Den sjuke har bara en önskan…

Jag är varken sjuk eller handikappad. Och jag vet inte till hundra procent vad som är fel i min rygg och jag tänker inte gå in på detaljer. Men jag har fått besked om att jag inte får göra något just nu. Alls. Inte dansa zumba, simma, cykla eller gå. Absolut inte springa. Att få höra det kändes väl ganska lättade till en början, men nu har beskedet övergått i sorg.

Jag är inte ledsen över att jag har en konstant smärta i ryggraden, eller att folk inte förstår. Alla känner någon med ryggproblem, eller så har man ont i ryggen själv. Och de flesta har välmenade tips. Jag får ofta känslan av att jag inte blir tagen på allvar, att ingen förstår hur pass jobbigt det är. Det är ingen muskelsmärta jag handskas med, utan det är skelettet i ryggraden.

Men att jag inte kan böja mig över tvättfatet när jag borstar tänderna utan att tappa överkroppen, eller att jag helt har gett upp tanken på att ta upp något från golvet. Att jag inte kan gå normalt eller vrida på kroppen och sträcka mig efter något. Att jag inte kan ta ett steg ut från kroppen i fel riktning utan att det känns som att bäckenet ska dras isär. Att jag inte har någon känsel i ena höften och får domningar i ben och fötter så jag är orolig för om jag kommer ramla när jag är ute. Att jag inte kan sitta på golvet med min dotter. Och att jag inte får dansa. Livet är förändrat. Det gör ont i själen, framför allt.

Jag tänker inte lägga mig under det här utan fortsätta kämpa. Det ska bli bättre. Jag kanske måste förlika mig med tanken om att möjligheten finns att jag aldrig mer kan träna som förut – men jag ska hitta sätt som funkar istället. Det får ta den tid det tar bara.

image

Tårarna föll när jag beskådade passet som Camilla hade idag i Uddevalla. Lite avundsjuka, mycket beundran. Hon är så grym alltså!!

14 Comments

  1. Jag tycker du är SÅ stark Johanna.
    folk säger att jag är stark och otrolig som gör dittan och dattan med min kropp. Men att göra en klassiker är en småsak i jämförelse med att acceptera en sådan situation, inte få röra på sig och sedan dessutom skriva om det.
    Hade det varit JAG som hade fått uppelva det hade jag nog valt att lägga mig under täcket och bara gråta mig genom dagarna.
    så du är stark. Man blir inte friskare av att skriva om det, men hjärtat kanske stärks en aning. <3

  2. Pingback: Om att vara tjock | Johanna Arogén

  3. Pingback: Hälsokonventet i Gnesta | Johanna Arogén

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *