Att sluta med dietsnacket är också att sluta kommentera vad andra äter

Lade upp den här bilden på min Instagram igår kväll och skrev:

Har funderat mycket på detta, det är så tragiskt att det är så integrerat i hur många pratar om sig själva, om andra, om vad vi borde och inte borde äta. ”Skäms på dig, ät inte det där…” eller ”Jag äter inte sånt där skit”. Det är en sak att sträva efter hälsosam livsstil, det är en helt annan att kränga den på andra, speciellt om skam blandas in. Och för Guds skull, håll tyst i närheten av barn. Det är så här ett stört ätbeteende grundas.

fettsnack

Jag var upprörd, och fick en del medhåll. Säkerligen är det många som inte håller med också. Det finns ju en annan sida av det, och det är att:

Jag har rätten att välja bort sötsakerna utan att någon ifrågasätter.

Men det jag skrev utesluter inte det andra. Jag vill också kunna välja bort fikabröd och godis (inte alltid men när jag själv vill), utan att få undrande blickar och frågor som ”Men ska DU inte ha fikabröd?” som om jag levde för det bara för att jag förespråkar att vi inte ska kasta skam på dem som vill äta det. Nu är det oftast inte så för mig, men jag förstår att det finns många som möter detta.

På något sätt blir det antingen eller, vi människor hamnar gärna i ett dike, och det är svårt att finna medelvägen. Men vi behöver inte falla i diket att låta barnen äta hur mycket socker de vill, eller i andra diket där det blir skamfyllt och fel. Det går att undervisa dem om att det går fint att äta med måtta, det går att säga nej, och det går att visa dem vad hälsosam mat är utan att det blir problematiskt. Men att påtala hur ”onyttigt” det är med bullar eller säga inför dem att ”jag äter inte sånt skit” – det bygger på med ett ohälsosamt tänk kring mat.

Fettsnack innefattar att kommentera vad andra äter, oavsett vad det handlar om. Om jag vill låta bli sockret så ska jag få göra det, men jag behöver för den delen inte ge alla andra som inte vill det dåligt samvete. Det räcker med att låta bli. Och då får allmänheten låta bli att kommentera. Så enkelt. Men tydligen så svårt.

11 Comments

  1. sparris

    För att inte tala om hur folk tar sig rätten att ifrågasätta ens val att inte äta kött. Tröttsamt. Jag låter folk äta vad de vill och förväntar mig samma hyfs tillbaka.

    Bra inlägg, även om just bland mina vänner och på min arbetsplats förekommer väldigt lite sånt här.

  2. Så sant. Jag hade bara varit ett par veckor på min arbetsplats, när jag för första gången där, högljutt predikade om att sluta värdera mat och ätande. Ät vad du vill, och stå för det, liksom. Jag kan inte låta bli att tänka på ditt fantastiska inlägg också, om hur vi pratar mat, vikt mm med våra döttrar. Jag har ju inga barn, men väl små vänner, som jag försöker tänka på just det, kring.

    Kloka, fina Johanna!

    Kram

  3. Pingback: Insikt x 2 - Om att skriva sunt | Liselotte Howard

  4. Frida

    Jag håller absolut med dig, men ska inte kommentera andras mat. Helt sjukt onödigt! Problemet är väl att man från början fått så dålig mat, läskedrycker, bullar, godis, mjölmat, pommes frites etc. Hade vi aldrig fått det sen vi var barn så tror jag inte heller att vi sett så många med ätstörningar. T.ex. vi skulle ju aldrig drömma om att hälla sockerdricka eller coca cola i vattenskålen till vår hund eller katt!! Där är vi förbannat noga med att det hela tiden ska vara friskt, färskt vatten! Eller lägga godis, bullar eller snabbmakaroner i deras matskål? Men våra barn får ju alla dessa onyttigheter, inte hela tiden. men de flesta får det ju varje vecka. Helt galet när man tänker efter!

    1. Du har en poäng – har också tänkt på det. Jag vill dock inte skriva ”dålig” om viss mat, eftersom det snarare är den kategoriseringen som bidrar till ätstörningar, inte själva livsmedlet.

  5. Pingback: Ibland glömmer jag att jag inte har någon redovisningsplikt… | Johanna Ahlsten

  6. Pingback: Snart börjar julhysterin – ta tillbaka julefriden! – Johanna Arogén

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *