Vill man bli fin får man lida pin… Vänta. Stopp här nu!

Jag kan inte ens räkna upp hur mycket skit jag gjort genom åren för att ”bli fin”. Tandblekning, otalet mer eller mindre misslyckade hårfärgningar, ögonfransförlängning, plocka ögonbryn, lösnaglar, solariebesök… För att inte tala om alla omgångar med dieter hit och dit. Inga ingrepp, men jag kan lova att om jag hade haft pengar hade jag lätt lagt mig under kniven när jag hade det som svårast med mig själv.

Egentligen. Tandblekning gör man nästan rutinmässigt idag. Och jag säger inte att det är fel, inte alls. Men ibland undrar jag om det är vettigt. Har du tänkt på att i 80- och 90-talsfilmer så har nästan ingen filmstjärna blekta tänder? Deras tänder var lika gula som alla andras. Det är ju så vi ser ut. Nu är idealet vita tänder, och då skaffar vi det utan att ställa några följdfrågor. När jag gjorde det (för länge sen) använde jag någon sån där gelé man skulle ha i en skena. Gelén rann ner i magen under tiden jag hade den i munnen, i och med att det bildades saliv och jag var tvungen att svälja den. Hur mycket gift fick jag i magen? Förmodligen tillräckligt för att göra någon mängd skada. Om man då regelbundet gör det…? Finns det forskning på cancerrisk, till exempel?

Sen har jag gått många, många mil i högklackat. Jag älskade kilklackar när jag var yngre. Minst 10 cm skulle de vara. Och min helt ovetenskapliga aning är att dessa bidrog till de enorma ryggproblem jag har idag. Här är några exempel på vad högklackade skor gör mot kroppen:

skor

Det jag vill komma fram till är såklart:

Ska man behöva ha ont för att vara fin?

Självklart gör jag oftast mitt bästa för att representera mig själv som mitt bästa jag. Jag använder smink, försöker ha representabla kläder på mig, går till frisör, målar naglarna och så vidare. Jag försöker förklara detta för min egen dotter genom att påpeka att det handlar om att framhäva mina drag, inte dölja dem. Sen vad som är vad är såklart upp till var och en.

Men om jag måste slita på håret, låta bli gitarren för att jag ska ha långa naglar, få ont i magen av tandblekningen, bränna mig i solen, bli alldeles röd ovanför ögonen av smärta för att jag plockat ögonbrynen… Varför gör jag det? Vad är så ”fint” att det är värt det?

Jag har hellre korta naglar och kan spela på min gitarr. Jag går gärna i låga skor för att slippa ryggont. Om mina tänder är gula… vem bryr sig? Och jag är hellre blek som snögubben Olaf i Frozen, än att lägga mig i solariet eller steka mig i solen för att mina ben ska duga att visa upp på sommaren.

Men det är jag. Ska man behöva ha ont för att vara fin? You tell me. Men berätta då också vem som har bestämt vad som är ”fint”.

if beauty hurts

4 Comments

  1. Ja jag undrar ju vem som har hittat på det här med fin och pin….
    Är det inte så att när man är glad och nöjd och njuter av livet – det är då man är som vackrast.
    När man gör det man älskar göra – som att spela gitarr 🙂

  2. Pingback: Gästinlägg om att lida pin (och en egotripp till mig) | Johanna Arogén

  3. Pingback: 7 anledningar att skippa Khloé Kardashians ”Revenge Body” – Johanna Arogén

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *