Vuxenmobbning är ett verkligt och oanonymt problem

Det är lätt som vuxen att fördömma mobbning på skolor och bland unga på nätet, men det verkar på något sätt som att det är helt okej om man är vuxen. Vilket det såklart inte är. Det är lika förödande att bli mobbad som vuxen, även via nätet. Dessutom kan vi inte stå och säga till unga att de inte får bete sig så, när vi själva gör det.

En annan aspekt är det här med att håna kändisar. Som om det skulle vara mer okej. Ett exempel som hänt nyligen är allt skit som skrivits om Renee Zellweger och hennes ”nya” ansikte. Är det verkligen okej för oss vuxna att göra oss roliga över det? Kan vi då verkligen åma oss över hur unga kommenterar på Nellie Berntssons instagrambilder? Här har vi ett exempel på andra änden av detta kändishåneri.

Ta en titt på Twitter. Lägg märke till tonen. Den är hård, oförlåtande. Är det någon som går emot normen för hur man ”ska” vara på nätet blir man hånad ner i skorna av ”experter”. Eliten. Åsiktsgrupper som krigar mot varandra och alla metoder är tillåtna. Ingen är egentligen bättre än den andra (fast de tror det). Det alla dock har gemensamt är vuxenmobbning. Det är så normalt att ingen bryr sig. Jag pratar inte om näthat i den bemärkelsen att det är anonyma avsändare som skriver hemska saker – jag pratar om vanliga personer med namn och bild. Som driver företag, är politiskt engagerade eller vanliga Svenssons.

Vi som försöker navigera i den här smeten hittar sätt att orka med orden som kommer emot oss, om det så är en elak kommentar i bloggen eller en offentlig tweet. När (även om det är sällan och länge sen sist) jag har fått sådana har jag försök att inte bry mig. Men egentligen, varför skulle jag inte göra det? Varför skulle jag inte bry mig om att någon kallar mig för avundsjukt fettoäckel? Eller om fyra personer på Twitter nedlåtande diskuterar mitt koncept som om jag inte förstår någonting?

Det spelar ingen roll att de har fel på alla fronter, orden gör ont. Jag sätter inte mitt värde i vad andra tycker och orden påverkar inte min självkänsla – men det är min plikt att uppmärksamma beteendet och inte bara låta det fortgå. Jag vet att det är vanligt att få skit på nätet, det är många som drabbas. Personerna som sitter bakom sin skärm och hatar, hur oanonymt det än är, behöver veta att det finns en mottagare, en människa, på andra sidan. Som blir ledsen. Som börjar ifrågasätta sig själv, sitt värde, sin plats i världen.

Många anser att man inte ska låta dem veta att det gör ont, för att då vinner de. Jag skulle säga att de vinner om vi är tysta. Deras ord gör mig inte illa, de gör mig arg. Jag tar the high road och hänger inte ut folk tillbaka. Jag kommer däremot inte låta någon hindra mig från att göra det jag brinner för, och som tydligen gör en hel del nytta.

Det är precis som Ellen säger i klippet ovan: jag kan vara känslig och stark samtidigt.

mjukt hjarta

4 Comments

  1. Pingback: Twitters nya regler: ett försök att minska nätmobbingen | Johanna Arogén

  2. Pingback: “Empowered women empower women” – 5 tips för starka kvinnor – Johanna Arogén

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *