Pro-ana och viktminskningsbloggar

Jag har tidigare nämnt detta som hastigast men tänkte att jag skulle skriva lite mer ingående om det. Alltså pro-ana och pro-mia.

Pro-ana är webbsidor/bloggar/forum/osv som förespråkar anorexia.

Pro-mia  förespråkar bulimi.

Ja, på riktigt.

Dessa sidor förespråkar en livsstil med anorexia eller bulimi. De drivs av personer som oftast själva har ätstörningar och vill validera sin sjukdom och söker stöd hos andra för att kunna fortsätta leva med sina ätstörningar.

Variationen är stor i hur detaljerad man är, men det kan handla om forum eller sidor där man ger varandra tips om hur man äter så lite som möjligt, eller bäst blir av med det man ätit för att ytterligare gå ner i vikt. Eller hur man på bästa sätt döljer sin livsstil från omgivningen.

En del sådana här sidor eller bloggar skriver om kändisar – hur vackra de är när de är sådär riktigt smala, eller hur fula och äckliga de är när de inte är smala.

Det finns också personliga bloggar som har samma avsikt. En del bloggare skriver bara öppet om vad de gör och hur de mår, vilket såklart är oerhört tragiskt och kan vara terapeutiskt för en del – men i många fall handlar det om att få mer uppmärksamhet och bekräftelse för att man på så sätt ska kunna fortsätta med sin livsstil, och rent av uppmuntra andra till att göra detsamma.

Enligt Eating Disorders Advice UK har dessa sidor över 500 000 unika besökare varje år, där majoriteten är tonårstjejer, och 1/5 av dessa är mellan 6 och 11 år. Hur det ser ut för svenska användare hittar jag ingen statistik på.

Nu kommer jag kliva på många ömma tår, men jag tycker det är så viktigt att belysa:

Långt ifrån alla sådana här sidor är uttalade pro-ana – så var går gränsen mellan en pro-ana blogg och en en del tränings- eller viktminskningsbloggar?

Och, återigen, gränsen mellan pro-ana och begreppen fitspiration/fitspo och thinspiration/thinspo. I de flesta fall är det tydligt att det faktiskt är hälsosamt, och att blogga och på andra sätt dela med sig av sin viktnedgång kan vara oerhört motiverande. Och man kan ju tycka att det är ganska uppenbart om det handlar om att man ska kräkas upp det man ätit.

Men det finns så många bloggar i Sverige som inte är hälsosamma, som ger råd och tips om hur man kan gå ner i vikt på det ena eller andra sättet. Ofta är det egenkomponerade tips. Kostråd som är helt ogrundade och rent av farliga, som läses av unga eller vuxna som inte själva kan avgöra vad som är hälsosamt, sant och riktigt. Personer som skriver om hur de tränar hårt efter att de ätit lite för mycket. Kompensationsbeteende. Stora, kända bloggerskor som skriver om hur de stoppar fingrarna i halsen efter en lördagkväll. Som om det vore det mest naturliga i världen.

Dessa bloggerskor kanske inte alls har någon ätstörning, men deras beteende ÄR en förebild för andra. Unga tjejer som får lära sig att det är normalt. En del kanske redan har en ätstörning eller är på väg att få det.  De får signaler om att det är okej att svälta sig, väga sig varje dag, träna hårt eller fasta för att kompensera, stoppa fingrarna i halsen…

Vi måste förstå att en ätstörning inte är ett livsstilsval utan en allvarlig psykisk sjukdom med allvarliga konsenvenser. Det är viktigt att förstå att bara för att man själv inte lider av den, är den i allra högsta grad verklig för den som gör det. Att vifta bort sitt eget ansvar bara för att man inte förstår är hemskt omoget men tillämpas tråkigt nog av många.

Jag har tyvärr inget svar på vad man ska göra åt det här, för det är frågan om det ens är möjligt. Däremot är medvetenhet nyckeln till att förhindra sig själv och kanske andra från att sända ut fel signaler, och från att läsa felaktig och ohälsosam information. Om man kan lära sig själv och sina barn att sortera ut vad som är vad är det lite lättare.

Vad är dina tankar? Snälla dela med dig!

26 Comments

  1. Ganska anonym

    När jag var som värst sjuk i mina ätstörningar fanns inte de här sidorna. Tack och lov, måste jag tillägga, för när jag var nästan frisk och gick in på en sådan sida (av ren nyfikenhet, fullt medveten om att det var en sjuk sida) så triggades jag igång av innehållet. Inte medvetet och direkt, men jag föll tillbaka i att längta efter att bli lugn av att äta och kräkas. Inte normalt, nej, men då är min ätstörda hjärna inte så normal alla gånger heller;) Jag kopplade först nästa gång jag var inne på en sådan sida och kände att det väckte precis samma sak som jag nästan hade gjort mig fri från. Därför går jag inte in på de sidorna längre. Dels för att jag inte har något intresse av vad de förmedlar (jag vet redan vad som är lättast/svårast att spy upp och jag kan en massa trix för att kunna spy när det är svårt och så vidare), men också för att de väcker så mycket sjuka tankar hos mig.

    Jag vet heller inte vilken lösningen skulle vara. Helst borde det vara förbjudet att driva den typen av sidor, men som sagt, var går gränsen?!

    Jag kan ju välja. Jag är en vuxen människa, väl medveten om min problematik, vad som triggar mig, hur jag kan hitta lugn på annat sätt och idag förmodligen så frisk som jag kan bli.

    När jag var yngre hade jag sugit i mig innehållet som en svamp! Jag hade inte heller kunnat sålla och se det sjuka, för det viktiga hade varit att få sköta mitt missbruk ifred. Sidorna hade definitivt kunnat hålla mig sjuk längre och jag är glad att de inte fanns.

  2. Du ger mig verkligen en tankeställare, vilket jag ser som något positivt. Skriver ju själv en blogg om min väg mot ett liv utan ätstörningen. Känner igen vad du skriver om träningsbloggar (/viktmiskningsbloggar) som jag tycker om att läsa. Var går gränsen, när är det en träningsblogg och när är det en blogg som stjälper mer än hjälper (mig)…. Tänker att vissa av dessa bloggar kanske bara rättfärdigar mina sjuka tankar. Om denna person får lov att kompensera för onyttigheter hon äter (och skriver om det stolt) då måste jag ju också kompensera när jag äter något onyttigt, eller??? Iallafall säger kanske den sjuka rösten det i mitt huvud…

    Vill absolut inte dra alla träningsbloggar över en kam, men ditt inlägg fick mig att börja fundera över att kanske inte läsa vissa blogger. Bloggar ska vara ett föredöme för ett hälsosamt liv, men de får inte gå till överdrift. Tack för tankeställaren du gav mig
    Kramar

  3. Hej igen kära Johanna som tar upp ämnen som får gåshuden att stå på armen!

    Jag mötte för första gången någonting som kallades Pro-Ana när jag var i uppskattningsvis 14-årsåldern och tittade på en dokumentär på TV3 eller Kanal 5 (typ). Det var en informativ dokumentär. Inte särskilt kritisk utan informerade om hemsidor som fanns för dessa Pro-Ana’s, dom intervjuade tjejer som berättade om vad dom brukade skriva om, hur dom peppade varandra och hur dom hittade nya sätt att gå ned i vikt.
    Jag simtränade vid den tiden många gånger i veckan (typ 5-7 gånger/vecka) för att nå OS 2004. Jag vägde 85kg, var bredaxlad, hade storlek 42 i skor, tjej, 14 år. Tror ni jag hade det lätt? Tror ni jag brydde mig om att jag var 180 cm lång och faktiskt skulle väga lite mer än tjejer som var 160 cm långa? Tror ni jag tog det på allvar när min simtränare sa till mig att jag var tvungen att gå ned i vikt?

    Tror ni jag var glad över att jag hade en pappa som ringde hem till mig under sommarloven för att kolla om jag ätit?
    Tror ni jag var glad över alla som sagt (och säger) till mig att det är snyggt att vara lång?
    Tror ni jag var glad över att många sa till mig att jag var slank?

    För mellan raderna i mitt eget huvud läste jag: jag kanske duger precis som jag är ändå.
    Jag ville bli mindre, jag läste på hemsidorna, jag funderade över det, jag ”glömde” bort att äta, jag blev smalare (men aldrig sådär smal som var farligt).

    Uppvaknandet kom när jag nådde 69 kg. Nu fick det vara nog. Jag vägde 69 kg år 2006 och jag har ärligt aldrig älskat min kropp så mycket som då. Men jag har aldrig älskat mig själv så mycket som jag gör i nuläget, betydligt tyngre än 69 kg.
    Drömmen om att väga under 70 kg finns fortfarande. Jag har den där jävla rösten fortfarande i huvudet som säger ”Tjejer ska väga under 70 kg!”.

    Men, jag älskar mig själv för mycket för att försätta mig i det tankekaos som jag levde i under så många år. Bara tanken av att veta att en flicka eller pojke kan hamna i samma tankevilla är hemsk. Jag hoppas dom får höra från annat håll att dom duger, att dom är fina, att dom duger precis så som dom är och att dom lyssnar. Jag lyssnade tillslut mer på andra än mig själv. Jag ska vara tacksam över att det andra sa var snälla saker. Världen är inte så vacker i alla lägen, det vet jag tyvärr!

    Tack än en gång för det fina du gör!
    Tillsammans hoppas jag vi kan skapa en bättre värld.
    Kram kram

      1. Självklart, vi borde bli bättre på att öppet ge beröm till varandra. Jag försöker jobba på den saken 😉

        Jag blir så arg, ledsen, glad, ja helt enkelt berörd av dom viktiga ämnena du skriver om. Det är lite så man får känslan att man vill ut i världen och rädda alla! Haha, skämt å sido. Det du gör är bra. Och vi ser det.

        Kram igen, trevlig helg <3

        1. Det har jag faktiskt tänkt mycket på. Sista tiden har jag blivit omgiven av människor som verkligen säger vad de tycker och är inte rädda för att även säga det positiva. Jag älskar det!! Det är så befriande att inte ha en massa människor omkring sig som är så.

          Åh, jag vet inte vad jag ska säga, tack snälla!! Att få sådan respons gör att jag orkar fortsätta! Kram och detsamma!! <3

  4. Tycker det är så skrämmande att det finns sådana här bloggar. Jag blir så ledsen varje gång jag går in och läser på sådana här. Hur kan det förekomma? Jag tycker det är ledsamt, det är sorgligt!
    Tur det finns bloggar som din som en sorts motpool till allt det här… Men ändå!

  5. Bra inlägg! Jag har bott i Italien i sex år. Förra året hade italienska Vogue en kampanj för att stänga ner pro ana- och pro mia-bloggar, något som jag tyckte var helt galet då det faktiskt rör sig om sjuka tjejer och inte brottslingar. Sedan om man kollade på bloggarnas ”thinspiration” så kom så många av dem från modetidningar och modevisningar. Så Vogue kämpade mot något som de faktiskt var med och skapade. Jag tycker att det viktiga är att de här tjejerna får hjälp och blir friska, inte att alla bloggar ska stängas ner – de kommer att hitta andra sätt att umgås på, jag lovar. Bloggar kan man sätta lösenord på och göra privata. När jag var som sjukast var jag inne på sådana sidor ibland, men de fick mig alltid att må sämre då jag kände mig som att jag inte ansträngde mig tillräckligt och skulle träna mer/äta mindre, vilket naturligtvis ledde till att jag hetsåt och kräktes. Detta gör att om jag läser om sådana bloggar nu så tänker jag alltid på tjejen bakom bloggen och hur dåligt hon måste må.

    1. Oj – ja det känns som lite fel approach! Lite som när kändisbloggarna skriver om hur hemskt det är när kändisarna blir förföljda av paparazzi… Ehm… Vem köper bilderna sen? Jo, samma blogg som skrivit om det. Suck liksom…

      Det är onekligen tragiskt med alla dessa tjejer, och som du säger är det mestadels ett uttryck för deras egen ångest. Önskar att man kunde prata med dem och krama om dem.

  6. Annika Nyström

    Hejsan Johanna!
    Vilket intressant inlägg! Jag kommer ihåg de värsta åren av mitt liv, ätstörningens grepp om mig och att jag surfade runt på dessa sidor och bara njöt… Jag visste trots allt att det jag gjorde inte var friskt, men jag kan heller inte döma människorna som surfar runt på dessa sidor… För jag har varit en av dem…

    Jag upplevde inte att de förespråkar en ätstörning, snarare att kunna överleva med en kaotisk hjärna och kunna fungera i en vardag, att vara stöttande när man ”återfaller” i ätstörda beteendemönster… Nu har jag ju inte varit runt på så många siter, men en del har jag hunnit med genom åren.

    Men idag är jag fri från mina ätstörda mönster och så glad är jag för det och tror tyvärr inte att det går att göra mer på nätet än att lägga ner siterna, vilket ju har gjorts i vissa fall vet jag. Men eftersom mörkertalet är stort, så är det inte säkert att man kommer åt alla… Sen ändrar väl siterna namn också tänker jag, maskerar så att säga sitt budskap… Ja, huvaligen, inte lätta grejer minsann.

    Men idag är jag frisk, har sambo och en helt underbart ljuvlig dotter på 2 år!!! Äter gott och har det förträffligt!!
    Kram på dig och fortsätt skriv om viktiga saker här i livet! Vi mår bra av att tänka till vad som sker!

    Varma hälsningar
    Annika Nyström

  7. Pingback: Mer om pro-ana, thinspiration och ätstörningar | Johanna Arogén

  8. Jag är själv en proana, Jag var det långt innan jag upptäckte proana bloggar, visste inte ens att det fanns,

    Proana är bra för oss ätstörda, vi kan söka tröst, stöd hos varandra, hjälpa varandra att må och äta bättre,

    Vi peppar inte bara varandra att svälta.. utan att faktiskt tillfriskna.

    Och påtal om hälsobloggarna… dom är värre en oss. Dom äcklar mig.. dom är precis likadana som oss inerst inne.. dom beter sig som svin och försöker framstå som perfekta.

    1. Intressant att få din syn på det! Tack för din kommentar. Skulle dock inte definiera en grupp som VILL bli friska och äta mer som proana. Proana är FÖR anorexia, alltså aktivt sjuka. Men jag förstår vad du menar, och det är ju jättebra att ta stöd av varann när man vill bli frisk. Det var precis det jag och Camilla gjorde.

  9. Pingback: Miss Skinnys budskap finns på riktigt | Johanna Arogén

  10. Pingback: Bikini Bridge – det nya Thigh Gap? (VARNING – triggande!) | Johanna Arogén

  11. Pingback: Livet är mer än träning | Johanna Arogén

  12. Pingback: Skadliga effekter av bilder i sociala medier – detta kan vi göra | Johanna Arogén

  13. Pingback: Selfies som självhjälp | Liselotte Melander

  14. Pingback: Vad hände när Instagram bannade pro-ED hashtags? | Johanna Arogén

  15. Pingback: Fitspo & fitspiration – när det blir skadligt istället för inspirerande – Johanna Arogén

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *