Insändare: ”Läkaren ville läxa upp mig för mitt BMI”

Det här är skrivet av en läsare som vill dela med sig av något som hände när hon och hennes man på ett extra ultraljud i väntan på bebisens ankomst. Läs och begrunda.

Ultraljudet var inte så mysigt som jag förväntat mig, kanske var det barnmorskans ointresse eller mina förväntningar som inte uppfylldes. Men det som var viktigast var att bebisen mådde bra och att den växte som den skulle. Efter ultraljudet säger barnmorskan till mig och min man att en läkare vill prata med oss och att vi ska sätta oss ner och vänta. Självklart så började tankarna att snurra, var det något fel på vårt barn som inte barnmorskan berättade för oss om inne i rummet eller vad hände?

Efter 20 minuter kom läkaren, vi satte oss ner och så frågade han oss om vi visste varför vi skulle prata med varandra. Både jag och min man svarade nej och kände oss rädda och förväntade oss dåliga besked. Uppenbarligen skulle barnmorskan, som hade så bråttom med vårt ultraljud, undvikit att berätta för oss vad vi skulle prata med läkaren om – vilket vi förstod av läkarens min.

Han börjar samtalet med att säga: ”Ja som du vet så är vi oroliga för dig pga av ditt höga BMI-värde. Vi ser att du har ett högre BMI-värde än tidigare och det är pga detta vi är här idag.”

Där kom min chock, han sitter här, 3 veckor innan beräknad födsel, och vill prata om mitt BMI!

Tro mig, jag vet vad jag väger, jag ser mig själv i spegeln och kan säga till mig själv att jag är fin och duger som jag är, för att jag har jobbat på mitt självförtroende. Jag har lärt mig att tycka om mig själv och min vikt och det har aldrig känts jobbigt förrän denna läkare kastade det i ansiktet på mig på detta sätt.

Läkaren fortsätter att prata om mitt BMI och menar att det kan bli jobbigt för min familj om vi fortsätter att ha samma matvanor som vi har nu. Här ska tilläggas att han inte frågade varken mig eller min man om våra matvanor, eller hur vi rör på oss, eller hur det är med resten av familjen. Jag försvarar mig med att jag pratat med barnmorskan på vårdcentralen om mitt BMI och påpekar att jag ända till idag aldrig besvärats av min vikt, vet hur jag ser ut och att våra matvanor är helt normala.

Läkaren ignorerar helt min kommentar och har redan inbillat sig det värsta. Han fortsätter att läxa upp mig. Han berättar om alla faror med att vara överviktig utan en tanke på att vända sig till mig och fråga hur jag mår, om det finns någon bakgrund till övervikten. Han hade heller ingen tanke på att överhuvudtaget låta mig prata.

Till slut frågar jag honom varför han tar upp detta. Då svarar denna överläkare ”att det var för att läxa upp mig” och att han nu var han klar med det. Jag frågar honom om min vikt påverkar barnet eller om det är något som vi bör tänka på med tanke på bebisens ankomst. På detta svarar han nej och säger att mina värden ser stabila och fina ut (vilket de gjort dessa månader).

Här börjar chocken lägga sig och jag börjar förstå vad han faktiskt slängt ur sig. Tryckt ner mina känslor. Kränkt mig totalt. 

Jag säger att jag nog kommer att ta upp detta ”problem” med min barnmorska då barnet väl är ute och min kropp återhämtat mig. På detta svarar läkaren att det kanske inte är så aktuellt då, att jag inte kommer att ha tid med detta då. Sedan vänder han sig nonchalant bort ifrån mig.

Samtalet avslutas hastigt och jag och min man går bedrövade därifrån. Bestörta och arga.

Detta var för mig så otroligt förnedrande, det får mina känslor omkullkastade totalt. Ja, jag är skör nu också, jag ska få en underbar liten bebis om 3 veckor. Men jag fick kastat i mitt ansikte att jag är tjock och borde tänka på mina vanor.

Jag har tänkt på det denna graviditet, extra mycket. Skött om mig, endast gått upp ca 9 kg och mår bra och är lycklig. Tills nu. På dagen för ultraljudet bara grät jag. Jag har varit till min barnmorska som kramat om mig och jag behövde verkligen den där kramen.

Just nu ska jag bara lära mig att älska mig själv på samma sätt som tidigare, bli glad, se fram emot vår lilla bebis som sparkar på för fullt, krama min dotter lite extra och sudda bort ärren i mitt hjärta.

ultraljud

Bild: SXC

 

14 Comments

  1. Jag blir bara så himla upprörd och ledsen. Kan bara inte tro att det är sant. Helt förfärligt! Helt förfärligt. Hon borde kontakta läkarens chef. Så här får det inte gå till.

  2. Gisela

    Det är sjukt men såhär är det, läkarna tycker dom har rätt att säga precis vad som helst. Är man överviktig ska man vägas, mätas det ska kollas upp BMI, uppmätas hur stor procent av kroppen som är fett etc. Jag vägrar gå med på det, jag vägrar väga mig för läkare och barnmorskor. Därför att det handlar inte om bebisen, det handlar om mig. Det handlar om att de så gärna vill säga ”du är tjock och överviktig” ..som att man inte vet själv. Det verkar som att man tror att övervikt är lika med dum i huvudet, lat, okunnig, ogenomtänkt. Vården borde se över sin människosyn, allvarligt.

  3. Bengt Carlsson

    Det är för jä…t. Men är dock inte förvånad. Börjar likna hets mot de som har högt BMI. Jag har högt BMI men bra värden, men får höra att om jag hade varit smal, skulle jag inte haft de sjukdomar som jag haft.
    Bengt

  4. Anna

    Oh, jag har varit med om liknande.

    Var gravid med mitt första barn och vägde då mkt mindre än jag gjort med de andra barnen efter det.
    På inskrivningen fick jag en riktig tjurkärring (förlåt mitt uttryck) till barnmorska som snäste hela tiden.
    Det sista hon sa var: Nu ser du till att hålla nere på fett och socker. Du får inte gå upp mer i vikt än bebisen väger, det vore livsfarligt för dig.
    Hon tilltalde mig som om jag inte var en människa.

    Har dock träffat många barn läkare och BM genom åren också.
    Jag har också högt BMI men bra värden. Har aldrig haft ett enda problem med min övervikt förrutom psykiska.

    Det är dags att börja behandla varandra som likvärdiga människor. Alla har vi saker vi kämpar med om det så är övervikt eller tvärtom. Men alla är människor med ett människovärde som står OVAN vår vikt, vårt utseende, vår karriär osv. Bara genom att vi är människor. Genom att vara en person med ett bultande hjärta har vi rätt att bli behandlade med respekt!

  5. Pingback: Nej, jag ”borde” inte bli smal! – Johanna Arogén

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *