Insändare: ”Jag var 12 år när allt började”

Hejsan! Jag heter Alexandra och är 18,5 år gammal! Jag tänkte berätta min historia om min ätstörning.

Jag var egentligen bara 12 år när allt började. Jag ville inte äta, jag blev smalare och smalare, och min mamma var så orolig. Jag hamnade då på BUP, men kom ganska snart hem igen. Jag blev ändå friskförklarad.

Åren gick och min pappa blev mördad 2011. Därefter började jag kontrollera maten igen, lite smått. Jag valde bort vissa maträtter och petade bara i maten. När jag fyllde 17 år började det bli allvarligt. Jag räknade kalorier varje dag – jag satt och bokförde allt jag åt, om det så var en morotsbit. Allt skrev jag ner, till och med tuggumi. Jag bestämde mig för att jag skulle äta ett max kalorier om dagen och förbänna mer så jag skulle ligga på minus i kaloriintaget. Men inte ens där gick gränsen, det fortsatte och blev värre och värre, jag började spy upp maten efter alla måltider, eller så åt jag inte alls.

Jag förstod inte att jag var sjuk trots att min pojkvän sa åt mig att mitt beteende inte är friskt och att jag behöver hjälp. Jag sket i vad han sa, jag tränade flera timmar om dagen, varje dag, och åt ingenting till slut. En dag så hade jag varit på gymmet och sa till min pojkvän att jag börjar jogga hemåt, jag joggade och svimmade, blev medvetslös och hämtades av en ambulans, min puls hade slutat att slå.

Jag hamnade på sjukhus och ganska snart på BUP, barn- & ungdomspsykratrin. Jag fick inte så särskilt mycket hjälp där, de tyckte inte att jag var allvarligt smal, det tyckte inte jag heller då, för jag tyckte jag var fet som en ko. Men i själva verket var jag pytteliten. Jag var inlagd på BUP i 6 månader och blev därefter utskriven men inte frisk. Jag hamnade på ett HVB-hem och började på en folkhögskola, träffade massa nya vänner och en vän hade också haft ätstörningar och stöttade mig jättemycket.

En dag frågade hon om jag ville följa med på ”Johanna Arogéns föreläsning”. Jag hade ingen aning om vem hon var eller så, men jag tackade ja till erbjudandet. Och det är jag så glad att jag gjorde, tack vare Johanna och min kompis, så ändrade jag mitt tankesätt en aning och började fundera på livet.. Vem är jag? Vad ska jag göra här? .. Det är ganska djupa frågor egentligen.. Jag började med att riva sönder alla bokförningar jag har gjort med kalorier, raderade ”shape up” appen i min iphone.. Det hjäpte inte. Så jag bad personalen om hjälp.

De såg till att jag inte spydde upp maten och att jag satt i en timme. Det gick bra till en början men blev ändå för jobbigt. Jag måste ha kontroll över någonting.. HMMM, vad gör jag?! Jag måste våga släppa kontrollen, bort med alla dåliga tankar!!! POSITIVT. Trots mitt övertalande till mig själv, så gick det inte. Jag ställde mig framför spegeln, jag hatade det jag såg. HATADE. Jag önskade att jag skulle dö, jag ville svälta mig så jag dog fin. Det var det som var planen.. då plötsligt, när jag står framför spegeln och trycker ner mig själv och önskade att jag dog, så slog det mig, varför skulle inte jag duga? Varför skulle jag vara sämre än någon annan? Varför kan det inte lika gärna vara min kropp som är ”idealet”? Vem har bestämt hur man ska se ut?

1. Jag intalade mig själv varje dag att jag duger, att jag visst är fin.

2. Jag slutade fokusera på allt ”fett” på min kropp när jag duschade.

3. Jag började äta normala portioner och efter det gick jag och kollade på tv eller tog en promenad.

4. Jag pratade mycket om mina tankar och min syn på mig själv med andra som har erfarenhet.

5. Jag blundade för hur kroppen ser ut och släppte kontrollen och nu har jag aldrig varit mer bekväm än vad jag är nu!

Jag förstår nu, att det enda man kan göra, den enda som kan ändra på mitt tankesätt är jag själv, jag måste själv bestämma mig för hur jag vill leva mitt liv. Jag måste själv inse att det är en skada för mig själv, och jag måste själv våga släppa kontrollen!

Alla har lika mycket värde, oavsett storlek, det är inget viktigt. Det är totalt ointressant! Det är väl tur att vi alla ser olika ut, tänk om alla skulle se ut som modeller? Vi alla har något fint. ALLLLLAAA! kraaaaaam

One Comment

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *