Gästbloggare: Malin Rosén

Malin hörde av sig till mig och frågade om jag kunde tipsa mina läsare om hennes företag, och eftersom jag tycker att Malin gör något riktigt bra så ville jag ju såklart gärna det. Här är hennes egna berättelse om sitt liv, och om vad hon gör idag.

malinrosen

Precis som många andra trodde jag för några år sedan att bara den som var smal kunde vara snygg och lycklig. Att få bort några kilo är ofta ett lättare mål att nå, än att träna upp insidan för att må bättre. Den som är osäker provar alla möjliga bantningsmetoder, som kan få allvarliga konsekvenser för en redan bräcklig person. Ibland till och med livshotande. Det är lätt och tro att självkänslan stärks, och att jag kommer att må bättre, om jag bara går ner i vikt. Det fungerar inte så.

När jag var liten var jag alltid sprudlande glad. Varken jag eller mina föräldrar såg någon risk för att jag skulle drabbas av någon psykisk sjukdom senare i livet. Men så hände det ändå, det där otänkbara. Jag började gradvis bry mig allt mer om hur jag såg ut. Jag skulle alltid ha de senaste kläderna, snyggt smink och jag skulle vara smal. I takt med att fokus förflyttades alltmer från in- till utsidan försvagades gradvis min självkänsla och mitt självförtroende. Men jag insåg inte det själv.

Under min tid på högstadiet började jag titta på alla smala människor och önskade att jag kunde bli som de. När jag till slut hade gått ner massor i vikt fick jag en kick, en obeskrivlig känsla. Jag var så glad över att jag var smal. Min dröm hade gått i uppfyllelse. Jag kände mig till en början som en riktig vinnare och trodde att viktnedgången stärkte mig psykiskt. Nu såg jag ut som jag skulle!

Jag kunde köpa jeans i vilken affär som helst. Inga plagg satt längre för tajt. Allt var ”perfekt”. Men jag tänkte på min kropp varenda minut dygnet runt, vaken och i drömmarna. Nu var målet att inte gå upp ett enda gram i vikt och mitt liv blev ett ständigt kämpande. Jag trodde i min enfald att jag skaffat mig en stark självkänsla. Uppvaknandet blev bryskt. Om jag gick upp ett enda gram bröt jag ihop och kände mig totalt misslyckad.

Min kropp blev allt svagare och jag fick förhöjd puls bara genom att resa mig ur sängen. Tvåhundra meter från hemmet till bussen kändes som ett maratonlopp. Jag blev helt slut när jag skulle klä på mig eller gå uppför en trappa. Varje kväll innan jag skulle sova slog tanken mig att jag kanske inte skulle vakna nästa morgon. Kanske var detta min sista timme innan mitt hjärta skulle stanna?

En händelse i början av 2011 blev avgörande för mig, då jag bestämde mig för att välja livet istället för anorexin.

Det är tidig söndagsmorgon i mitten av februari och jag vaknar upp hos min farmor efter att ha varit ute med några vänner på stan kvällen innan. Jag reser mig ur sängen och håller direkt på att trilla omkull. Min balans är nästintill obefintlig och jag behöver stötta mig längs väggen för att kunna ta mig in på toaletten. Det är med tysta steg jag smyger fram för att inte farmor ska upptäcka hur jag illa jag egentligen mår. Väl inne på toaletten börjar blodet forsa ur näsan och jag blir alldeles matt och kallsvettig.

Jag sätter mig på golvet för att inte tappa balansen och försöker få stopp på blodflödet med hjälp av massor med toapapper. Allt blir suddigt och synen försvinner efterhand. Helt plötsligt blir allt tyst och mörkt. Jag kommer ihåg att känseln försvann sedan blev allt svart. När jag vaknar upp igen blöder jag fortfarande näsblod och har ingen aning om hur länge jag varit ”borta”.

Denna händelse blev en viktig väckarklocka för mig. Jag insåg att jag höll på att svälta mig själv till döds. Hur kunde det viktigaste i livet helt plötsligt vara att räkna kalorier, att gömma sig och att undvika mat?

Om jag för fem år sedan hade kunnat se in i framtiden och se det helvete jag skulle vara med om, hade jag naturligtvis inte valt vägen “smal och lycklig”, utan istället ”lycklig som jag är”. Det var svårt och förstå att jag som var en så positiv tjej skulle hamna i en depression/ätstörning. Från att varje dag varit positiv och glad till att helt plötsligt bli negativ, ledsen och hata min kropp. Hur kunde det hända? Det var en fruktansvärd upplevelse och det tog mig flera år att inse att jag faktiskt hade en ätstörning.

Jag gick på flera möten hos BUP (barn- och ungdomspsykiatrin) och blev friskförklarad men inte förrän jag kom i kontakt med Mia Törnblom och blev coachad av en kvinna på hennes företag som också lidit av ätstörningar började mitt tillfrisknande ta fart på riktigt. Anna Hansson som blev min personliga coach fick mig och inse vad riktig lycka är och vi jobbade mycket med att stärka min svaga självkänsla som låg till grund för mina självskadebeteenden. I mitt tillfrisknande kände jag ett kall att hjälpa andra med samma problematik som jag hade.

… Och här står jag nu några år senare, redo att hjälpa andra med hjälp av den erfarenhet och kunskap som jag skaffat mig under resans gång. Förra året blev jag diplomerad kognitiv coach med inriktning på missbruksproblematik och har därmed gått basåret för att bli terapeut och kommer att slutföra den utbildningen nästa år. Min utbildning har varit processinriktad där teori varvats med praktik i grupp och enskilt. Företaget jag utbildar mig hos heter Lifecap.

Tonåren är en tid då många upplever vardagen som väldigt påfrestande. Det är lätt att tappa bort sig själv och bli vilsen när grupperingar i skolan skapas då alla vill vara med i gänget. Unga tjejer känner press på att vara duktiga, populära och framför allt se bra ut. Precis som jag gjorde tror många att de behöver prestera sig till en accepterad identitet. Men vi kan inte få IG på att existera som de fullkomliga individer vi är. Från den stund vi föds är vi värda att bli älskade fullt ut, varje dag! Framför allt av oss själva!

I mitt arbete som kognitiv coach fokuserar jag mycket på självkänslan och hjälper dig att upptäcka och förstå hur dina tankar påverkar din livssituation samt ditt psykiska välbefinnande. Jag ger dig de verktyg du behöver för att våga förändra dina tanke- och beteendemönster. Min vision är att förändra denna epidemi av ätstörningar så fler kan få njuta av att vara precis den man är. 

Du är välkommen att höra av dig till mig om du tampas med en ätstörning, negativa tankar, ett stort kontrollbehov, utseendefixering eller helt enkelt vill framåt i din personliga utveckling, kanske inom ett specifikt område i ditt liv?

Varma hälsningar,
Malin Rosén
www.senseworkout.se
malin@senseworkout.se

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *