Insändare: ”Varför blir jag inte frisk?”

Jag är kvinna. Inte alls en ”ung tjej”, utan en lagom ung kvinna på 36 år. Jag har man och en underbar son på tre år. I tonåren, när jag gick i sjuan, utvecklade jag anorexia. Detta var så längesedan så jag kommer inte riktigt ihåg hur det var, förutom att jag åt så lite jag kunde, joggade instängd på mitt rum, livrädd att mamma eller pappa skulle komma in och komma på mig – jag joggade till och med på toan i skolan! Jag var tvungen att sitta med lärarna på lunchen i skolan. Jag tyckte faktiskt att jag var mager, men det spelade visst ingen roll. Besöken hos psykologen var bra, men vi avslutade dem innan jag var frisk… Jag vet inte varför det blev så. Minns inte.

Tiden gick och i slutet av nian fick jag min första fylla (vilket jag ansåg vara underbart normalt, herregud det var ju massa kcal i ölen!!!) och anorexian var väl över sedan…? Började gymnasiet och levde med att hoppa över lunchen på skolan och istället dela på ett paket ballerinakex, eller mumsa på en chokladboll, med vännen.

Jag anser att jag hade ett normalt förhållande till mat. Ganska i alla fall. Tiden som au pair i USA väckte en del känslor och idéer, men jag led inte direkt av tankarna. Jag klarade mig med att äta två, tre gånger på en dag. Skippade ibland frukosten, om jag minns rätt även lunchen, för att njuta av McDonald’s på kvällen. Men jag ansåg aldrig att det var så farligt, för jag var aldrig underviktig.

Jag flyttade hemifrån när jag var runt 21 – 22 år. Hittade mannen i mitt liv (det visste jag ju inte genast!) men vet att jag åt hemskt lite. Bara bröd i stort sett! Så det så, alla LCHF: are, det går att bli smal på kolhydrater! Skämt å sido. Det blev många mackor med endast smör och tomat. Jag simmade tre gånger veckan och levde som om jag var frisk. Minns inte om jag trodde det, anade något eller förträngde något, men jag mådde bra. Allt rullade på.

Kanske 6 – 9 år senare, har inte så stor koll, men någon gång där, kokade det över. Med känslor, trött kropp, dålig självkänsla och självförtroende i botten. Jag blev sjukskriven och hade kontakt med ätstörningsmottagningen i min stad. Jag blev arbetsduglig igen efter fyra månader, men inte åt jag bättre. Inte drog jag ned på träningen. Inte var jag frisk. Fortsatte mina besök hos min sjuksköterska (ska man inte tala med en psykolog?), men insåg att det inte hjälpte, men gick dit i alla fall. Det var ju alltid skönt att prata av sig. Av någon anledning har aldrig deras mening gjort någon påverkan på mig. Det är väl därför jag aldrig blivit frisk. Jag har tackat för mig flera gånger, men återkommit igen, för att, mitt i all ”jag-litar-inte-på-er-känsla” har jag velat ha hjälp.

Har jag velat bli frisk? Är jag för frisk för att bli HELT frisk? ÄR jag frisk? Kanske är alla dessa känslor jag har om mat, ångest, träningstvång, en mage som gett upp för länge sedan, viktnoja, att gömma mig i andras bättre liv och att aldrig våga släppa taget om en oväntad måltid, normalt? I så fall har jag hamnat på fel planet. För jag mår inte bra av att ha det så här. Dag ut och dag in. Hela tiden. Till och med på Mallis, då jag själv förbjudit mig själv att träna och maten stod serverad varje dag. Jag KAN inte släppa på kraven. Inte i huvudet. Minsta lilla krav på mig själv och notera, det är ingen annan som kräver något utav mig, det är bara jag själv.

Exempel på krav och måsten som dyker upp varje dag, mest hela tiden:

Måste hinna med minst 4 powerwalks eller joggingturer i veckan, helst klockan TIDIGT så det är gjort. Tre styrkepass á la rätt lagom – lätta men de ska göras, hemma! Sedan borde man ju äta havregrynsgröt och två kokta ägg till frukost, eller äggröra enligt LCHF, men det blir alltid två mackor med underbara ägg eller drömlika ostmackor… = ångest, VARJE morgon. Lunchen brukar jag kunna vara ”duktig” med och äta en stor sallad med grönsaker och gott protein. Allt grönt gör min mage än mer gasig, svullen och hemsk, men jag har ju i alla fall ätit ”nyttigt”! Vad gör det egentligen, när jag ser ut som en svullen gris? Kvällsmaten blir mackor igen, men det är det jag vill ha och så får det bli! Skulle väl egentligen ta en liten sallad med grillad kyckling, men vem är sugen på det på kvällen? Eller, om jag varit frisk, en vanlig portion med pasta och köttfärssås…mums… men mitt sötsug vill ha smörgåsar så så får det bli.

ätstörning, ätstörningar, insändare, johanna arogen, blogg, frisk, fri, ätande, äta, krav, ångest, träna, mage, magen, hälsa, media, påverkan

Varför blir jag inte frisk? Varför skriver jag detta inlägg just idag, just denna månad och denna vecka? Borde jag inte vara van att leva så här fruktansvärt nu efter alla dessa år? NEJ! Min mage talar om för mig varje dag, i stort sett varje minut att jag inte mår bra, någonstans, framförallt i mitt huvud! Det snurrar på för mycket, om man säger så! Antagligen tar min hjärnkapacitet över allt så att min mage inte får kraft över, för den tar inte emot dess näring, mat eller vila, inte alls. Den behöver vila från dagens irritation i form av press, stress, måsten, media, omgivning… Och det är bara jag själv som kan ge den frid. Men hur gör jag?

Det räcker med att jag vaknar på morgonen så börjar min kropp strejka. Den vill bara leva, vara ifred och ta minut för minut, sekund för sekund. Öppnar jag en blogg och så är jag inne i dagens rullande fucking schema igen. Träningsmåsten, matnojor, ”platta magen repotage” osv osv. Men jag har ett val. Jag kan stänga av. Eller, jag behöver inte ens öppna några bloggar, nyheter eller Facebook. Jag kan ta hand om mig själv och leva mitt liv, om jag vill…

MEN vissa bloggar kan också ge mig en kick till att kanske våga ta ett steg… framåt. Bort från ”måste-vara-superfit”-världen och leva framgångsrikt ändå. Ja, för så är det i min inställning. Jag ser mest upp till kändisar och deras levene. Så är det! Är de framgångsrika och uppskattade av media, så är de bra! Och i det fallet kan det vara bra om de inte är pinnsmala allihop, utan helt normala i kroppen. Ja, för så ser jag det, ännu, att kroppen är viktig. Hm…bara det!!! Suck över mig själv.

Men det är detta jag vill komma över, i alla fall att se min kropp som mitt verktyg. Ett verktyg som jag ska stå ut med i många år till och som jag vill tycka om. Jag vill trivas i bikini utan en bubblig svullen mage, som egentligen inte hör till min kropp. Herregud, jag är ju en glad människa som ska ha en glad, nöjd kropp. En kropp som ska må som jag egentligen gör: busig, sprallig och vild. Jag har inte tid att spendera alltför lång tid på toa för att ”fixa magen” och göra mig redo för dagen. Det ska ske när kroppen vill och hittat sina rutiner. Jag vill!

Jag vill bli den jag är, innerst inne. Vem är hon då? En lättvindig kvinna som tar dagen som den kommer. Tycker om att röra på sig när tiden finns och mumsar gärna en sallad idag, men ja tack till spaghetti i morgon. Tar på mig ett par jeans utan att tänka på hur magen känns, den mår ju bra, och har inte en tanke på hur den kommer att må efter lunch. Behövs inte. Spontanköper bullar till fika på tisdagskvällen med mannen, utan att jag går i taket och anser att veckan då sedan är förstörd. Och eftersom jag tycker om det och njuter av det, säger min mage ingenting om denna härliga veteälskling! Nästa kväll avnjutes i joggingspåret i mörkret under alla stjärnor.

Ja, media har en stark inverkan på mig. Alla är vi olika, men på mig har den en otrolig påverkan. Men det är inte medias fel. Jag kan stänga av! Jag har ett val. Åter igen, jag har ett val.

Och som hon säger, Johanna, kanske måste jag släppa på ALL kontroll. Äta det jag vill, det jag känner för, må pyton, men köra på ändå. Ta konsekvenserna och må ännu sämre. För att sedan, förhoppningsvis, må så där alldeles underbart. Som jag vill. Ska vi köra? Japp, jag tror det. Heja mig.

Foto: Luna Pettersson

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *