorektikern kan vara någon som många ser upp till. En förebild. När en frisk människa har ätit frukost och lämnat på dagis innan jobbet har en ortorektiker även hunnit springa en mil. När kollegerna äter lunch tillsammans tar ortorektikern tonfisksallad. […] Folk ser upp till personer som klarar av att tacka nej. Sådana som springer fast det regnar ute, som alltid hinner till gymmet och alltid äter rätt. Men till slut blir det så rätt att det blir fel. Den hälsofixering som råder kan göra att vi far illa eftersom det har blivit för överdrivet.”

(ABC News har gjort en kortdokumentär i två delar om ortorexi. Jag kan väl tycka att personerna de valt är extrema och dokumentären tar inte upp träning, vilket ju är en minst lika stor del i det.)

Redigerat 2014-02-21: De videos jag ville visa har blivit borttagna från Youtube, men jag lägger in ett annat klipp som beskriver det bra.

Har du någon erfarenhet av ortorexi?

Foto: James Farmer

18 kommentarer

  1. Berit

    Ja det är en hårfin skillnad det märks. Det är så tråkigt att de som är ”duktiga” ofta får stämpeln sjuk av de som inte tränar men hur ska man veta då man inte tränar för hälsan. Jag känner att humöret är i botten då jag inte tränat på en vecka då det har varit mycket skjutsning av barn och möten på kvällarna. Då går det ut över de stackarna som vistas runt mig och jag ”ser ner” på mig själv och känner mig värdelös.
    Nåja nästa vecka kanske är en bättre vecka.

  2. Pingback: Balansen är allt |

  3. Det är här är en väldigt förekommande tror jag, tyvärr!
    Många gånger är jag rädd för att folk ska tro att jag har störningen, det är tråkigt.
    Men jag hoppas att alla dem som känner mig vet att jag tränar för att må bra och att jag verkligen inte äter ”perfekt” vilket många tydligen tror.
    Eller jag skulle vilja påstå att jag äter perfekt faktiskt, för jag älskar mat och jag äter det som faller mig i smaken, då äter man väll perfekt? Sen om det råkar vara fruktsallad eller en stor påse lösgodiset just den här lördagskvällen kan ju kvitta i långa loppet. Förstår du hur jag menar?
    Bra skrivit för övrigt – som allti 🙂

    1. Johanna

      Jo, jag förstår att det kan bli fel åt andra hållet precis som Berit skriver. Det är ju verkligen inget fel med att äta hälsosamt och träna mycket! Det handlar ju om vilket förhållande man har till det. Du är en riktigt bra förebild och jag är glad att du skriver och bloggar så att det blir synligt hur det kan vara på ett hälsosamt sätt!!! KRAM!

  4. Pingback: Att uppnå den biffiga manliga kroppen | Johanna Arogén

  5. Pingback: Mer om pro-ana, thinspiration och ätstörningar | Johanna Arogén

  6. Sandra

    Jag kan kommentera utifrån mitt ”precis börjat komma ifrån ortorexi”-perspektiv. Jag har under ca: två år kämpat emot en vardag av tvångsmässigt tränande och nyttighetsätande. Jag var den som åt banan när andra åt glass och som alltid hade någon fysisk aktivitet på gång.
    Problemet med ortorexi, som jag även ser att Lotta nämner, är att om ALLA skulle ha full koll på ortorexi finns nog risken att man skulle gå och misstänka varandra kors och tvärs. Man har inte ortorexi bara för att man äter nyttigt och tränar mycket , absolut inte!
    För mig gick gränsen när jag grät över en godisbit, när jag slutade äta pasta och fick panik så fort något rubbade mitt perfekta tränings schema. Det gick helt enkelt ut över mitt humör, omgivningen och min kropp.
    Många i min omgivning höjde på ögonbrynen och undrade hur i hela världen jag kunde må dåligt. Jag åt ju ”perfekt” ( långt ifrån ) och tränade så ofta jag kunde. Kunskapen hade kunnat hjälpa dem att förstå. Kunskap skulle, även om det skulle skapa fördomar, också hjälpa många dem som mår dåligt, men inte vet vart ortorexi är.

    Idag mår jag hur som haver mycket, mycket bättre och har efter ett träningsuppehåll äntligen fått börja träna igen, i lagom mängd. För det är bland det bästa jag vet. Jag är lycklig helt enkelt.

    Tack för att du sprider informationen! 🙂

  7. Jag har, tack vare uppmärksamma kollegor, börjat inse att mitt tränande och framförallt mitt enorma behov av kontroll över vad jag äter, har gått överstyr. Jag har googlat en del på ortorexi det sista och jag känner igen mig. Jag säger inte att jag har ortorexi, men mycket av beteenden och tankegångar man kan läsa om, finner jag hos mig själv.

    Dels är jag livrädd för att bli långtidsskadad eller -sjuk. För hur ska jag då kunna ”träna bort” det jag äter? Dels får jag ångest varje gång jag ska lägga upp mat på min tallrik; ”Får jag idag? Om jag får, hur kommer jag må efteråt? Hur mycket kommer jag behöva träna idag?” osv.

    Jag får hjälp. Mina kollegor och min chef har hjälpt mig till en professionell terapeut. Det ska vända den här gången.

    Tack för ett bra inlägg, det får mig att känna mig mindre ensam i min kamp mot den lille djävulen på axeln som kallt noterar allt jag äter och hur jag tränar.

  8. Anonym

    Jag har fått en aha upplevelse när jag läser detta. Har en kompis som jag misstänker lider av ortorexi och undrar om det finns något sätt att hjälpa henne? Misstänker att hon kommer att förneka, bli sur och ta det på helt fel sätt om jag försöker prata rätt ut med henne om det. Men allt stämmer bara så bra på hennes beteende.

    1. Så här skriver KÄTS: ”Berätta vad du ser och försök få igång en dialog. Fråga hur du kan hjälpa henne. Alla anhöriga och närstående är rädda för att säga fel saker – men den verkliga faran är att lämna den som har en ätstörning i tystnadens isolering. Anklaga inte – var så positiv och stödjande du någonsin kan. Tala om varför du uppskattar honom/henne som dotter, son maka, vän. Den drabbade behöver all värme hon/han kan få. De negativa känslor du själv har – oro, ilska eller skuldkänslor – försök lasta av dem med någon annan än den som är drabbad.”

      Du kan få hjälp och stöd via antingen KÄTS (http://www.ätstörning.se) eller ABK (http://www.abkontakt.se).

  9. Amanda

    Jag utvecklade ortorexi när jag var 16 och egentligen bara hade som mål att leva hälsosammare. Det blev verkligen en fixering till slut och jag drabbades ofta av panik om jag själv inte kunde kontrollera vad jag skulle äta (ex middagar, påsken, julen osv) så jag låtsades helt enkelt vara sjuk för att undvika de situationerna alternativt stod extra på löpbandet för att få bort det onyttiga ur min kropp. Jag tränade varje dag, åt inget fett alls (uteslöt tom bananer, ”fet” frukt ni vet) osv. Jag märkte inte själv att jag blivit så fixerad och trodde inte jag var sjuk då jag såg mig själv som ”hälsosam” och alla andra också såg mig som ”nyttig” och kommenterade på hur duktig jag var. Det som vände det för mig var när min syster träffade mig efter lång tid ifrån varandra och hon utbrast att jag såg sjuk ut och att jag inte ens skulle bli antagen som modell (hennes ord) för jag var FÖR smal!! Då rämnade allt för mig. Det viktigaste för mig var helt enkelt att ha kontroll och när jag fick höra att jag inte hade det så fick jag panik och insåg att något var fel, jag gjorde inte allt ”perfekt” som jag trott. Idag är jag 19 och efter många om och men frisk igen. Nu har jag dock en kompis som jag är säker på har en ätstörning men jag vet inte vad jag ska säga trots att jag suttit där själv. Så här långt har jag helt enkelt låtit henne komma till mig genom att berätta det jag gått igenom och visat att det inte är något att skämmas över. Så det tips jag kan komma med är att prata med din vän om ortorexi och att du är orolig för att hon/han ser ut att ha tappat kontrollen (lär slå slint) och kolla upp någon professionell som du kan ge din vän numret till. Personen kommer inte acceptera det snabbt men när det väl händer att han/hon inser sitt problem kommer numret och ditt engagemang finnas i minnet!! lycka till och sorry för sjukt lång kommentar!!

  10. Amanda

    och var uppmärksam om din vän väl börjar vända mot det bättre för man kan lätt svänga till andra ätstörningar istället!! (fick dödsångest och började panikhetsäta när jag insåg att jag såg ut som ett skelett), det är en lång väg för din kompis men det går att komma ur så ja lycka till i alla fall!!

  11. Stina

    Hej! Jag skulle gärna vilja höra fler personers åsikter och erfarenheter om ortorexi.
    Jag har två väninnor, systrar som driver ett eget företag med kostrådgivning. Jag tycker dock att åtminstone den ena systern, verkar angelägen om att kontrollera vad jag äter och dricker. Och predikar för mig vad allting innehåller, vare sig jag frågat om råd eller ej. En gång blev jag arg och sade stopp. Vi hade ett break i kontakten. Tills jag försiktigt återupptar den. Då dröjer det inte länge, förrän de hälsokostpredikar för mig igen. Då blev jag rädd!

    Min undran är, om man som ortorektiker även kan ha behov av att kontrollera sin omgivning, så till den grad, att man förstör relationerna??

    1. Hej! Det svåra är just att det är en fin linje mellan hälsosamt och sjukligt, och det handlar egentligen om att det blir ett problem i vardagen. Att ”hälsa” prioriteras över allt annat, även relationer. Så ja, så kan det bli. Men med det inte sagt att personen du nämner har ortorexi, det kan ju inte jag uttala mig om. Däremot låter det på din beskrivning som att du verkligen behöver ta ett avstånd om du känner att det leder till att du mår dåligt. Att försöka lägga sina egna övertygelser på andra när det handlar om kontroll av mat och träning, är ALDRIG okej! Har du försökt prata med henne? Säg att du lagt märke till hennes beteende och att du är orolig för henne.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *