Svar på fråga om barn och övervikt/ätstörningar

Den här frågan har jag också fått:

Satt precis och lyssnade på ett gammalt ”Kropp och Själ” om barn och övervikt – fokus var hur man ska hantera det/prata med barnet om det på ett bra sätt, utan att riskera ätstörningar etc. längre fram. Som tvåbarnsmamma med en historia av både övervikt (på grund av överätning, medveten samt omedveten) och anorexi är det här med barn och mat/vikt/kropp något jag funderar en hel del på. Skulle gärna läsa din åsikt och kunskap i ämnet! Har en dotter, nu 8, är väldigt lik mig själv som barn: älskar mat och sött och njuter av att äta mycket. Absolut ingen övervikt som det är nu, men storväxt + en dotter, 3 år, som inte är särskilt intresserad av mat som lätt slutar äta även goda grejer när hon är mätt/tröttnat, men som på förskolan verkar matas av sötsaker dagligen.

Jag pratade med barnläkaren Kristina Bähr om detta, och hon säger:

Jag har två förhållningssätt när det gäller barn och mat i förhållande till vikt.

För det första – sötsaker är inte livsnödvändigt och bör undvikas eftersom det inte är bra och driver kroppens insulinomsättning och riskerar övervikt och insulinresistens även hos barn. (Typ 2 diabetes – som ökar i Sverige parallellt med typ 1 diabetes). Den enda gången jag rekommenderar sött är när barn är sjuka, då det driver aptiten. Glukos finns naturligt i den mat vi äter och det druvsocker som finns i vanlig mat räcker. Sackaros är inte något naturligt alls och som skolläkare anser jag att sötsaker på förskolor och skolor bör undvikas/förbjudas till förmån för frukt och grönsaker.

Det andra förhållningssättet är att ALLA barn ska äta regelbundna måltider. Även de feta barnen med iso-BMI över 30 eller 35 ska fortsätta äta regelbundna MATmåltider. Tjocka barn ska uppmanas att röra mer på sig, äta regelbundet och sedan växa in i sin vikt genom att stå kvar på samma vikt i flera år. Dvs INTE banta! För att ha framgång med viktproblem ska man äta tillräckligt för att hålla normal metabolism/ämnesomsättning – men de feta barnen äter ofta 2 vuxenportioner och då är det de vuxnas ansvar att begränsa det till en portion.

Den tredje kunskapen är att vi har olika benägenhet att lägga på oss och det är orättvist. Det finns ingen rättvisa att vissa förblir magra oavsett vad de äter medan andra blir lättare knubbiga av väldigt lite intag. (De är dessa som skulle överlevt svältperioder förr och så var det ju bara för ca 100 år sedan i Sverige). Men den orättvisan gör INTE att vi kan ursäkta dåligt beteende bara för att andra får. Man måste anpassa det till varje individ.

Det är extremt ovanligt att kraftigt överviktiga barn (iso-BMI >30) blir anorektiska. Vi får vara nöjda om de blir lätt överviktiga vuxna. Lätt överviktiga barn kan faktiskt bara få råden att röra mer på sig, minska sockerintag och äta regelbundet – så löser det sig när de blir tonåringar.

Personligen tycker jag att det inte är helt okomplicerat. När min dotter var liten (nu är hon 7) var jag som mest sjuk i bulimi, och det är klart att det satt sina spår. Idag försöker jag fokusera på att vi äter och rör på oss för att kroppen behöver det, för att vi mår bra av det.

Om vi nu spinner vidare på sötsaker och annan skräpmat, så håller jag med Kristina Bähr om att det inte är nödvändigt. Men visst äter vi godis till fredagsmyset, även om vi håller det till en liten mängd och bara på fredagar. Skulle vi utesluta sötsakerna helt skulle det bli konstigt och fixerat. Alla andra dagar strävar vi efter mat utan socker.

En del föräldrar är stränga och kör oavkortat med lördagsgodis, varpå en del av dessa barn rent av vräker i sig när de väl får. Andra föräldrar har inga sådana gränser utan det finns lite nu och då, och en del av dessa barn klarar av att äta en godisbit och nöja sig med det. Alla föräldrar och barn är olika. Det är ju uppenbart att det dels är skadligt för tänderna att ständigt ha tillgång till socker, dels att skräpmaten fyller ut så att barnen inte orkar äta riktig mat, och att det finns ett begrepp som heter sockerberoende. Men rent beteendemässigt vet jag inte vilket förhållningssätt som är bäst.

Eftersom en ätstörning egentligen sitter i självkänslan/självbilden och inte i själva ätandet (ätandet är ett symtom på självkänslan) är det bästa vi kan göra att fokusera på det. Att vi som är föräldrar har ett förhållningssätt till oss själva som är sunt. Barn gör som vi gör, inte som vi säger, brukar man ju säga. Och med all rätt. Vi kan inte säga till barnet att äta/inte äta, och sen göra tvärtom själva. Sitter vi där och petar i maten eller dricker en pulvershake istället för en riktig middag, ja då kan vi räkna med att det fastnar hos barnet oavsett vilka ursäkter vi kommer med.

Som jag skrivit förut handlar det ofta om att man som förälder också måste göra en förändring. Om vi ger barnen goda vanor med bra mat och aktivitet, och lever som vi lär, så tror jag att det mesta löser sig.

Viktigast av allt är det som Kristina också säger: Vi är olika. En del är större, andra mindre. Det gäller även barn. En del är storväxta utan att vara tjocka. Det måste få vara okej. En del är magra och har mindre matlust. Det ordnar sig oftast när de blir äldre och inget att fixera sig vid. Det är när vi vuxna får panik och tänker ”mitt barn är tjockt” eller när andra fäller kommentarer som det blir problem. Vi ser olika ut och det är okej!

Här kan du läsa lite mer om barn och självkänsla: Barntotal, Vi föräldrar

Svar på fråga om barn och övervikt ätstörningar

4 Comments

  1. Pingback: Nej, överviktiga barn beror inte uteslutande på lata föräldrar | Johanna Arogén

  2. Pingback: Till ”Pappa Daniel” och alla andra som undrar: Det här kan du göra för din dotters vikt! – Johanna Arogén

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *