Gästinlägg om att lida pin (och en egotripp till mig)

Vet inte hur jag ska försöka introducera den här texten, det är både en egotripp och ett enormt glädjeämne att få läsa den. Jag kan inte annat än göra det hon önskar, att få texten publicerad på min blogg. Jag är ödmjuk för det vi gått igenom tillsammans och tacksam för att vi inte är kvar och snurrar i ätstörningar och dålig självkänsla. Tack Camilla för dina ord. Jag älskar dig också!

Tjohoo! ”Livskick”Camilla här.

Jag älskar Johanna. Ja, det gör jag verkligen och jag kan skrika det högt och när som helst. Hon kom att betyda räddningen för mig. På riktigt. Vi hjälpte varandra under en tid som faktiskt innebar känslan av att vilja ge upp. Det finns en bok som heter: ”Jag vill inte dö, men jag vill heller inte leva” eller nått sådant. Jag vet precis hur det känns. Titeln satte sig som en instruktion där hur jag kände då, då för 6 år sedan när jag lärde känna Johanna som skulle komma att bli en sådan människa (ängel) i mitt liv.

Jag läste inlägget här under om att lida pin för att bli fin. Här sitter jag i min soffa och har sådan mensvärk att jag nästan går av på mitten. Urs ja, för att viga ett moment här för att förklara dessa timmar av vånda vill jag till och med erkänna att jag fört in ett stolpiller av den starkare sortens värktabletter i min rump. Ja jag vet. Det ska vara en ipren och man ska inte prata om det men jag kom att tänka på det efter inlägget. Bland annat, det var ett sidospår.

Tillbaka till att lida pin.

Johannas blogg är viktig. Otroligt viktig. Hon är viktig och hon är proffsig. Det har jag alltid beundrat hos henne. Hennes lugn, tålamod och proffsighet. Hennes otroliga kunskapsbank gör det lite övermänskligt och hon har alltid en trygg famn att falla in i. Jag är mer ostrukturerad och skojar iväg saker och ting. Inte för att jag inte bryr mig eller tar saker på allvar, det gör jag. Men är nog inte så bra på att vara lugn. Jag blir mer arg, glad, ledsen och så där otyglade känslodrabbad. ”Yrvädret från Västkusten” – så beskrev Johanna mig i en beskrivning. Än en gång fick hon mig att må bra i vad jag faktiskt var och fick mig att inse att jag inte behöver ändra på mig för att duga.

OM jag gjort misstag som jag innan ville radera. Jag HAR lagt mig under kniven, inte bara en gång utan två och en halv. Jag var övertygad om att jag skulle bli lycklig om mina tuttar var runda och fina, lite näpna och sexiga. Inställningen var solklar och jag kunde på riktigt inte motstå frestelsen då pengar fanns och klinik med fina meriter uppenbarade sig.

Så gick allt fel…

Första operation slutade med kapselbildning och andra slutade med ett infekterat ärr där silikonprotesen bokstavligt talat tittade ut.

Vill man bli fin får man lida pin (och kanske inte alls bli fin).

Lycklig är jag dock! Minst sagt, men inte av mina silikonpattar eller någon välsvarvad kropp. Lycklig är jag för att jag har människor som Johanna runt om mig och för att jag lärde mig att må bra i mig själv. Jag är lycklig för att jag besegrade attityden om att lycka satt i hur andra såg på mig och jag är lycklig för att jag inte hamnar i den svarta dimman att försöka passa in i allt.

Vet ni? Jag har nog aldrig fått höra så mycket fint om mig själv innan som jag får nu. Tänk att det enda jag behövde göra var att komma till insikt och bli vän med mig själv. Nu får jag även jobba med allt detta i mitt yrkesliv och det gör lyckan till tacksamhet! JAG kan PÅVERKA.

Jag lider aldrig pin längre. Jo, bara om man räknar tandläkaren. I den stolen lider jag minsann men det är den enda plats jag lider pin för att bli fin (hålfri). Annars lider jag inte pin. Jag gör att pin lider och tänker fightas mot osunda ideal så länge jag lever. Mycket av den jävlaranaman är ifrån min underbara vän – Johanna

Tack och HEJ på dig du som läser Johannas blogg. Tack för att du läste.

camillajohanna

Pyttelillan och jättekvinnan. 🙂 Den här bilden är från första gången vi träffades, en helg i Stockholm tillsammans med våra barn, då vi gick på ett event (vet inte vem som anordnade det men till vänster om Camilla stod Linda Skugge som jag klippt bort – sorry Linda). Så nervösa vi var, bland alla ”kändisar”. Tänk om vi då visste var vi skulle vara idag, varken vi eller någon annan hade trott på oss. Då menar jag inte ”kändisskap” (hahaha) utan självkänsla. Jag vill aldrig bli så liten (bildligt talat) i mina egna ögon igen. /Johanna

5 Comments

  1. Pingback: Min dåliga självkänsla ledde till dåligt beteende | Johanna Arogén

  2. Frida

    Johanna, det är väl du den blonda till höger på bilden? För det första så är du skitsnygg! Du har skrivit att du blivit överviktig efter din bulimi. Har du funderat på om det kan vara sköldkörteln som spökat? Hypotyreos, är hur vanligt som helst och viktuppgång är ett symptom, en ätstörning kan ibland leda till en hormonobalans. Om man är rätt inställd med rätt medicinering så är det sjukt mkt lättare att tappa extrakilon, plus att man minimerar risken att få en massa otäcka följdsjukdomar. Vet inte om detta var något för dig att ta in. Kollar lite då och då i din blogg, du verkar va en grym tjej!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *