Ansvarsfull pressrapportering

När jag började blogga hade jag ingen som helst koll på vad jag behövde vara försiktig med att skriva när det handlade om ätstörningar. Jag har lärt mig på vägen och tack vare mina kontakter på Frisk & Fri har jag fått en del hjälp när det gått åt pipan.

Sedan finns det journalister som inte förstår att det de skriver påverkar läsare som är sjuka, eller läsare som är mottagliga eller känsliga. Många har bara lösnummerförsäljning eller antal klick för ögonen när de skriver artiklar om ätstörningar. Många skriver gärna om ämnet och menar väl, men ibland gör det mer skada än nytta. Alla som jag pratat med som fått mediautrymme pga av en ätstörning har till exempel fått frågan om de har bilder från tiden de var sjuka – OM de var magra när de var sjuka.

Mitt tips om du blir tillfrågad att vara med i ett reportage (om du varit sjuk) är att be att få se den färdiga produkten innan det trycks. Säg att du är rädd om läsarna och att du inte vill att något du sagt ska kunna uppfattas fel. Vill de ha bilder, låt dem skicka en egen fotograf så bilderna blir färska.

Sen finns det exempel på media som tar upp ideal och vill diskutera dessa. Ett sådant exempel är det här programmet, där man diskuterar fenomentet med ”lårgap”. Syftet är gott, men tyvärr kommer man inte ända fram. Det är mycket dubbelmoral och även någon sorts njutning i att prata om siffror och hur ”sjuk” man var. Applåder till dem för att de vill prata om det – men jag önskar att de hade läst Frisk & Fris riktlinjer för ansvarsfull rapportering.

Om du bloggar eller är journalist och skriver om ideal och ätstörningar – snälla, läs detta. Det kan vara livsavgörande!

Rubrikerna (läs hela beskrivningen här) är:

– Inte fokusera på bilder eller grafiska beskrivningar av de drabbades kroppar

– Inte spela sifferspelet

– Se upp med ”anorexia chic”

– Inte göra den självklara kopplingen ätstörning = anorexi och därigenom ätstörd = mager

– Vara försiktig med berättelser om dem som ”tappert bekämpade sjukdomen ensamma”

– Försök att hitta balansen mellan ”allvarlig” och ”hopplös”

johanna2010

Jag 2010, när jag mådde väldigt dåligt över hur jag såg ut och hur mycket jag vägde. Allt kretsade ständigt kring hur jag skulle gå ner i vikt. Visar gärna upp det dock, eftersom det är uppenbart att det inte syntes på utsidan hur dåligt jag mådde. Också en viktig sak att veta om!

3 Comments

  1. Bra skrivet – som vanligt! Tyvärr är det en tunn gränsdragning ibland, och även vi som har varit (eller är) sjuka uppfattar ju saker olika. Jag har valt att visa bild på mig när jag var som sjukast i min bok (och ibland på föreläsningar och i ett par artiklar), men jag har inte visat upp det på bilder i min blogg. I vissa sammanhang tycker jag det kan vara bra, om det handlar om en enskild person inte ätstörda som grupp. Jag är däremot noga med att skriva med bilden att det är en bild när jag mådde som sämst, för att på alla sätt jag kan visa att det inte är någon form av idealbild. Sedan är vi ju alla olika och ser olika ut. Men jag tycker det måste gå att visa bilder i rätt sammanhang. Däremot är jag mer förtjust i bilder som visar en viss känsla eller där något annat är i fokus än ”själva kroppen”. Och visar vi upp olika typer av kroppar gör vi det också mer accepterat att visa att vi ser olika ut 🙂 Det är i alla fall min åsikt. (Ps, skönt att du inte slutat blogga helt – det du skriver om är så viktigt!)

    1. Tack Terese! Jo, så är det ju verkligen – en fin linje att balansera på hela tiden! Jag tycker att det du gjort i din bok inte alls är samma sak som de gör i många reportage. Syftet med dina bilder och din beskrivning var ju inte att ”gotta dig” i din sjukdom, så som det ofta kan vara i tidningarna. Precis, att visa bilder i rätt sammanhang är jätteviktigt! Klart vi ska visa upp kroppar 🙂

  2. Pingback: Viktigt med ansvarsfull pressrapportering om ätstörningar – Livskick

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *