Dubbelmoral: smala kvinnor som äter skräpmat

Det finns ju ett otal program på TV om viktnedgång, allt ifrån Du är vad du äter till Biggest Loser, och även om det kan vara bra med program som kan hjälpa människor finna ett mer hälsosamt liv, så är mycket av det som visas bara destruktivt. Många som varit med på t ex Biggest Loser och Extreme Weight Loss har berättat om hur det är i verkligheten och vad som hänt efteråt, och det är ingen fin bild vi får av dessa amerikanska program. Ändå är programmen omåttligt populära och säljer som smör.

Programmen utger sig för att handla om att förbättra hälsan hos deltagarna. Feta människors deltagande förtäcks av att fett i sig självt är ohälsosamt, och programmen tar på sig ansvaret att ge dessa ”sjukliga” kroppar en chans att befrias från detta. Och tittarna ska inspireras till att göra detsamma. Samtidigt lever vi i ett samhälle som demoniserar feta människor, där det är normalt att moralisera mat och ätande. Det vill säga – att ständigt lägga en värdering vad och hur andra äter.

Ett Instagram-konto som fått mycket uppmärksamhet nyligen är ”You Did Not Eat That”. Den ägs av en anonym person som har kopplingar till modeindustrin. Kontot lägger ut bilder av (mestadels) smala kvinnor som poserar med mat, vilket det här kontot då talar om för oss att hon inte alls ätit ”eftersom hon är så smal”. Nu kan vi ju tycka en massa om just det här, men hur det än är så kommer det fram en mycket bra poäng: vi möts hela tiden av reklam för mat, oftast ”ohälsosam” sådan, och det är smala kvinnor som är modellerna.

Att tjocka människor ska gå ner i vikt är därför dubbelmoral. Om smala människor gör reklam för onyttig (fetmabildande) mat, hur kommer det sig då att tjocka människor ska anklagas för att leva ohälsosamt? Och vad är det som gör det okej för en smal person att äta skräpmat, om det nu är så ohälsosamt?

Vi ser det här överallt, inte bara i reklam för hamburgare, utan i film, på TV och i tidningar. En smal kvinna som äter hur mycket som helst. Det skapar en miljö där kvinnor ska vara smala och samtidigt inte får anstränga sig för att vara det.

Allt fler studier visar att livsstil och kosthållning, inte vikten i sig, avgör hur hälsosam en kropp är. Hälsosamma kroppar är både stora och små, och samma gäller ohälsosamma kroppar. En smal person som aldrig tränar och äter skräpmat, och en tjock person som aldrig tränar och äter skräpmat har därför jämförbart hälsostatus.

Men så är det ju inte, kulturellt sett. En överviktig person får etiketten ”fet” (=sjuk) av sin läkare, oavsett om denne har ohälsosamma ätvanor eller inte, och förväntas göra vad som än krävs för att krympa ner sin kropp – och då i vissa fall inför miljoner tittare. En smal kvinna med ohälsosamma ätvanor prisas för hennes bekymmerslösa attityd kring mat, och höjs till skyarna som offentlig förebild. Vi har olika anlag, och det behövs ibland en extrem motvikt. Men om en smal person som aldrig tränar och äter cheeseburgare blir hyllad, och en tjock person som gör detsamma blir utskälld, så är det inte själva kosthållningen som samhället känner behovet av att klaga på. Det är storleken på kroppen.

Alltså kan vi dra slutsatsen att TV-programmen nämnda ovan inte alls handlar om att ”förbättra” någons hälsa – utan om att krympa kroppar till en kulturellt föredragen storlek, oavsett vad det kostar. Och i samma process som deltagarna sätts i fara, främjas ett hat mot den typ av kroppar som visas. När deltagarna ställs halvnakna framför miljoner tittare, eller hetsas till att träna så hårt att de spyr (och sedan får fortsätta träningen), avhumaniseras de, som om de inte förtjänar att själva ha kontroll över sina egna kroppar. Dessutom förstärks stereotypiska uppfattningar om att större personer är lata, inte har någon kontroll över sina liv, och bara är feta för att de ätit sina känslor. Allt bidrar till programmens egentliga mål: att visa att smalhet är uppnåbart och åtråvärt för alla.

Hälsa kommer i alla storlekar och former. Men om vi inte kan få nog av Kate Upton med en hamburgare så kanske vi inte bryr oss om hälsa alls egentligen.

kate-Upton

Källa: Huffington Post

12 Comments

  1. Pingback: Stop The Beauty Madness – en ögonöppnande kampanj | Johanna Arogén

  2. Frida

    Det här var ju helt klockrent skrivet. Jag har länge funderat över det starka förakt som finns för överviktiga och hur den underbyggs i populärkulturen, men jag har aldrig sett någon sätta fingret på det så bra som du.

  3. Pingback: Kändisar som berättar vad de äter (med genusperspektiv) | Liselotte Howard

  4. Pingback: Hur blev kolhydrater "kolhydrater"? | Liselotte Howard

  5. Pingback: Svart-vita tankar om mat och träning bäddar för katastrof | Johanna Arogén

  6. Pingback: Nej, jag ”borde” inte bli smal! – Johanna Arogén

  7. Pingback: Det problematiska med Clean Eating och Wellness – Johanna Arogén

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *