Därför är jag överviktig

Jag känner att jag behöver säga detta för att inte på nåt sätt framställa mig själv som något jag inte är. Även om jag är helt fri från bulimin och tycker om min kropp och mitt utseende, så är jag inte immun mot stunder av lägre självkänsla. Jag är människa, äter för mycket ibland, och väger för mycket för vad som är bra för mig.

Jag träffade nyligen en läkare. Jag var där som medsällskap – besöket handlade inte om mig. Denne läkare tog sig friheten att kommentera min vikt. Han menade nog inget illa med det, utan körde säkert på i samma spår som han (och många andra läkare) brukade. Genast började jag må dåligt. Jag började kallsvettas och kände hur det svindlade för ögonen.

Det är nämligen så att jag gått upp i vikt sedan jag började bli frisk från min bulimi. Kilo efter kilo har satt sig som berget. En del i det hela är att jag tvingades att sluta träna för mer än ett år sedan på grund av att jag haft mycket svårigheter med min rygg som bara blir värre och värre med kronisk smärta och bortdomnad höft, fot och ben. Inget farligt i nuläget, men likväl väldigt obehagligt och jobbigt. Jag har försökt förstå mig på varför jag samlat på mig vikten. Det kan ju inte handla bara om att jag slutat träna?

Men så läste jag i Bulimibibeln en sak som totalt förlöste mig. Tårarna forsade när jag läste Sofia Jensfelts ord:

”Hur många kilo fett är vårt tillfrisknande värt? Under den första perioden när vi börjar ta de första viktiga stegen kommer vi att behöva lite svängrum. Att hitta den perfekta energibalansen och börja lita på sin egen kropps signaler kan ta ett par år. Under denna tid är det vanligt att vikten går lite upp och ner. Om vi hela tiden försöker gå ner i vikt samtidigt som vi jobbar på vårt tillfrisknande slänger vi bort massor av värdefull tid. De kilon vi går upp i år, kommer vi förmodligen att gå ner igen när vi äntligen kommit i hamn.”

Som jag tidigare nämnt, var det precis det jag försökte göra, gå ner i vikt, under det första året som tillfrisknande bulimiker. Vilket såklart misslyckades fundamentalt. Det var först när jag kunde släppa begäret efter en smalare kropp som jag kunde bli helt fri från begäret efter mat. Att hitta vägen tillbaka till ett läge där man kan äta och träna hälsosamt utan att det blir en fixering är svårt – och jag kämpar fortfarande med det. Att få veta att det kan ta flera år gjorde att jag kunde ta ett stort kliv framåt. (Nu gråter jag igen)

Precis som jag skulle önska att alla kunde läsa Bulimibibeln, så önskar jag faktiskt att vi före detta ätstörda kunde få slippa höra kommentarer om vikten och hur våra kroppar ser ut. I exemplet ovan, med läkaren, sa jag ingenting och kände inte att jag behövde förklara min historia. Men det hade suttit fint att slänga ur mig något för att han skulle förstå. Nu är det kanske inte så lätt eftersom de flesta ätstörningar inte syns utanpå. Men det är rätt onödigt att kommentera någon annans kropp över huvud taget.

Eftersom jag lärt mig att trivas i min kropp som den är just nu – med extrakilon – så vet jag till hundra procent att jag är ute på andra sidan. Det är en helt oslagbar känsla och det är värt allt.

49 Comments

  1. I höstas när jag sökte för min mage och smärtorna så tittade läkaren på mig och sa – Säkert stress, du är ju inte direkt undernärd om man säger så.

    Det lät som ett hån i mina öron och fick mig att gå upp tjugo kilo på studs (i huvudet).

      1. Yes, vet du, jag skulle så gärna vilja träffa de här personerna i vården jag stött på. radda upp dem och utbilda dem i hur man bemöter människor (alla sorter, ätstörd eller ej) med lite finkänslighet och motiverande beteende.

  2. Var själv när jag ville gå ner något kilo som jag hade gått upp för mycket (tyckte jag) som jag trillade tillbaka in i mönstret och detta är nu jättesvårt att bryta! Stå på dig och jag beundrar dig som har kommit så långt.
    Kramar

  3. Jenny

    Det är ju helt bedrövligt att måsta mötas av sådan okunnighet/obetänksamhet i vården egentligen. Borde inte grundläggande kunskap om ätstörningsproblematik vara en självklarhet hos läkare? Tyvärr hör man alltför ofta om att människor får känna sig anklagade och avhyvlade, snarare än hjälpta (även om du nu inte ens hade bett om hjälp i detta fall!) i möten med vården. Ett bra bemötande i vården tror jag kan vara avgörande för om man ens orkar ta steget att söka hjälp nästa gång!
    Det är grymt starkt och stort av dig att du delar med dig!

    1. Johanna

      Tack snälla du! Jag tror inte ens jag hade brytt mig så mycket eller skrivit om detta tillfälle om det inte vore för att det upprepas. Alla som är överviktiga (även om det inte behöver vara mycket) har säkerligen fått höra det från någon läkare eller annan vårdpersonal. Men som jag skrev i artikeln jag länkar till så behöver inte övervikt handla om ohälsa. Det är så lätt att döma baserat på utseende (det gör vi ju alla i olika sammanhang), men man behöver lära sig att försöka vara lite smidig i vad man uttalar till folk. Speciellt, som du skriver, inom vården.

      1. Jenny

        Såg att någon nedan hade kommenterat om BMI och en av sakerna jag tänkte på gällde en bekant. Han jobbade inom ett serviceyrke och i tjänsten besökte han en vårdcentral vilken var kund i detta sammanhang, han skulle typ serva kaffemaskiner eller nåt åt det hållet. Då får han syn på en våg i någon korridor och ställer sig på den för att kolla vad han väger helt enkelt. Precis då går en sjuksköterska förbi och gluttar. Hon blandar sig då i det där och ska ha honom till att mäta sig också. Sen går hon till sin tabell och räknar ut hans BMI och konstaterar att han är överviktig. Det här var alltså en lång, välbyggd person med ganska mycket muskler och det var helt uppenbart för blotta ögat att han inte hade någon ohälsosam övervikt. Jag trodde han skämtade först! Men efter det där började han faktiskt träna mer, var återhållsam med fikat o.s.v., även om jag tror att han någonstans insåg det sjuka med det. Det går inte att veta hur personen i fråga reagerar på och tar till sig av något sånt där och jag tycker att det är skrämmande okunnigt och inte minst oförskämt bemötande från vården!

        1. Johanna

          Wow. Jag har inga ord. Skrämmande, minst sagt. Varifrån får de att det över huvud taget är OKEJ? Och det som hände sen bevisar ju att det inte är bara vi kvinnor som tar åt oss av sådana kommentarer.

          1. Jenny

            Exakt. Även om det inte pratas om så mycket och kanske kan ta sig lite andra uttryck tror jag att män kan må precis lika dåligt som kvinnor över att inte passa in i rådande ideal. Om möjligt ett ännu mer tabubelagt område för män?

          2. Män drabbas ju också av ätstörningar, säkerligen av samma orsaker som kvinnor. Sen kanske det tar andra former också, de ”ska” vara stora och biffiga och ingen reagerar över en man som är det (utan blir snarare beundrad). Komplicerat!

  4. Hej Johanna!
    Har läst dina inlägg ett tag nu. Ville säga att jag stöttar dig från mitt håll och du skrev en jätteviktig sak här:
    Så länge man vill gå ned i vikt så finns ätstörningen delvis kvar! Det är önskan att gå ned i vikt som är bensinen till alla planer man gör upp – och även om man tänker att ”nu ska jag äta bra och sluta överäta” så lägger man till en mening i huvet som säger ”… Så kanske jag går ned några kilon”.
    För att bli helt frisk måste man lägga ned alla tankar på viktnedgång eller snyggare kropp!
    Tänk att det är så mycket viktigare att vara frisk och bli kvitt det störda beteendet som genomsyrar allt man gör och påverkar alla ens relationer än det är att bli lite smalare!

    1. Johanna

      Tack Karin för ditt stöd, jag uppskattar det jättemycket! Du beskriver det så bra och det tror jag är viktigt att förstå när man försöker bli frisk. Tack för det, hoppas fler kan bli hjälpta av dina ord!

  5. Berit

    Det är helt galet hur sjukvården ser detta med människokroppar. Det är inte riktigt som att det ”sitterihop” deras resonemang. Jag har precis varit på kontroll och fick där veta att mitt BMI var för högt. Har alltid varit på den övre gränsen och därför är jag inte förvånad men det jag är besviken på är att jag gått ner ca 10 kg och omvandlat väldigt mycket till muskler som förövrigt väger mer än fett. Jag tränar 4-5 ggr i veckan och äter nyttigt. Sjuksköterskan sa givetvis att allt är bra och det är ingen fara med mig för de ser ju på mig att jag är musklig och inte ”fet” . Men likförbannat får det mig att må dåligt att andra ska bestämma vad som är ”friskt” och normalt! Förövrigt var det ingen som kollade hur jag mår i själen och inombords utan det går bara på yttre och mätbara värden.Det finns på de flesta träningsställen speciella ”maskiner” där man mäter fettprocent och får där en bättre bild av vikten. Nåja Tack för dina inlägg de berör och behövs!!

    1. Johanna

      Att ens BEHÖVA nämna ditt BMI när de uppenbart ser att du är muskulös och inte fet!!! Det är vansinne! Det spelar ingen roll hur mycket de sedan försöker ”bädda in” orden och berömma för att man tränar och äter bra – för det man hörde där och då var BMI-värdet. Ätstörd eller ej. Bra det där du skrev om att ingen frågar hur man mår i själen. Hade det varit FÖRSTA frågan hade resten av frågorna och uttalandena kanske varit betydligt mer finkänsliga. Tack själv för att du kommenterar, det betyder så mycket och ger mig energi att fortsätta.

  6. Tycker det är skrämmande att detta upprepas av professionell vårdpersonal. Bra att du tar upp det!

    En läkare sa till mig i tonåren att jag skulle äta mindre mackor. Jag var där av en orsak som inte alls hade med det att göra, och han hade dessutom ingen aning vad jag åt och inte….

  7. Åh, ett sådant underbart inlägg. Och så svårt det måste vara att skriva det – att vara ärlig. Jag har inte direkt lidit av en ätstörning men jag har haft en störd relation till mat. Och den relationen tar, för mig, lite tid att bygga upp igen. Ett ätstört beteende tar tid att vänta tillbaka till något sunt och det är ibland svårt att vända tankarna åt rätt håll.

    Starkt skrivet!

    1. Johanna

      Åh, vilken underbar kommentar! Tack så mycket för det! Ja, det är svårt och jobbigt. Men jag är less på att försöka dölja… Det är något man måste göra för att bli frisk, att berätta, erkänna och vara öppen.

  8. En välmenande doktor kanske tänker på ens hälsa först, men det är synd att kulturen vi lever i fördömmer övervikt, och det av fel orsaker, och därmed orsakar så mycket ångest. I andra kulturer är det inte associerat med fördömmande och ångest på det sättet.

    ”Jag är inte överviktig, jag är jätteviktig” brukade jag skämta för tio kilo sedan. Jag var 10-15 kg över vad som ansågs hälsosamt, så jag ville gå ner för hälsans skull men också för självkänslans skull. Men så en fredag kväll i Kina fontalkrockade jag med andra kulturvärderingar.

    En arbetskamrat och jag bestämde oss att investera 35 kr i att få veckans stress bortknådad på den lokala massagesalongen. Min arbetskamrat var en kille från Tyskland. Han var en av de där vars muskler ser ut som knutar på ett rep, inte ett gram fett nånstans. Jag däremot var ganska knubbig – inte fet, tyckte jag – men lite vadderad i kanterna.

    När massören får se mig utbrister han på Kinesiska (som jag förstår lite av) ”Oj, vad du är fet!”
    ”Ursäkta?” undrade jag.
    ”Du är fet!” säger han med ett stort leende, ”Och din kompis ser ut som en kyckling!”
    ”Tack…” försökte jag med och översatte till min arbetskamrat. Han började skratta.

    Tydligen är Kineserna väldigt öppna och ogenerade över kroppsfrågor. Är din kompis tjock kallas han ”tjockis” utan att någon egentligen menar nåt illa eller tar illa upp. De bara konstaterade uppskattande och inte bedömmande eller nedlåtande. Han råkar bara vara större än de flesta.

    Det kändes märkligt befriande. ”Ja, jag är tjock, och du ser ut som en kyckling. Men vi gillar varandra ändå.”
    Efter detta började jag inse hur snedvridna ideal vår kultur har.

    1. Johanna

      Hahaha vad roligt 🙂 🙂 Läste detta högt för min indisk/amerikanska kollega (i Indien är det också en helt annan femma än här) och hon skrattar lika mycket. Helt underbart 🙂 Ja, tänk om det kunde vara lika avslappnat här! ”Du är smal, jag är tjock, hon där borta ser ut som en struts och alla är fina.” Tack för skrattet och kommentaren!

  9. Tänkvärt!
    Jag måste också släppa allt fokus och all strävan på en smalare kropp och på den ”perfekta” kroppen för i själva verket är ju min kropp perfekt precis som den är precis när jag mår bra! Den anpassar sig bra av sig självt. Det finns så många som ska bedöma och kommentera och som tillfrisknad från ätstörningar vet jag att jag behöver äta njuta och må gott om än det aldrig mer kommer vad med platt mage etc. Jag mår bra och trivs med mig själv, precis som jag är!

  10. Pingback: Att uppnå den biffiga manliga kroppen | Johanna Arogén

  11. Pingback: Övervikt och viktnedgång – sluta häckla! | Johanna Arogén

  12. Pingback: Det går att leva hälsosamt utan att vara störd | Johanna Arogén

  13. Pingback: Att reparera självbilden – är träningen en fixering? | Johanna Arogén

  14. Pingback: Börjar bli redo… | Johanna Arogén

  15. Oh, vad din blogg behövs och OH, vilka härliga inlägg du skriver! Det här var otroligt viktigt och huvudet helt på spiken!
    Jag jobbar just nu också med att tycka om min kropp, precis som den är. Betydligt mer mjuk och stötdämpad nu än den någonsin varit.. men varje dag kommer jag liite längre med att se på mig själv och min kropp med snälla och älskande ögon. <3

  16. Pingback: Behandlingstillfälle 8 av 20 | Kampen mot monstret

  17. Pingback: Om att vara tjock | Johanna Arogén

  18. Pingback: Miss Skinny del 2: Attityder och missförstånd om att vara smal vs tjock | Johanna Arogén

  19. Pingback: Normalt ätande – en ny vändpunkt i mitt liv | Johanna Arogén

  20. Pingback: Oprah och Viktväktarna (och om att faktiskt vilja gå ner i vikt) | Johanna Arogén

  21. Pingback: 5 saker som händer när du slänger ut vågen | Livskick

  22. Veronica

    Åh… Fina du.. Här sitter jag FYRA år efter du skrev detta & en dag efter då jag äntligen insett att jag bara måste äta & träna & må bra! Utan att (o)medvetet lägga till ”så går jag kanske ner i vikt”. Har varit under isen några dagar, fallit tbx till hetsätande pga turbulens i familjen. Och jag började klanka ner på mig själv; kalla mig fet & äcklig, bara för att jag inte ätit som jag ”borde”. Ett borde som jag mår helt klart bättre av både i fibron & mentalt men det är inget jag måste. Det är inget världen rasar samman över & kattungar dör om jag inte ”följer” under en vecka. Eller för alltid. Nu är det dax igen. Undan m vågen! Tänk smälla tankar om min kropp som faktiskt är för jäkla fantastisk trots värk & år av misshandel genom självskadebeteende & dieter. Min kropp är värd, JAG är värd, kärlek.

    Tack! ❤️

  23. Pingback: Lilly Pulitzer, fetmobbning och rätt attityd mot fetma – Johanna Arogén

  24. Pingback: Nej, jag ”borde” inte bli smal! – Johanna Arogén

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *