Jag äter för att jag kan

För ett tag sedan gick det upp för mig. Vad skillnaden är nu jämfört med för ett par år sedan. Förut hade jag ångest när jag ätit – oavsett om jag ätit något ”nyttigt” eller om jag hetsätit. Ångesten var ungefär likadan. Kanske lite olika i perioder, men generellt så var det så. Jag tyckte heller inte om träningen. Jag tränade för att jag ätit och ville gå ner i vikt, inte för att det var roligt.

Nu har jag inte längre en röst inombords som säger till mig att jag inte får äta, inte borde äta, eller för den delen måste äta. Jag äter för att jag kan. För att jag vill. Jag tränar för att jag kan, och framför allt för att jag vill. I och med denna insikt kom jag också fram till att det är det som gör att jag kan säga att jag är helt frisk. Och det är därför kilona har lassats på – jag har formligen njutit av att släppa kontrollen utan att få ångest.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Foto: Luna Pettersson

Och det är precis det som gör att jag nu klarar av att gå ner i vikt på ett hälsosamt sätt, för första gången i hela mitt liv. För jag kan välja bort mat som gör att jag går upp i vikt, och jag kan välja mat som är bra för mig. Jag äter inte av tvång längre. Och viktnedgången får ta hur lång tid som helst. Det är egentligen en helt sjuk känsla – att jag faktiskt har kontrollen igen. Men för att komma hit behövde jag tappa den helt.

När jag går tillbaka och läser mina egna och Camillas tankar så är det så svårt att förstå att vi faktiskt hittade ut. Det var verkligen en blind som ledde en blind. Men det var meningen på nåt underligt sätt, det ser vi ju såhär efteråt. 🙂

Igår dansade jag i två timmar! Har underbar träningsvärk i ryggmusklerna.

Kolla förresten på det jag filmade i Gnesta, i slutet av Camillas pass. Önskar att hon gjorde en DVD som jag kunde ha hemma!

2 Comments

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *