Min dåliga självkänsla ledde till dåligt beteende

Det har stört mig lite grann, det här som Camilla skrev om mig. Hon säger ofta såna saker och jag påpekar då att hon måste ta ner mig från pidestalen. (Skämtsamt oss emellan, vi kör rätt hårt med varann). Men det störde mig för det är bara halva sanningen – det är nämligen så att även om jag var mobbad i skolan och dåligt behandlad av vuxna både som barn och vuxen, så betyder det inte att jag någonsin har varit någon ängel.

När jag var barn var det säkert inte ett stort steg för mig att själv vara elak mot någon. Nu minns jag inte så mycket från min barndom, men jag känner till några tillfällen då jag behandlade en jämnårig dåligt. Jag var säkert odräglig att vara med också, av olika anledningar.

I vuxen ålder har jag haft så dålig självkänsla att jag lätt har gått bakom ryggen på folk, skvallrat, betett mig illa och omoget. Och för det är jag ledsen. När självkänslan ökade försvann behovet av att hävda mig och försöka få vänner genom att tala illa om andra. Det skulle aldrig falla mig in att göra så idag.

Det är så lätt att glömma hur det en gång var. Och även om jag helst undviker att titta i backspegeln, så är det nyttigt ibland, speciellt när det handlar om en positiv förändring. I mitt fall väldigt mycket positivt, och egentligen hängde det mesta på dålig självkänsla, vilket är en konsekvens av hur andra bemött mig. Och det säger jag inte för att beskylla mitt beteende på någon annan – det är helt mitt eget ansvar hur jag beter mig.

Däremot finns det en lärdom att ge vidare. Att hur vi talar till varann, särskilt hur vi talar till barn, påverkar, gör ont, förstör.

”Hahaha, du är ju kobent!” (Vuxen till mig på badhuset, i 13-årsåldern)

”Du har ju fint ansikte för att vara tjock” (Vuxen till mig i tonårsåldern)

johanna_1998_1I tonåren och uppåt har jag ofta fått pikar för att vara ”stor” eller ”mullig” och ärligt talat förstår jag inte varför det var så. Ja, jag var ”större” än dem som ständigt skulle påtala det, jag var inte ”smal”, men jag var verkligen inte överviktig. Jag hade aldrig kommit på att jag inte dög om jag inte hade fått höra det från andra, och när jag var barn mådde jag inte dåligt över hur jag såg ut, det kom senare. Det var egentligen i tonåren som det tog fart på allvar, min skeva självbild och dåliga självkänsla.

Jag är snart 36 år och önskar att jag fattade det här när jag var tonåring. Tänk vad mycket skit jag och andra hade sluppit om jag visste att jag inte behövde tro på vad andra tycker och säger. Om jag kunde hålla huvudet högt och låta det rinna av. För elaka kommentarer kommer vi inte undan (tyvärr). Även om vi har kommit långt i Sverige idag när det gäller medvetenhet om ideal, så är vi fortfarande dåliga på att behandla varandra väl – och till stor del kan låg självkänsla faktiskt ligga bakom. Har man bra självkänsla finns inte behovet att hävda sig, inte alls faktiskt.

Jag är ledsen för det illa jag gjort genom åren, och jag vill be om ursäkt för det. Jag är långt ifrån perfekt även idag (tack och lov) men strävar efter att behandla alla människor lika och med kärlek och respekt – vilket är just det grundläggande för att förhindra att unga växer upp med dålig självkänsla. Att istället få höra att de duger, att de gör bra ifrån sig, att de inte behöver förändra sitt utseende för att vara fina. Att de är värdefulla precis som de är.

6 Comments

  1. Pingback: Text och bild om självkänsla | Liselotte Howard

  2. Linda

    Kommer väldigt väl ihåg den där tjejen på bilden. Jättefin! Blir väldigt ledsen av att höra allt du gått igenom och ännu värre att jag inte hade någon aning om det! Du är stark och jag beundrar dig verkligen för att du tagit dig igenom allt. Och ingen är väl perfekt, alla har vi någon gång varit dumma och sårat personer, medvetet eller omedvetet. Kommer själv ihåg min urusla självkänsla framförallt på högstadiet som finnig och ätstörd. Inget jag helst vill tänka på sig mycket, men tror det har gjort mig starkare idag.

  3. Tack för att du delar med dig av det här svåra, Johanna. Du skriver som vanligt så klokt. Blir förstås även ledsen av att höra om vad du har fått utstå. Förstår att det måste ha varit hemskt. Dina erfarenheter idag är iallafall till nytta för många och din blogg och Livskick är guld värda. Kram

    1. Tack Johanna! Jag mår inte dåligt av det längre och kan se tillbaka till alla hårda ord utan att de betyder någonting för mig. Annat än att använda dem till något bra förstås! 🙂 Kram!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *