Det här fettsnacket på gymmet

För ett tag sedan var jag på gymmet, och i omklädningsrummet lyssnade jag på en konversation mellan två kvinnor i 40-årsåldern. Jag kan inte kalla det tjuvlyssna, för de pratade högt och jag kunde inte annat än lyssna, även om jag egentligen hade velat slippa höra.

Det handlade om det vanliga fettsnacket. Att de tränade för att gå ner i vikt. Det var i samband med att skolorna började, och nu minsann var det dags att ta itu med träningen igen och nu tusan skulle kilona ryka. Och det framgick tydligt att detta inte var första (och förmodligen inte sista) gången detta snack hände.

gym1Nu känner jag inte dessa två individer, och har inte sett dem sedan dess heller. Men generellt, visst är det så här i början av varje termin? Folk (främst kvinnor kanske) satsar järnet första två veckorna, men sen är de inne i samma ”hamsterhjul” igen. Och om jag får bedömma vad det handlade om i just det här fallet, så var det knappast några ”kilon” att tala om, trots att det var just det som proklamerades.

Då undrar jag: vad handlar det om, egentligen? Att få bort det ”extra” fettet på magen? Varifrån kommer behovet att bränna kalorier, helt plötsligt, två veckor vid varje terminsstart? Och varför misslyckas det, gång efter gång? 

Kanske handlar det om att vi tror att vi måste träna på ett visst sätt, eller äta på ett visst sätt, för att ”vara hälsosamma”. Eller så kanske det handlar om att vi förväntas vilja gå ner i vikt, om vi inte passar in i mallen som presenteras för oss. Lever vi verkligen ohälsosamt mellan dessa panikartade perioder? Gör vi verkligen det? Eller handlar det mer om vilka förväntningar vi har på träning och hälsa?

Annars hade ju dessa två damer, till exempel, regelbundet gått till gymmet (eller tränat på annat sätt), för att de gillar det. Precis som så många andra, som hittat ett sätt att vara hälsosam som passar just dem, som också då slipper paniken som tydligen annars uppstår varenda terminsstart.

Hittar jag det jag mår bra av, det som jag verkligen njuter av, så är det varken en plåga eller något jag ger upp efter två veckor. Jag försöker fortfarande hitta det. Jag letar efter träningen som gör mig glad – jag förstod ju inte förut att det var det som var poängen med träning, inte att gå ner i vikt. 

Detta är som sagt inte en isolerad händelse, utan ett kollektivt beteende som jag stöter på mer eller mindre varje gång jag är på ett gym. Jag önskar att detta snack kunde sluta, för det skapar en negativ miljö, och felaktiga förväntningar. Även jag, som ändå kommit långt i mina tankar om mig själv, mår dåligt av det. Det får mig att inte vilja gå dit, trots att jag vet att jag måste välja att prioritera mig själv och strunta i andra. Inte egentligen för att jag tar åt mig på något sätt, utan för att det förvrider mina tankar om träning.

Men det går att förändra, dels genom vårt eget beteende, och dels genom gymmens policy – man kan t ex bli We Care-partner för Frisk & Fri. På min kompanjon Camillas egna gym existerar ingen våg. Hon vägrar sätta in en, för det leder aldrig till något gott ändå. (Applåder!!!)

(Läs också Jennys inlägg om att inte träna för att gå ner i vikt här, och Liselottes artikel om tråkigt snack på gymmet här)

5 Comments

  1. M

    Jag känner ”vara hälsosam”-panik just nu… Lever nog inte så hälsosamt för tillfället. Studentlivet har tagit ut sin rätt. Är aktiv på studentnation och där är det alkohol, fest, mat, sittningar ideligen. Jag gillar verkligen att engagera mig där – ÄLSKAR gemenskapen, föreningarna, att jobba där… Men känner mig ”osund”. Tänkte därför ha en vit månad från alkohol men även godis, fika, och liknande.

    Men ditt blogginlägg gav mig en tankeställare. Har ju tidigare lidit av ätstörningar, så det känns lite risky att börja fokusera på att vara ”hälsosam” och utesluta saker. Fast jag vet inte? Vill ju inte hamna åter i svältträsket, men det gör man ju inte för att man utesluter alkohol och godis.

    Bra blogginlägg, tack för att du delar med dig av dina texter!

    1. Tack för en bra kommentar! Livet går i perioder och det ÄR okej att inte ha full kontroll på allt hela tiden. Sen är det klart att det är sunt att försöka prioritera att äta näringsrikt, inte nödvändigtvis genom att helt förbjuda det, utan snarare att göra ett val vid varje måltid. Att sträva efter det ”hälsosammare” alternativet, men inte dra in förbud och krav. För blir det förbud, så blir det också ångest om det ”misslyckas” någon gång, speciellt om du haft problem tidigare. Prioritera näringsrik och sund mat när du kan och vill, det är ju det bästa för din hälsa. Men försök hitta en balans i det. Kram på dig!

  2. Ja jag undrar om det är lite av att det förväntas av en att man ska säga dessa saker när säsongen kommer. Precis som inför sommaren att nu måste det till och bantas för man ska ju visa sig upp på stranden. Eller du vet när man får en komplimang om en ny klänning och det finns en förväntning (eller bara gamla spår man automatiskt går in) på att man säger – näh inte den här gamla trasan – eller något liknande.
    Jag tror inte att vi alltid reflekterar över de saker vi säger.
    Men kanske är det också så att dessa samtal ger oss en gemenskap med andra.
    Ja jag måste nog fundera vidare… 🙂
    Tack för en intressant artikel Johanna!

    1. Hur det än ligger till så är medvetenhet viktigt för att minska risken att det leder till negativa tankar om oss själva och andra, så ser jag det iallafall. 🙂 Tack för att du reflekterar!

  3. Pingback: Nej, jag ”borde” inte bli smal! – Johanna Arogén

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *