Den här läraren räddar liv genom matematik

En lärare har förstått hur viktigt det är att vi gör vad vi kan, där vi är.

Varje fredag eftermiddag får de 11-åriga eleverna ta fram papper och penna, och skriva ner namnen på fyra klasskamrater som de skulle vilja sitta bredvid under följande vecka. Eleverna är införstådda med att de kanske inte alltid får sin vilja igenom. De får också nominera en elev som de tycker har varit en extra bra klasskamrat under veckan som gått. Sedan lämnas alla lappar till läraren.

Och varje fredag eftermiddag, efter att eleverna gått hem, tar läraren fram alla lappar, placerar dem framför sig och studerar dem. Hon letar efter mönster.

Är det någon som ingen vill sitta bredvid?

Är det någon som inte ens vet vem de vill sitta bredvid?

Är det någon som inte blir nominerad till bästa klasskamrat?

Vem hade en miljon vänner förra veckan, men ingen den här veckan?

mathLäraren letar efter ensamma barn. Barn som har svårt att anknyta till andra barn. Barn som inte är inkluderade i klassens sociala liv. Hon upptäcker vilka barn som inte syns i klassrummet. Och hon ser, på en gång, vem som blir mobbad och vem som mobbar.

 

En del barn behöver hjälp från vuxna för att kunna lära sig hur man får vänner, hur man frågar om man får vara med och leka, eller hur man delar sina talanger med andra barn. Och mobbning sker oftast utanför klassrummet, utanför lärarens vy, och det är inte alltid barnet som drabbas vågar berätta för en vuxen. Hon säger:

”Sanningen kommer ut på de trygga, privata, små lapparna.”

Vad fick henne att göra detta?

”Jag har gjort det varje fredag sedan Columbinemassakern.”

Hon förstod att det som hände i Columbine, och allt annat våld, börjar med brist på tillhörighet. Allt utagerande våld börjar som en inre ensamhet. Hon visste att barn som inte syns och märks till slut kommer att göra vad som helst för att bli sedda.

Så hon bestämde sig för att börja bekämpa våld tidigt och ofta, i den värld hon levde.

Det hon gör när hon sitter där i sitt tomma klassrum är att rädda liv.

Och det hon lärde sig under tiden var att allt, till och med kärlek och gemenskap har ett mönster. Hon hittar det mönstret och identifierar om någon inte känner tillhörighet.

Genom matematik. Och en stor dos kärlek.

Var förändringen.

Källa: Huffington Post
Bild: Pixabay

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *