Vad ligger egentligen bakom dietsnacket?

Det är ändå rätt främmande för mig, det här med dietsnack. Det existerar inte i vårt hem, och jag har inga vänner som pratar om sig själva eller andra på det sättet. Jag höll själv på med det fram till för några år sedan (i samband med att jag förstod att jag hade problem), klankade ner på min kropp och pratade mycket med andra om hur jag, och andra för den delen, borde äta och träna. Men man glömmer fort, och nu är jag van vid att ha en frizon omkring mig.

Men vad jag förstår så är det vanligt. Det lilla jag stött på under senare tid har jag reagerat mycket starkt emot, men när jag lugnat ner mig inombords kan jag ändå se vad det handlar om. Ofta är det just tjejer som tränar, äter ”nyttigt” och på utsidan ”ser bra ut”, i enlighet med rådande ideal. De talar högt och brett om vad som är nyttigt och onyttigt, hur mycket de tränar, hur andra minsann borde äta och träna – och så klankar de ner på sig själva inom sig. Samma person som berättar för alla hur smaaaal hon är står senare framför spegeln och bekymrar sig över hur kläderna sitter. Samma person som väljer sallad istället för thaimat (för det är för ”onyttigt”) äter snickers på eftermiddagen för att inte svimma. Samma person som predikar dieter och träningshysteri ”kommer ut” som ätstörningsdrabbad några år senare.

Jag säger inte detta på ett fördömande sätt. Det finns dock ett visst mönster, som går att känna igen. Det märks (generellt, inte alltid) vem som har balans och vem som inte har det, i alla fall för mig som har en låååång erfarenhet av att inte ha det. Det är ett faktum att det är skadligt att tro att man är tjock och ful.

Den andra sidan av det är att vi förväntas tycka illa om oss själva om vi är överviktiga. Vi förväntas vilja gå ner i vikt. Jag tror att många av oss egentligen inte tycker att vi är ”äckliga fetton” (run, fat girl, run var det en, som inte ens har någon övervikt, som skrev på sin instagram). Men på något konstigt sätt tror vi att vi måste säga det om oss själva, för att visa att ”jag vill inte vara tjock så jag gör allt i min makt för att göra mig av med det”. Det är okej att inte vilja vara trådsmal. Det är det. Det är också okej att välja bort bantandet och försöka hitta balans. Vikten följer med, även om det tar tid.

Jag tror att med ökad medvetenhet kommer den här sortens prat att minska. De som gärna pratar högt om ”nyttigt och onyttigt” kommer snart att inse att allt inte är svart och vitt. Jag hoppas bara att det inte sker så stor skada på vägen, varken mot personen själv eller mot personer som lyssnar på eländet. Speciellt om det gäller barn och unga.

demi

9 Comments

  1. Jag tycker att de som tramsar mest (pratar om hur mkt de behöver gå ner, träna, hur onyttigt fikat är Etc) är smala personer, så smala att de av omgivningen också anses som smala. Jag blir lika irriterad varje gång. Varför skulle jag vara intresserad av att lyssna på hur en person med muskler och bmi 22 ska gå ner i vikt och hur tjock hon är?!?! Det är som att lyssna på hur någon som rakat av sig håret på huvudet lider av för långt hår. Jag vill inte vara psykolog till någon av dem!!

  2. Har tänkt mycket på detta den senaste veckan. Det är verkligen lite läskigt hur mycket man kan påverka varandra med vad man säger och hur man säger något. När man tänker på det blir det ofta att man tänker en gång till innan man säger något högt. Man kan både låta andra blomma och vissna inom sig genom sina ord, fastän man inte menar något illa med det själv egentligen.
    Bra skrivet!

  3. Pingback: Rensa bort detta ur ditt liv och börja leva istället | Johanna Arogén

  4. Pingback: Kan vi snälla skippa dietsnacket nu efter julen? | Johanna Arogén

  5. Pingback: Snart börjar julhysterin – ta tillbaka julefriden! | Johanna Arogén

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *