Att reparera självbilden – är träningen en fixering?

Förr om åren hade jag i perioder svåra problem med att visa mig ute bland folk. Det var såklart inte alltid och inte i alla sammanhang, till exempel har jag kunnat stå framför stora folksamlingar och sjunga utan större problem. Men en så enkel sak som att gå på restaurang har varit tidvis jobbigt.

Anledningen är att jag tänkte och trodde att folk tittade på mig och dömde mig för att jag var så fet. Ganska så snart efter att jag kunde förändra min självbild så kom de där tillfällena allt mer sällan och nu är det ytterst få gånger som jag känner att jag vill gömma mig för stirrande blickar. Och då väger jag som sagt 20 kg mer idag än vad jag gjorde när jag hade de problemen.

Jag tror att många som läser detta känner igen sig, och det är ju faktiskt inte i proportion till hur ”stor” man egentligen är. Så här i efterhand ser jag ju att jag ser helt normal ut. Ursäkta egokavalkaden men jag vill illustrera min poäng här.

johanna

Som du ser var jag helt normalviktig – inte stor som en elefant som jag trodde att jag var. Hur känner du när du är ute bland folk? Känner du dig uttittad eller är du bekväm i dig själv?

Jag pratar inte om saker som gäddhäng, kärlekshandtag eller magblubber – för det har man naturligt och personligen tycker jag det är helt meningslöst att sträva efter att bli av med sånt, speciellt om man tidigare haft problem med relationen till mat och träning. Det hälsosammaste sättet att relatera sig till mat och träning efter att man har återhämtat sig från en ätstörning (diagnostiserad eller ej spelar ingen roll här) är inte att fortsätta fixera sig vid träning. Och då menar jag att det är skillnad på att träna och att fixera sig. Hoppas jag inte är otydlig nu för det är såklart inget fel med att träna och äta nyttigt. Men att byta fixering är inte att bli frisk. Vi är dock alla individer och det finns såklart de som klarar av att t ex tävla inom fitness även efter en ätstörning.

Jag var tvungen att sluta träna och jag var tvungen att sluta tänka på vad jag åt. Detta under flera år. För fixeringen fanns där, och ångesten pockade på om jag inte gjorde som jag ”skulle”. Det var jättejobbigt först och tankarna om att jag var fet och värdelös tog över många gånger. Men jag tvingade mig själv för jag visste att det var den enda vägen. Så när jag helt släppte tankar på mat och träning kunde jag bli fri. Priset var en rejäl viktuppgång, men det är faktiskt petitesser i jämförelse. Jag har aldrig mått så psykiskt bra som jag gör nu. Vikten kommer att ge sig, för nu är jag redo att gå vidare och ta tillbaka maten och träningen. Jag kan börja om från början, den här gången med en sund grund att stå på som inte har något med utseende att göra.

Självbilden har inte så mycket att göra med hur mycket man tränar. Träningen i sig har ingen psykisk vinning för den som har problem med självbilden och självkänslan. Man kan känna sig snyggare, starkare, bättre – men finns elefanten där innanför ögonlocken så finns den där. Din väg är individuell så det är inte säkert att det jag säger stämmer in på dig.

Det viktigaste är att du identifierar skillnaden mellan träning/mat och fixering/ångest. Hör de ihop? Då kanske du behöver ta ett steg tillbaka. Tränar du helt ärligt för att din kropp mår bra av det, eller tränar du för att dämpa ångest? Svara på de här frågorna så har du tagit ett riktigt bra kliv framåt!

12 Comments

  1. Finaste Johanna.
    Så bra du skriver det, som vanligt. Exakt sådär känner jag nu. Att äta med min sambo är inga problem, inte för att det är han som sitter där, åtminstone. Ångesten kommer oftast ändå, men det har mer med mig att göra. I alla andra matsammanhang, dock, är jag fullt övertygad om att alla runt mig tycker att jag vräker i mig, även om jag totalt sett äter bara några skivor gurka.

    Jag är så tacksam över att jag slipper vara ensam i det här!

    Kram,
    M

  2. ofelia

    Väldigt bra skrivet! Pratade igår med några kompisar om att man ibland önskar att man såg ut si eller så, men att det är ju helt sjukt dumt eftersom att kroppar troligtvis aldrig kommer se ut som någon annan även om vi väger samma/samma fett%/osv. Så vi kom fram till att sin egen kropp är sitt SNYGGASTE/BÄSTA jämt!

  3. Pingback: Kändisar med skev självbild | Johanna Arogén

  4. ulrika

    Hej fina Johanna

    Den här texten är så himla bra! Allt du skriver är klockrent och träffande. Jag har precis börjat läsa din blogg. Är fd anorektiker/hetsätare och nu är jag fast i ett lättare träningsberoende. Jag blir så varm i själen när jag läser det här och tänker att kunde du så kan jag också.

    ”Jag var tvungen att sluta träna och jag var tvungen att sluta tänka på vad jag åt. Detta under flera år. För fixeringen fanns där, och ångesten pockade på om jag inte gjorde som jag ”skulle”. Det var jättejobbigt först och tankarna om att jag var fet och värdelös tog över många gånger. Men jag tvingade mig själv för jag visste att det var den enda vägen. Så när jag helt släppte tankar på mat och träning kunde jag bli fri. ”

    Har länge gått och funderat om jag helt ska sluta träna för att kunna bryta med mitt beroende/matproblem helt. Men jag kan helt enkelt inte. Men skulle så gärna vilja. Jag har testat att ha träningsfria veckor, och det slutar alltid på samma sätt. Jag faller in i allt eller inget tänket och överäter. Jag får ju ändå inte röra på mig då kan jag lika gärna äta och ligga på soffan. Vet inte hur jag ska komma bort från detta?

    Det som gör mig glad är att jag efter många år med ett snedvridet ideal börjat ändra min syn på kvinnokroppen. Tycker numera att kvinnor med former är det finaste som finns. I mina ögon.

    Fortsätt med det du gör.

    Kram Ulrika

    1. Hej Ulrika!

      TACK för din kommentar!! Det gör mig så glad att höra att du kan identifiera dig med det jag skriver. Jag förstår problemet, det är inte lätt. Och ja, jag föll också in i det beteendet rätt ofta. Jag gick upp i vikt. Men det behövde jag göra för att lära mig släppa kontrollen, och till slut gick jag över någon gräns där det helt enkelt inte spelade nån roll längre och jag uppskattade det fett som lades på, för det var på nåt sätt ett tecken på mitt tillfrisknande. Vad härligt att din syn på kroppen börjar rätta till sig! Då är det inte långt borta att du börjar känna så för din egen kropp.

      Stor kram till dig!

  5. Pingback: Du är snyggare än du tror | Johanna Arogén

  6. Pingback: 5 saker som händer när du slänger ut vågen | Livskick

  7. Pingback: Imorgon är en ny dag, då får jag en chans till (om fibromyalgi) | Johanna Arogén

  8. Pingback: I’m going vegan (för att minska smärta från fibromyalgi) – Johanna Arogén

  9. Pingback: 10 saker du inte bör säga till den som kämpar mot en ätstörning – Livskick

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *