Livet är mer än träning

Innan jag börjar vill jag klargöra att jag tycker att motion är bland det viktigaste för en bra hälsa. Motion. Inte att förväxlas med ord som gym, fitness eller ens träning. För ordet träning har blivit nedsvärtat av tillhörande känslor som egentligen inte borde finnas där, och som inte alltid gjort det. Träning innebär för många ångest, dåligt samvete, känslor av tvång och panik. Därför säger jag det igen: Motion är bland det viktigaste för en bra hälsa.

Med det sagt så vill jag slå ett slag för att ta bort all slags samhörighet mellan att vara en bra människa och att prestera med träning. Det är nämligen så att alla kan inte, vill inte, och borde inte prestera med träning. Alla kan inte springa. Alla vill inte bygga muskler. Alla borde inte springa ett maraton.

Men det vi ser överallt i sociala medier (twitter, instagram, facebook och bloggar) är ju att man hela tiden måste öka; man måste vilja mer. Man måste prestera. Det är klart, annars är det ju inte mycket att visa upp. Om man inte är intresserad av att prestera, utan tränar för att det är bra för kroppen och för att man lever längre – är man dum då som inte ”förstår att man skulle klara såååå mycket meeeeer”?

Dessa uttalanden är i min mening inte ett dugg bättre än ”thinspiration” och ”fitspiration” vi hittar i sociala medier, som förvränger vad hälsa handlar om. Man måste faktiskt inte bli bättre hela tiden.

Det räcker gott med att motionera för motionerandets skull, för den som känner för det. Jag blir faktiskt lite aggressiv när jag hör uttalanden som ”Jag är övertygad om att alla kan mer än vad man tror” och BARA mena träningsprestation. Finns det inte mer i livet än träning? 

De som gör liknande uttalanden menar förmodligen inte att man bara är värd något om man springer ett maraton – eller åtminstone ökar sin prestation på ett eller annat sätt. Men det är ju precis vad deras attityd förmedlar. Känslan jag får när jag hör att ”jag inte vet min potential”, eller att ”jag skulle kunna orka mycket mer om jag bara vill”, är att jag ska pressas in i någonting jag egentligen inte vill. Det är som att någon säger ”du borde lära dig att prata bättre spanska, du kan prata såååå mycket bättre än du tror”. Varför ska någon annan säga till mig att jag måste bli bättre i spanska – för att jag har potential att tala flytande?

Men detta resonemang fungerar tydligen inte på träning. För där kan minsann alla, och alla ska minsann prestera. Självklart vill jag ju ”nå min potential”. Men sanningen är ju, att potential har jag på andra områden är inom träning. Vad är meningen med att ”förverkliga mig själv” med träning? Vad får jag på andra sidan? En snygg kropp? Något annat?

Istället för att pressas in i något som bara skulle medföra en enorm tidsåtgång och förmodligen göra att jag får kontakt med monstret igen, så väljer jag att lägga fokus på t ex mitt jobb. Där har jag verklig potential. Jag, som är en otränad soffpotatis jämfört med typ alla jag känner, ser inte träningen som ett mål, utan som ett medel. Jag rör på mig dagligen, på olika sätt, för att jag vet att jag behöver det. Inte för att jag tycker träning är så hiskeligt kul. En del tycker det, och jag avundas dem om jag ska vara ärlig. Men jag tror också att det finns väldigt många som klistrar på sig det fejkade leendet med alla gnistrande löpartillbehör för att man tror att det är så det måste vara, annars duger man inte.

Varför inte hitta sin grej istället? Tycker du om att ro? Eller dansa cha-cha? Eller kanske smyga runt i skogen? Gör det! Det är lika mycket värt som att vara hurtig i löpardräkten. Själv har jag lämnat löpandet åt historien och gör det jag känner att min kropp klarar av. Jag har sprungit trots att min kropp inte är gjord för det, förstört både knän och rygg, för att jag inte visste bättre då. Jag körde på, som alla andra, för att jag trodde att det var så man skulle göra.

Att vilja mer med träning är såklart ingenting konstigt. Känslan av att bygga upp konditionen och klara längre och tuffare sträckor är beroendeframkallande.  Och egentligen inte på ett dåligt sätt. Jag känner många som verkligen har träningen som intresse och det är ett intresse som alla andra. Andra har idrotten som yrke. Det är inte det jag pratar om i den här texten. Jag förstår att det där handlar om prestation, men det är på ett helt annat sätt.

Att vara bra, duktig, presterande (om man så vill), utvecklas och bli bättre får inte handla bara om träning. Att ”ta fram sin fulla potential” är väl kanonbra. Men begreppet har fastnat i träningsvärlden.

Blanda inte ihop ditt värde med hur tungt du orkar lyfta eller hur du presterar i spåret.

träna, träning, prestera, prestation, potential, värde, ångest, motion, livet, viktig, sociala medier, twitter, facebook, instagram, blogg, bloggar, emilia arvidsson, johanna arogen Jag och härliga Emilia i Umeå 2011. Emilia är faktiskt en av mina största inspirationskällor till hälsa. Hon tränar mycket, provar på mycket olika saker men har noll prestige och varken hetsar eller blir påverkad av hetsen, älskar innerligt att träna OCH att äta god mat! Tränar man mycket måste man ju också äta mycket!

10 kommentarer

  1. jag håller med. framförallt vad gäller prestation. jag skrev ett inlägg om att träna kravlöst som ett verktyg för att behålla sin träningsmotivation. för mig är kravlös träning oändligt viktigt. mätbara mål till trots, det finns så mycket prestation ändå i våra liv. tyvärr misstolkar många kravlös träning och likställer det med typ planlös träning eller mesig träning. men det har inget att göra med hur tufft man kör på passen. det handlar med om att träna för sin hälsas skull istället för prestationens skull!

    länk till inlägget: http://www.traningsgladje.se/2013/05/traningsmotivation-3/

  2. Pingback: Hur ser ditt ansikte ut när du tränar? | Licette Arogén

  3. Pingback: Fitspo & fitspiration – när det blir skadligt istället för inspirerande | Johanna Arogén

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *