Det finns mer än anorexia och bulimi

Många förknippar ätstörningar med just anorexia och bulimi. Det är kanske dessa tillstånd som är de ”smaskigaste” att prata om, vad vet jag. Men faktum är att de som lider av anorexia bara utgör 6% av de sjuka, bulimi 24%. De resterande 70 procenten handlar om ätstörningar utan närmare specifikation. De definieras inte nämnvärt mycket mer än så, men bland dessa finns ortorexi och hetsätningsstörning.

Och egentligen är det ”bara” anorexia som syns utanpå (om jag nu ska generalisera). Alltså är det 94 % av alla som lider av ätstörningar som man inte kan identifiera genom att se på personen. 

Vilka slutsatser kan vi dra av detta? Att det inte är farligt om man inte är så smal att man går sönder? Så är det faktiskt, tyvärr, inte. Ändå får man kämpa för att få hjälp om man inte är extremt underviktig. Det är faktiskt så att det är minst lika farligt att lida av en annan ätstörning. Kroppsvikten gör sitt, såklart. Men förutom det handlar det mycket om psykisk ohälsa. En UNS-diagnos innebär stort lidande och/eller funktionsnedsättning för personen. Och självmordsrisk.

Catherine Koff har skrivit en artikel om detta som går att läsa här.

”Drabbade jag pratat med har fått respons från läkare att stressa mindre och öva upp sin självkänsla. Att tro att endast detta skulle hjälpa en person med en ätstörning är skrattretande. […] Konsekvenserna jag har sett är att drabbade blir ännu sjukare. Fanns inte självmordstankarna där innan brukar de komma nu. Hade de ett normalt BMI är det nu det antingen kommer öka eller minska. För en drabbad finns det få saker som är så skamligt som att bli nekad hjälp.”

Läs gärna på Självmordsupplysningen.se, den sidan är så bra!

9 kommentarer

  1. Oj, vad sjukt! Har inte varit inne här på länge nu, men just det här tänkte jag på, just idag! Bortsett från de personer som känt mig i ett år eller mer, som ser att jag gått ner, så finns det INGEN som skulle misstänka nån ÄS hos mig. För jag är inte underviktig. Min kropp är nog den vanligaste som finns. Och de som jag träffar nu, för första gången på, säg, ett år, har jag gått ner i vikt, men de har inte sett hastigheten. De anar inget.

    Som sagt, sjukt att jag kom in här och läste detta (och artikeln) just idag. Och lika peppande som vanligt!

    Kram,
    M

    1. Det är ju exakt det som är problemet, ingen ser. Så hur ska man kunna hjälpa om man inte ser? Det första steget är ju faktiskt att veta om att det inte syns på utsidan. Tack för peppen du! Kram

  2. Sofia

    Kom in på din blogg av en slump, men – trots att kontrollen är det jag hänger fast vid – oj vad bra slumpmässiga saker kan vara! Jag har läst sida efter sida och måste tala om det som du många gånger säkert hört: Vilken fantastisk blogg! Hit kommer jag tillbaka – och inte av en slump!

  3. Pingback: Killar och kroppsuppfattning, media & ätstörningar | Johanna Arogén

  4. Pingback: Arbetsgivaren tvingar anställda att träna – med hot om löneavdrag | Johanna Arogén

  5. Pingback: Svart-vita tankar om mat och träning bäddar för katastrof – Johanna Arogén

  6. Så sant.. innan jag fick min anorexi så led jag av ortorexi en lång tid, mådde absolut inte bra men inte en jäkel kunde se det utanpå. Sedan gick det över till anorexi och då började folk undra..
    tänk om jag hade fått hjälp redan då, då kanske jag inte hade varit så djupt i sjukdomen idag.
    Tack för en bra blogg, kram

  7. Pingback: 10 saker du inte bör säga till den som kämpar mot en ätstörning – Livskick

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *