Måndagstips: Tvångsmässig träning, 13-åringens vikt, mobilfylla

Tvångsmässig träning kan vara en ätstörning

Cykla.se har gjort en jättebra artikel om tvångsmässig träning, där Hanna Kihlander från Frisk & Fri sa detta:

”De är ofta så extrema att de är svåra att missa. När det handlar om att en person inte längre fungerar, när det blir ”nä jag hämtar inte på dagis för att jag ska träna”. När folk skriver eller säger ”hitta inte på några ursäkter, det finns alltid tid för träning”, så får man passa sig. Att cykla ska vara roligt och det är viktigt att fokusera på att det ska vara just roligt. Om du ställer in middagar med kompisar för att du inte vet vad som serveras så är du i riskzonen. Det är inget fel att gå upp tidigt för att hinna cykla tre mil innan jobbet om du tycker att det är roligt, men om du inte vill och ändå gör det så är det sjukt. Om man cyklar så hårt att man kräks så kan man säga att skillnaden mellan att vara sjuk eller frisk ligger i tankesättet. Om du tänker: ”Jag klarar det här, jag fixar det här, wow va bra jag är” så är det troligen ingen fara men den sjuka i samma situation tänker: ”Kom igen då din tjocka kossa. Du måste klara det här jävla äckel, annars blir det ett ännu hårdare pass imorrn.” och sen efter kräkningen ”wow, nu blev jag av med lite till” så står det inte helt rätt till.”

”Hur talar jag med tonåringen om hennes viktuppgång?”

Martin Forster har svarat på en insändare i DN, en mamma som är orolig för sin dotters viktuppgång. Och Martins svar är så erhört bra att jag vill gråta. Läs hela här!

”En viktig förberedelse inför samtalet med din dotter är att du rannsakar dina egna motiv för att prata med henne. Hur känner du inför hennes problem med vikten? Handlar det bara om hälsorisker? Vad har du för utseendeideal? […] Återigen tror jag det är bättre att hålla sig till ämnet, utan att blanda in andra värderingar – ”om jag nu är jättefin, varför är mamma så angelägen om att övertyga mig om det?”. Att vara fin eller bra har ju inget med vikten att göra. […] Oavsett hoppas jag att din dotter kan fortsätta att må bra och inte tänka så mycket på sin vikt.”

Lägg ner den där […] telefonen!

Jag tror de flesta av oss föräldrar mer eller mindre känner igen oss i detta. Tänkvärt och bra skrivet!

”Jag såg många barn som försökte söka sina föräldrars blickar. Ropade, tittade igen. Och, de mest utåtagerande barnen, de som allra minst ville lyssna på fröken, de var faktiskt de barn vars föräldrar var mest fastlåsta vid sina apparater. De som aldrig tittade upp. Tänk dig själv in i det barnets tankar. Hela tiden verkar det som om mamma eller pappa har viktigare saker för sig än att vara med mig. Jag tror inte det är bra. Jag tror faktiskt det är skit.”

Ikväll barn, ska mamma vara nykter hela kvällen!

Ett liknande inlägg av en mamma som gjort underbara paralleller mellan datorn och alkohol.

”Jag läste för ett tag sedan, minns inte var, men sant eller inte så gav det mig en tankeställare. Det handlade om att många barn idag känner liknande känslor inför sina föräldrars uppkopplade liv som barn kan göra för missbrukande föräldrars relation till alkohol/droger. Det är något som de måste tävla med om att vinna platsen som viktigast för sina föräldrar. Känslan av att försöka få uppmärksamhet från en slösurfande mamma som fastnat i en mordhistoria på flashback, skulle då kunna vara densamma som att lyckas få någon vettig uppmärksamhet från sin småfulla mamma. Hemska tanke. Så ikväll har mina barn haft en spiknykter mamma. Fram till de hade somnat. Då åkte spriten fram (datorn i mitt fall).”

 

4 kommentarer

  1. Pingback: Det är en fin linje mellan sexigt och barnporr | Johanna Arogén

  2. Pingback: När gränserna suddas ut | Johanna Arogén

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *