Vart tog tilliten vägen? Om att kasta ut barnet med badvattnet.

Jag har på avstånd och med ett halvt öga följt (om jag kan kalla det följt) debatten om barnuppfostran, amning, om barnet ska somna vid bröstet och så vidare.

Om debatten har jag bara en sak att säga: lyssna inåt och strunta i alla andra.

När jag fick barn läste jag inte en enda bok om barn. Inte för att jag inte ville, det blev bara inte så. Då fanns det inte så mycket debatt på nätet heller. Det kanske var på Familjeliv jag kunde få någon annans råd. Ibland fick jag dåligt samvete över att jag inte läste så mycket, men jag litade på min egen förmåga, min egen instinkt. Så som föräldrar gjorde förr. (wink wink)

Nu finns debattörer i landets alla tidningar som har var sin syn på det hela med barnuppfostran. – Vi föräldrar får inte bli arga. – Vi har som uppgift att säga ifrån. – Vi får inte låta dem bli beroende av oss. – Det viktigaste vi kan ge dem är närhet. Och. så. vidare.

Råd är viktiga, vi ska lyssna på experter och erfarenhetsrika personer som vill berätta. Men alla råd är inte goda. Råden blir definitivt inte goda om tilliten på en själv försvinner. Om vi blir så rädda att göra fel att vi släpper allt sunt förnuft och blint litar på vad någon annan säger. Då kan vi snacka om att kasta ut bebisen med badvattnet.

Jag har förmodligen gjort fel så många gånger att det inte går att räkna. Min dotter mår bra ändå. Vad är vi så rädda för? Att visa att vi gör fel? Att vi inte är perfekta? Att våra barn inte växer upp till superhjältar? Ska vi uppfostra en hel generation som inte får visa sina känslor och bli arga, eller är livrädda för att göra fel? Om vi inte visar dem att vi är mänskliga kommer de aldrig fatta att de duger som de är.

Lyssna på dig själv, din egen röst. Låt bli att läsa varenda krönika om hur vi borde vara mot våra barn. Du vet bäst själv. Och för allt i världen, låt bli att fördöma andra föräldrar. De gör också så gott de kan.

vid stranden2

3 Comments

  1. Jag trodde att jag skulle bli en sån som läser allt när jag väl blir gravid. Jag kan säga så här: jag läser inte ett skit. Jag tycker det känns konstigt att inte ta hänsyn till sitt eget barn, utan någon annan ska berätta för mig hur det ligger till. Nja. Däremot vet jag från mitt eget liv vad jag tror kan vara bra för mitt barn. Det som saknats mig, tänker jag ge. Och det tror jag räcker långt.

  2. Pingback: Låt mammor vara! Eller nej: Låt kvinnor vara! | Liselotte Howard

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *