Johan är också normal

Gästinlägg av Marcus Näslund

Tidigare publicerad i Insikt, medlemstidning för Riksföreningen Anorexi/Bulimi-Kontakt, se www.abkontakt.se för mer info.

När jag betraktar min vän Johan ser jag en intelligent, välvårdad, välutbildad man och en bra vän. Men under ytan finns hans innersta hemlighet.

Under Johans högstadietid var han utanför. Om sanningen ska fram var han utfryst av klasskamraterna, och utanför på alla sätt man kan tänka sig. Under tonåren hade han varit aktiv inom idrott och tävlat, varit med i en bra och sund gemenskap. Men under utanförskapet i skolan började hans ätstörningar. Han ljög om att och vad han hade ätit. Ju sämre han mådde psykiskt desto hårdare drev han sin kosthållning.

När jag frågar om det var någon särskild händelse som utlöste ätstörningen tänker han att det var efter att ha varit sängliggande i feber, och därmed ha gått ned i vikt. De första kilona kändes som en befrielse. Han fick ett sorts rus av att inte äta och för varje kilo han förlorade kände han en ökad kontroll över sitt utanförskap och sin ensamhet.

Senare i Johans vuxna liv har ett stört förhållande till mat förföljt honom. Det har legat vilande i hans kropp, och i pressade situationer under studietider har han fått återfall. Om än inte lika omfattande som under högstadiet. Samtidigt med återfallen gick Johan hos psykologer för att någonstans kunna prata öppet om sin anorexi.

Under studieåren läste Johan psykologikurser, som handlade om olika sorters störningar. Han såg en koppling mellan exempelvis ensamhet och utanförskap och olika störningar, i hans fall ätstörningar. Eller i mitt fall. Johan är jag. Men det kanske ni redan har förstått. ”Johan” är en del i mitt liv, eftersom hans tillvaro var min. Att berätta om mina ätstörningar har varit svårare än jag trodde och därför var det enklare att skriva om min vän.

Träning är en stor del av Johans – mitt – liv. Det har blivit bättre med åren, men jag får fortfarande jobba för att leva sunt och friskt. Äta tillräckligt mycket, eftersom kroppen behöver mat, inte minst efter träning. Jag får påminna mig om att det inte är fel att äta; att jag får äta vad jag vill. Jag har slutat att svälta mig, men jag har ibland tankar från mitt förflutna. När jag har ätit något onyttigt kan jag få dåligt samvete. Jag vill tänka att ätande är en normal del av livet. Ibland är jag osäker på om en ätstörning kan försvinna helt. På något sätt är det en lång och evig process. Bara jag själv kan stoppa den.

Det diskuteras väldigt lite om manliga ätstörningar.

En av de centrala orsakerna tror jag är tabut i att utsätta sig för något som förknippas med en kvinnosjukdom. Som kille med ätstörning har sjukdomen inneburit en lång avskildhet och isolering. Ensam med att känna till sitt tillstånd, ensam om att känna sin ångest.
Ätstörningar är ett beroende som är svårt att övervinna. Under tillfrisknandet har det en tendens att smyga sig på, och bryter ner både det yttre och inre.

Under min sjukdomstid förstod jag inte vilken makt självsvält har. Det är först efter mitt tillfrisknande som jag förstår hur djupt ätstörningar kan rota sig. Jag har haft flera olika sorters återfall. Min egentliga ätstörning var självsvält, men den utvecklades i perioder till olika varianter av ätstörningar. Mitt tillfrisknande var en lång process och när jag trodde att jag var helt frisk smög sig någon sorts ätstörningsgren på mig.

Det kunde vara att jag undvek skräpmat. Jag blev så ”nyttig” att jag inte kunde tillåta mig att äta något med mycket kalorier. I flera år kunde jag hetsäta, men utan att tvinga mig att spy. Istället tränade jag hårdare. Att träna lite hårdare kunde jag liksom acceptera. Jag försökte intala mig att återfall förekommer i alla sorts beroenden. Men nu i efterhand vet jag att jag måste vara väldigt noga med min kost, och ibland påminna mig själv om att äta. Och om jag tränar måste jag äta ordentligt.

Det kan tyckas löjligt att behöva intala sig själv att det är normalt att äta. Att det är väldigt små steg till ett friskt beteende, men det är där själva tonvikten ligger – att komma ur en ätstörning innebär gradvisa steg mot ett friskt liv. Dessa steg kan uppfattas som väldigt små förändringar, men för den drabbade är det stora omställningar. Till en början kan det handla om att ändra sina tankar kring mat. Sedan kan man successivt förändra sitt levnadssätt. Detta tar ofta lång tid och det är inget man kan påskynda eller stressa fram.

Det är väldigt få killar som vågar prata om att de har ätstörningar, det är något som ligger dolt. Ätstörningar förknippas med något kvinnligt och killar kan tolka ätstörningar som något omanligt, något som är onormalt hos män.

Att berätta den här delen av mitt liv har varit väldigt svårt. Det är en del som är dold i mitt förflutna, men samtidigt gör sig påmint. Med den här texten vill jag bland annat uppmärksamma att ätstörningar inte bara drabbar kvinnor. Det är en alltmer vanlig sjukdom bland män. Jag vet nu att jag är frisk, men det har tagit många år att komma dit. Jag hoppas att jag kan öppna ögonen hos de som inte tror att ätstörningar hos killar är normalt.

Marcus Näslund

215369_5893

Bild: SXC

One Comment

  1. Pingback: Killar och kroppsuppfattning, media & ätstörningar | Johanna Arogén

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *