Nej, överviktiga barn beror inte uteslutande på lata föräldrar

Jag fick se den här artikeln länkad på facebook i morse och efter att jag lugnat ner mig och andats en stund kände jag att jag måste bemöta detta.

jennypalmquist

Till att börja med så stämmer mycket av det som skrivs här. Vi är skapta för rörelse och vikten påverkas av både det och vad man stoppar i sig. Men i näst sista stycket spårar det ur totalt.

”Var fjärde tioåring i Södermanland är överviktigt”

Jag fastnar på begreppen här. Räknar man med BMI så faller ju även de barn med endast något kilo ”för mycket” in under ”överviktiga”. Vet vi inte vid det här laget att BMI är ett missvisande mått som inte ska användas utanför sjukvården? Fetma är en medicinsk term som man inte ska slänga sig med. Fetma är inte samma sak som att ha några kilo för mycket. Inte heller som barn. Att blanda ihop ”övervikt” och ”fetma” är att säga att man är fet om man är överviktig. Vilket då blir ett skällsord, istället för en medicinsk term.

Ett barn i tioårsåldern kan mycket väl lägga på sig under en period. Det tillhör utvecklingen, och försvinner lika fort som det kommer om man bara låter barnet vara. Sedan hoppas jag att journalisten vet att vi alla är olika. En del av oss lägger på oss lättare än andra, och det måste det finnas lite svängrum för när det gäller ”några kilo för mycket”.

”Det finns inga ursäkter”

Det här igen? Nu ska vi inte bara anklagas för att vara lata om vi är tjocka, nu ska vi anklagas för att vara lata om våra barn är tjocka.

Finns det inga ursäkter att ett barn är överviktigt? Inte ens om det har en ätstörning som gör att han eller hon tröstäter/hetsäter? Eller att en förälder är alkoholiserad, eller att barnet blir mobbat i skolan? Jo, det finns många anledningar till övervikt hos barn. Till och med psykiska anledningar. Och även om vikten går att hantera med fysisk aktivitet och kost, så kan varken fotboll eller strikt diet hjälpa ett barn som mår dåligt av andra anledningar. Det behöver en annan sorts hjälp också.

Är man lat som förälder för att man är okunnig om kost och träning? Är okunnighet helt plötsligt likställt med lathet? Är man lat för att man som förälder själv har problem med ätstörningar? Och för att vara tydlig, så behöver man inte vara underviktig för att lida av en ätstörning (och man behöver heller inte ha en ätstörning för att man är underviktig). Krångligt, jag vet. Men det går att läsa sig till om man är intresserad.

”Att barn är feta beror därför uteslutande på lata föräldrar”

”Därför”? För att det finns ”möjligheter att ha ett aktivt liv i skolan och på fritiden”? Är det vad journalisten grundar sitt uttalande på? Var är kostutbildningen? Var är citatet från läkare/psykolog/ätstörningsexpert? Krävs det inte lite mer än egna åsikter för att kunna dra slutsatser om detta ämne?

Ja, det är vi vuxna som måste vara förebilder, det är vi som måste sätta gränser. Men precis som vi numera vet att man inte är lat bara för att man har en övervikt, så kan man omöjligtvis dra slutsatsen att man är lat för att ens barn är överviktigt.

Ja, det finns fetma hos barn, vilket är ett stigande problem – och ja, dessa måste få hjälp. Men i vanlig ordning behöver man lära sig skilja på begreppen. Denna typen av journalistik är oansvarigt och kontraproduktivt. Det lägger mer skam och skuld på individer som gör sitt bästa. Forskning visar dessutom att viktdiskriminering inte leder till viktnedgång.

Hjälp föräldrar till överviktiga barn, som har problem på riktigt – inte de som råkar hamna i statistiken men inte har problem – att hantera det istället för att kasta ännu mera skuld och skam. Ett barn med fetma är mer utsatt för mobbning än ett barn utan fetma. Tror man verkligen att det hjälper att även mobba föräldrarna?

Johanna Arogén
Kostvetarexamen vid Umeå universitet
Kontaktperson för Frisk & Fri i Nyköping/Oxelösund

16 Comments

  1. Mycket bra inlägg Johanna! Håller helt med dig.
    Det som är tragiskt är att många personer (främst de med okunskap hoppas jag) anser att ”överviktiga barn” Måste ha lata/överviktiga föräldrar. Ologiskt som tusan! Men hemskt att tom studenter på dietistprogram delar sådana åsikter. Det är ledsamt.

  2. Jenny

    Hej Johanna!

    Tack för ditt blogginlägg och dina synpunkter som jag tycker är balanserade och tar upp barnövervikt på ett konstruktivt vis.

    Jag tycker du ska skriva ett debattinlägg i vår tidning så att våra läsare kan ta del av dina åsikter – på så vis kan vi förhoppningsvis även få igång en debatt om vem som har det egentliga ansvaret för våra barns hälsa och vad övervikt egentligen är.

    För övrigt förstår jag om du tycker att ordet lat är ett hårt ord – men enligt mig har föräldrarna alltid det yttersta ansvaret för sina barn. Däremot kan jag hålla med om begreppet övervikt kan definieras på ett bättre vis med hänsyn till faktorer som förpubertet och genetiska förutsättningar.

    Med vänliga hälsningar
    Jenny Palmqvist

    1. Tack för ditt svar. Jag tycker inte att ordet ”lat” är hårt, jag tycker det är onödigt och saknar belägg. Är föräldrar till barn som har svårt för matte LATA för att de saknar kunskap att hjälpa dem, eller inte kan hjälpa dem för att de själva har dyslexi? För det precis samma sak. Att ta ansvar för sina barn är en självklarhet, men det är inte det som är grejen, utan det är skamkastningen som är grejen. Tråkigt att du inte kan se det.

  3. Ebba

    Jag tycker att det låter som artikelförfattaren är lat.

    Att dessutom hävda att barnen har all möjlighet till ett aktivt liv både i skola och på fritiden tycker jag är en överdrift. Det är väl inte mer än två timmar per vecka i skolan? Om du inte är uppvuxen i en miljö där fysisk aktivitet är naturligt, så är det en väldigt hög tröskel för att överhuvudtaget komma igång. Är det dessutom som när man själv gick i skolan att det är prestationsbaserat istället för att uppmuntra och inspirera till fysisk aktivitet så har ju dessa överviktiga barn inte mycket att hämta där heller.

    1. Ja, lite för lat för att sätta sig in i frågan ordentligt… Precis – du är inne på ett bra spår där – det finns såååå många anledningar till att en vuxen inte finner en naturlig relation till kost och motion. Men att kasta skam på dem är inte lösningen på problemet.

  4. Pingback: Blame the parents? Nej tack. | Liselotte Melander

  5. Pingback: Detta händer när ett barn blir kallad ”för tjock” | Johanna Arogén

  6. Pingback: Flickan vägde ett halvt kilo för mycket – fick hem brev om att hon var överviktig | Johanna Arogén

  7. Pingback: Hets mot tjocka leder bara till mer viktuppgång – Johanna Arogén

  8. Pingback: Barnfetma som psykosocial risk – Livskick

  9. Pingback: Kommentera inte barnets vikt! Så hjälper vi barnen att vara hälsosamma – Livskick

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *