Det värsta är ändå inte Frida

Jag gjorde ett tämligen upprört inlägg om Frida alldeles nyss. Jag var verkligen arg. Så arg så jag kokade. Så arg att jag grät. (Ja, jag gråter för allt, hela tiden). Kan inte släppa det.

Att de officiellt riktar sig till tjejer mellan 15-19 tror jag inte en sekund på att det efterlevs. Vilken 19-åring läser Frida??? Säg EN! Jag kan knappt godta att en 15-åring läser Frida idag. Det är bara ett svepskäl att få göra som de vill, för att det säljer. De är mycket väl medvetna om vilka läsarna är. Och ändå spottar de ut dessa fruktansvärt snedvridna budskap.

Det värsta är dock inte att en tidning som har 10-åringar som läsare skriver om sex och vikthets. Budskap om att det är normalt att ha sex vid första dejten (dejtar man när man är 10??). Att man ska tillfredsställa sin partner och vara bra på sex (HALLÅÅÅÅ). Att det är åtråvärt att ha en kropp som en kändis. Då är man het.

Vet ni vad det värsta är? Det som verkligen slog mig efter igår, vilket jag ändå pratat om länge, är att tidningar är små i jämförelse med alla bloggar och andra sociala medier. Och det går inte att ställa en ansvarig mot väggen. Det finns ingen. Även Kissie (Sveriges största blogg, eller en av de största) kritiserade Frida här i dagarna, men har tidigare öppet tagit avstånd från att själv vara ansvarig över huvud taget för innehållet på sin blogg. Och så tänker många bloggare. Jag ser dem, de är lika förvirrade och vilsna som vilka andra unga tjejer som helst. Det är kanske inte meningen att de ska stå ansvariga heller, jag vet inte.

Men kontentan är att på nätet är det helt tillgängligt för en 10-åring (och betydligt yngre) att regelbundet ta in bilder på och information om botox i läpparna, kostråd som är så vansinnigt fel att de borde polisanmälas, budskap om att man måste snöra sina Converse på rätt sätt (vilket sedan speglas i klassen – tjejer blir utmobbade av såna anledningar) och en explosion av bilder på ”perfekta” och ”åtråvärda” kroppar.

Det känns rätt maktlöst ibland. Jag får känselbortfall i armarna när jag tänker i de här banorna. Det går nämligen inte att göra så mycket åt de här bloggarna…

Däremot kan vi vuxna påverka barn och unga omkring oss genom att vara bra förebilder. Genom att visa vägen, den sunda vägen. Genom att visa att kläder, skor och accessoarer inte är det viktigaste i livet. Har barnen vuxna förebilder som motvikt kanske budskapen från andra håll inte tar så mycket mark.

Det är alltså viktigare än någonsin att vuxna tar sitt ansvar. Inte bara ansvariga utgivare, inte bara föräldrar, utan alla vuxna. Oavsett om man har barn eller inte. Personal på förskolor/skolor som inte äter samma lunch som barnen (för att de bantar) märks. Bästa kompisens mamma som alltid måste ha högklackat och bära läppstift märks. Ofta ser unga tjejer upp till andra vuxna kvinnor på ett annat sätt än till sin egen mamma. Därför står inte fastrar, mostrar, grannar, vänner, lärare, osv utan ansvar – trots att många verkar tro det.

Som Karoline skrev till mig på Twitter: ”När jag var 10 läste vi om hästar/löste rebusar! Det var ‘Tio tips för dig som vill skaffa brevvän utomlands och öva på att skriva på engelska’ – inte sextips!”

– Visst ligger det något i detta?

4 Comments

  1. Pingback: Tidningen Frida i blåsväder – kolla på fler omslag och se ett mönster | Johanna Arogén

  2. Det jag funderar på är vart föräldrarna till dessa barn/ungdomar är? Det är ganska många unga flickor som bloggar och jag funderar hela tiden vart föräldrarna är…
    Klimatet för unga är betydligt hårdare än när jag var 10 år (är 29 idag) och precis som du skriver måste dem vuxna ta sitt ansvar, att inte låta unga människor fara vind för våg vad gäller trender, skönhetsideal och en sned bild om vad som är vackert, åtråvärt…

    Mycket bra skrivet Johanna, som alltid :)!!
    Ser fram emot att ta del av det projekt du pratar om, jag vet inte vad det är men tror verkligen det kommer bli bra!

    1. Jag har tänkt samma tankar. Har hört några föräldrar säga att de inte läser sina döttrars bloggar för att ”det är ju hennes ensak”. Som att det är en dagbok man läser. Och så tänker nog många som skriver bloggar också, man verkar inte förstå att det är offentligt. Sen kanske inte alla föräldrar vet att deras barn bloggar.

      Tack för dina ord!!!

  3. Pingback: När gränserna suddas ut | Johanna Arogén

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *