Pengar, materialism och shopping förstör våra barn

Jag har aldrig varit intresserad av varken prylar eller kläder, i alla fall inte så att det blir ett måste att ha något speciellt på mig eller i min ägo. Ibland kanske jag borde intressera mig mer för att undvika att gå i samla gamla trasor. Men ärligt talat bryr jag mig inte så mycket. Bortsett från ointresse har jag heller inte så mycket pengar att spendera på onödiga saker (som att köpa nya kläder när jag redan har i garderoben).

Jag har tillfälligt valt bort en lön till förmån för att göra en skillnad. Och jag gör det med glädje! Ofta får min egen dotter stå tillbaka med sånt som ”alla andra” får, för att det inte finns pengar och då känns det inte så kul alltid. Men hon är överöst med kärlek och jag vet att jag är en bra mamma. Det där materiella betyder inte så mycket i slutändan.

Men ekonomi är en känslig fråga. Folk ryggar tillbaka för dem som inte har pengar. Är det verkligen en nyhet för allmänheten att det finns människor som inte har pengar till mjölk? Vanliga familjer? Jag har valt mitt liv, men så är ju inte fallet för alla. En del verkar tro att alla har mycket pengar. Att alla kan punga ut med en hundring hit och en hundring dit. Har man inte den där hundringen får man konstiga blickar. Ibland hör jag någon säga att den är pank. Men åker sen och shoppar på IKEA. Vad är den nya definitionen på pank? Hjälp mig. Jag förstår inte.

Det som är så tråkigt är att vuxnas fixering vid pengar/prylar/kläder går igen hos barnen. Jag har sett det och hört om det från många håll. När barnen i skolan skryter över klädesmärke eller vad tröjan kostat – då blir det så snett. Barnen lär sig att det är det yttre som räknas, att det är det som är viktigt i livet. Munnen talar vad hjärtat är fyllt av, nämligen. Kontentan är att det är pengar som räknas, i alla sammanhang. De barn som inte har råd med dyra kläder blir utanför. När det enda positiva barnen har att säga till varandra handlar om hur man ser ut eller är klädd – vad finns kvar att leva för? Kommer man inte på något bättre att säga till varann? De barn som reser mycket får mycket plats att berätta om sina upplevelser. Att ha spenderat en eftermiddag med farmor i stugan räknas inte, det är ingen som är intresserad av att lyssna på den berättelsen.

Detta kommer såklart inte från barnen utan från vuxna. Varför lägga så stort fokus på pengar att det är det barnet lägger sitt egetvärde i? Det är vi vuxna som måste skifta fokus. Vem sjutton bryr sig om vad jag har för märke på mina solglasögon? Vem vinner på det? Inte min plånbok. Om man bara spenderar pengarna på dyra nöjen tycker jag att man behöver ta sig en funderare. Vad är viktigt? Finns det något vettigare jag kan göra för pengarna? Finns ett behov att fylla någonstans i min närhet?

Jag tycker givetvis att den som arbetar förtjänar sin lön. En del har mer pengar än andra, det är inget konstigt, och inget fel med det. Men oförståelsen att andra inte har det lika bra ställt, och attityden att de som har mindre pengar är mindre värda… Det gör mig galen. Självklart ska man spendera sina pengar på vad man vill – och självklart ska man kunna ha nöjen. Annars blir man ju knäpp. Men det är inte det jag pratar om. Det jag pratar om är att se vad som är viktigt i livet.

Det är uppenbart att det handlar om status. Vart man bor, hur huset är inrett, vilka kläder man har, vilken bil man kör, hur många gånger om året man reser, vart man reser, vad man jobbar med, hur mycket man shoppar… Men varför? Och varför köper man in i hela grejen? Man kan ju inte vinna detta spel, oavsett hur mycket man försöker. Man kan aldrig bo fint nog, resa nog långt, shoppa hur mycket som helst… Det finns ju alltid någon annan som har det bättre. Barnen växer upp till ett liv med ångest – för eftersom de alltid måste tävla men aldrig kan vinna, vad finns då kvar i livet? Man brukar säga att män jämför längden på sina snoppar med vad de köper för prylar. Men jag skulle säga att även kvinnor mäter. Och man umgås bara med dem som mäter lika.

Jag slutade spela detta spel för länge sen och jag tror verkligen att man mår mycket bättre utan det. Jag har tak över huvudet. Mycket mer än så faktiskt. Jag bor med min familj i en lägenhet, som skulle kunna anses för liten för oss. Tapeterna och golven är från 70-talet och våra möbler är ommålade secondhand-fynd. Vi fick ett stort furubord till köket som jag tänkte måla om. Men när jag hörde att furu var inne igen tänkte jag: ”Bra, då sparade jag en hundring på färg!”.

2013-03-23 13.09.45

5 Comments

  1. Pingback: Kroppsfixering ur ett kulturellt perspektiv | Johanna Arogén

  2. Pingback: Att råda bot på tjejers problem med kroppsuppfattning | Johanna Arogén

  3. Pingback: Pressen att vara ‘cool’, se bra ut och äga ”rätt” prylar är skadligt för unga | Livskick

  4. Pingback: 6 sätt att minska materialismen i barnens jul | Livskick

  5. Pingback: 3 typer av julklappar som främjar ditt barns hälsa – Livskick

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *