Normalt ätande – en ny vändpunkt i mitt liv

För fyra år sedan insåg jag att jag hade bulimi, och att jag haft olika former av ätstört beteende sedan jag var 8 år. Under de här fyra åren har väldigt mycket hänt, inte minst inom mig själv. Jag har gått igenom olika stadier i tillfrisknandet och kan sedan länge säga att jag är över på andra sidan. Dock är jag inte färdig.

För i och med tillfrisknandet gick jag upp mycket i vikt. Och det har varit oerhört svårt för mig att acceptera det på ett sätt. Tänk dig, jag har under hela mitt liv ständigt strävat efter en smalare kropp, haft hela mitt värde i hur mycket jag vägt. Sedan går jag upp mycket i vikt och är tjock på riktigt. Även om jag nu är helt fri från tankar om att jag inte skulle duga, och till och med mår psykiskt toppen i min ”nya” kropp, så har det inte alltid varit lätt på vägen. Jag har många gånger slagits av negativa tankar som jag behövt jobba bort. Samtidigt är jag väldigt tacksam för att det ändå var ett litet pris jag fick betala. Det hade kunnat bli mycket, mycket värre, och jag hade kanske inte ens blivit frisk om jag inte betalat det lilla priset.

I alla fall, så har det känts nästintill omöjligt att hitta den där balansen. Eller, som jag kom fram till för ett tag sedan, äta på ett normalt sätt. Har jag haft ett stört beteende kring mat sedan 8 års ålder är det inte konstigt att jag inte vet hur jag ska vara normal. Att vara normal innebär att sträva efter hälsa. Och i mitt fall handlar det faktiskt om att jag behöver minska i vikt. Inte för att jag inte trivs med mig själv, utan för att min övervikt leder till ont i knäna, ryggen och fötterna. Den leder till att jag har dålig kondition, känner blodsockersvängningar och energilöshet.

Viktökningen är en produkt av tillfrisknandet, men det behöver inte stanna där. Nu när det gått fyra år har jag kunnat lära mig när det är stopp, när jag är mätt. Inte fortsätta äta för att det är gott, utan stanna när jag är nöjd. Jag har aldrig känt så förut. Och vikten har legat stabil under ett halvår ungefär (väger mig ytterst sällan och endast för att jag faktiskt inte mår dåligt alls av det). Men att komma till punkten då jag kan ta nästa steg, att minska i vikt, har känts nästintill omöjligt. Inte för att jag varit rädd för att få tillbaka ätstörningen, utan för att jag inte vet hur jag ska bete mig.

Jag har fått möjligheten att få hjälp med dessa tankar och för det är jag så himla glad. Det låter annars så fint, som det gärna står i tidningar, ”hon kämpade sig ur ätstörningen på egen hand”. Det är dock varken glamoröst eller vettigt. Ingen ska behöva göra det. Så nu, för att kunna få balans i mitt liv som normal, har jag bett om hjälp. Och genombrottet på mat- och träningsfronten har kommit. Vi lyckades tillsammans identifiera vad det är som hindrar mig från att minska i vikt.

mackorAtt tänka normalt är att välja mat som gör kroppen gott – och att äta exempelvis kladdkaka om jag är sugen på det UTAN dåligt samvete. Jag tror på allt med måtta och det står jag för. Och jag ger ingen några kostråd nu, utan det här handlar om mig. MEN – om jag står i ett val mellan till exempel mackor eller fil på kvällen, så har jag under mitt tillfrisknande och även nu nästan alltid valt mackorna.

Låt mig vara väldigt tydlig: Det är INTE fel på att välja mackor. Men i MITT fall skulle jag behöva göra ett annat val eftersom jag behöver minska intaget lite för att få ett litet resultat. Jag använder mackor som exempel här!

Nu har det varit så att jag har valt mackorna för att jag känt sorg över att ätstörningen ”tvingat” mig att bli överviktig. Jag har upplevt det som att ätstörningen tvingar mig att välja fil, för att jag nu måste gå ner i vikt som ett resultat av mitt tillfrisknande. Vilket innebär att jag känt sorg över att behöva välja bort mackorna. Om vi tänker tillbaka, så har jag ju tidigare berättat om att jag känt skam om jag ätit mackor. Och om jag väljer filen så vinner ätstörningen. Den har gjort att jag återigen måste begränsa mig. På grund av ätstörningen, där jag levt hela mitt liv med någon form av begränsning, måste jag återigen leva med begränsning. Ungefär som ett barn som blivit uppfostrat med att aldrig få äta ost och då vid 18-årsdagen börjar vräka i sig ost. Och det är ju ett rätt omoget sätt att leva. Om jag nu ska tänka så här, så vinner ju ätstörningen om jag ska slå bakut och trotsa mot den. Då finns den ju på något sätt kvar i mitt liv. Det bästa jag kan göra är att finna ut hur ett normalt beteende ser ut.

Ett normalt sätt att leva är ju att ta hand om mig, välja livsmedel kroppen mår bra av, äta godis ibland, röra på sig. Allt har inte med energi att göra heller, vilket vi blir lurade att tro. Kalorier och kolhydrater hit och dit. Näringsvärdet då? Utan näringsvärde får ju kroppen ingenting vettigt i sig. Ett normalt sätt att äta är att tänka på vad kroppen behöver. Och ett normalt sätt att äta kan innebära begräsning. En normalviktig människa måste ju också på något sätt begränsa sig för att bibehålla en normal vikt. Sedan är det såklart skillnad på hur man begränsar sig och hur man förhåller sig till maten, det kan ju vara väldigt individuellt och ska så vara.

Vad gäller träningen så har jag personligen tränat sönder min kropp tidigare. Inte lyssnat på den, skadat både det ena och det andra och tränat sådant som den inte är gjord för. Nu upplever jag att det är rent obehagligt att få upp ett flås. Jag får dödsångest. Därför har jag valt att i nuläget hålla mig till lågintensiv träning och ta det därifrån. Istället för som förut hetsa till att hela tiden gå snabbare, springa längre, så kan jag nu gå ut i lugn och ro och bara njuta. Allt behöver inte vara så prestationsstyrt. Det funkar ju för många, men inte för alla. Och inte för mig.

Jag får hjälp med att klara av det här nu, och jag är övertygad om att det ska gå vägen. Motivationen ligger inte i att jag ska bli nöjd med min kropp utseendemässigt. Viktnedgång, ätande och tränande ska inte handla om att bli snyggare, det ska handla om att orka mer, leva längre och må bättre. Att må bra i sin kropp har inget med utseende att göra, det handlar om hur kroppen mår. Jag fortsätter välja mackor när jag vill ha det, men väljer att göra dem till näringsbomber. Och med tanke på att det tagit 4 år att samla på mig den här vikten så är jag beredd på att det lika gärna kan ta 4 år att bli av med den. Varför stressa?!

jag äter

Lägger upp den här bilden igen. Det är Camilla som tagit den och det här tillfället var en sådan enorm triumf för oss båda, efter några år riktig kamp tillsammans att bli friska från ätstörningarna. Varje gång jag ser den översköljs jag med tacksamhet.

11 Comments

  1. Ja här sitter ju jag som en nickedocka och nickar igenkännande. Jag har förvisso inte haft ätstörningar sen jag var åtta år. Men har i vuxen ålder lyckats banta sönder min relation till mat. Droppen kom när jag fysiskt skadade mig själv i fredags när jag hade gått upp i vikt.. Då åkte vågen ut. Det handlar om fem kilo. Jag straffar ut min kropp när vågen visar plus. Men nu räcker det. Jag har två barn. Jag kan inte försvara mitt beteende. Och jag skäms över det. Måttbandet visar att jag är på rätt väg med min kost. Men jag måste ändå försöka lära mig äta ”normalt” igen. På ett sunt sätt som gör att jag kan orka med min älskade löpning. Den där berömda balansen är ungefär lika svår att hitta som urnan i slutet av regnbågen. Men nån gång så..

    Din blogg är fantastisk!

    Ha en go kväll!

  2. Angelica Fjellman

    Underbart att höra din historia! Lycka till med resan och som sagt, det får ta tid. Jag är fortfarande i samma fotspår som du, att hitta ett normalt sätt att äta. Just nu känns det mest som att jag får skuld så fort jag äter! Tar jag macker till lunch får jag dåligt samvete för att jag väl egentligen borde äta lagad mat? Samtidigt får jag ångest för att jag får i mig massor med kolhydrater. Men jag vill ha macker! Jag vill ha en glass nu, på en torsdag, men det är ju onödigt, jag vill ju hellre ha något gott på fredag och lördag…ja du vet. Då vinner ätstörningen! Men vi kämpar på! Kanske (antagligen) måste man offra lite (som du, t ex, gå upp i vikt) för att bli helt frisk? Våga, våga, våga! Och mitt i allt detta hamnade jag i någon slags utmattning och kroppen la av helt! Och så rasade jag i vikt! Utan att hänga med alls! Kroppen ropar antagligen på mig! HJÄLP, LYSSNA PÅ MIG OCH ACCEPTERA MIG OCH LEV FRISK OCH FRI UTAN KRAV HELA TIDEN!!! Lycka till och hoppas du skriver av dig hur det går!? Kram

    1. Tack snälla du! Jag är helt övertygad om att det lika gärna går med mackor som vad som helst annat. I alla fall om man får väga vad som är det viktiga här – vilket är att du hittar en balans i ditt ätande. Men som jag skrev, så vinner ju inte ätstörningen om vi håller igen då och då. Det är en naturlig del i normalt ätande. En viktuppgång är inte hela världen, kroppen hittar balansen till slut. Man måste ju inte gå upp lika mycket som jag heller 😉 Ska försöka uppdatera hur det går! Kram!

  3. Julia

    ”Min övervikt leder till ont i knäna, ryggen och fötterna. Den leder till att jag har dålig kondition, känner blodsockersvängningar och energilöshet.”
    Tycker nog ändå att det är ett högt pris du fått betala för din ätstörning. Du är dock fantastisk som nu tar tag i det på ett sunt o långsiktigt sätt. Man behöver ju absolut inte (o ska väl inte heller sträva efter det!) bli smal som en fotomodell, utan det viktigaste är att man mår bra. Att man fungerar o trivs med sej själv. När man är 35 år är man ju ung o då ska man inte ha såna symptom som du. Men du verkar vara på rätt väg, du är nog en jättebra förebild för tjejer med ätstörningar!

  4. Pingback: Kolhydrater, Clean Eating och skam | Johanna Arogén

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *