Confessions of a (retired) drama queen – en facebookstudie

En dag för ett par veckor sedan insåg jag helt plötsligt att allt jag nånsin skrivit på facebook sedan jag gick med 2007 fanns kvar. Inte för att jag inte visste det innan, men du vet, ibland trallar livet på och man tänker inte på vad det faktiskt kan innebära att det finns en massa pinsamheter för allmän beskådan. I mitt fall handlar det om varken fyllefester eller nakenbilder, men jag lärde mig mycket genom att gå igenom mitt liv under de senaste 7 åren.

Det var inte bättre förr

Jag fick barn innan sociala medier var en grej (vilket faktiskt inte ens är 10 år sedan), gick med i Facebook 2007, tiden då folk (inklusive jag) rasade över att det stod ”is” efter namnet.

(För dig som inte hade facebook på den tiden kan jag berätta att det då stod ”Johanna Arogén is” och så fick man fylla på något smidigt efter det, t ex ”studying” eller ”mossig i huvet” (om man ville vara lite svengelsk sådär). I slutet av 2007 togs det bort, till mångas jubel (som jag minns det). Har man för lite vettigt att tänka på om man hetsar upp sig över sånt här? Ungefär som det här med ”The Dress” (suck).)

I alla fall, det närmsta jag kunde komma sociala medier när jag fick barn var Familjelivsforumet, som jag till slut lämnade för att folk redan då inte kunde tala till varandra med respekt. Ville någon se bilder på mitt barn fick jag snällt maila dem. (Vilket i och för sig kan vara fördelaktigt om jag skulle jämföra med att lägga ut vilka bilder som helst på mitt barn offentligt – då tar jag hellre stenåldern.)

Jag skrev saker som ”kom hem och läste mailen” och ”finns på MSN om någon vill chatta”. 🙂 Kom hem och läste mailen? Fanns det en tid då jag var tvungen att vara hemma för att läsa mailen? Så fort man glömmer! Det här är ändå 2008.

Jag hade låg självkänsla

Allt från uppdateringar om hur smart och duktig jag var, till att posta massvis med ”selfies” (innan begreppet ens fanns). Bytte profilbild varannan dag och deltog i ”quizzes” för att ta reda på, och berätta om, min personlighetstyp.

Det känns faktiskt väldigt befriande att se att jag är en annan person idag. Inte för att den var jag var då är så mycket att skämmas för – utan för att jag numera har god självkänsla och inte känner att jag behöver söka andras gillande för att veta att jag duger. Det var så tydligt att jag sökte uppmärksamhet och bekräftelse på olika sätt, och ja – forskning tenderar att visa att det är osäkra människor som använder Facebook mest. Det vill säga, det är genom många statusuppdateringar man söker den där bekräftelsen man längtar så mycket efter.

Jag hälsohetsade

Jag skrev faktiskt en hel del uppdateringar som skulle kunna vara triggande för de som läste, eller som åtminstone gav dåligt samvete på ett eller annat sätt. Jag uppdaterade när jag tränat, vilken diet jag skulle gå på (när jag utlyste att jag skulle prova LCHF fick jag nästan bara frågetecken som svar), och lade upp länkar om hur livsmedel ”bekämpar kroppsfett”, och så vidare. Någon kallade mig för ”superkvinna” vid ett tillfälle och det levde jag på länge kommer jag ihåg. Fin illusion jag hade satt upp för omgivningen. Och mig själv.

Jag var ständigt trött och nere, vilket inte är så konstigt med tanke på att jag varken var till freds med mig själv eller höll mig till någon vettig kosthållning, utan ständigt ”kämpade mot kilona” eller tränade fastän jag var helt slut. Vilken kamp! Vet du vad det värsta är? Jag känner igen det här beteendet hos så många människor idag. Jag vet inte om det är för att jag nått en ansenlig ålder eller om det är min ”resa” som gjort att jag kommit ifrån det, men jag tycker det är ledsamt att bevittna så många (främst tjejer/kvinnor) som är mitt inne i den här spiralen och inte hittar ut.

Mina (numera) don’ts på Facebook

Arga ord mot ”någon”
”Att vissa bara sviker” … ”Avskyr när folk inte kan hålla tider” …  osv. Att öppet irritera sig på andra människor eller prata om relationer, även utan att nämna namn, är rätt onödigt eftersom alla dina vänner på Facebook kan läsa, och alla tar åt sig. Har jag problem med någon pratar jag med den personen eller håller tyst.

Lägga ut krokar
Säga A utan att säga B, genom att t ex skriva ”JAAAAA!!!!!!” eller ”…”, eller checka in på sjukhuset utan vidare förklaring, eller skriva saker som att ”Sonen är alldeles blodig”. Dina följare ska helt enkelt inte behöva ställa följdfrågor som ”Var har hänt?”.

Politikhetsa
Under valet förra året fick jag lov att avfölja alla som skrev negativt om något som relaterade till politik. En hetsig stämning med smutskastande till höger och vänster är inte vad jag kallar demokratisk integritet. Jag har rätt att lägga min röst på vad jag vill, och jag har också rätt att göra det för mig själv.

Redovisa kost och träning
Även detta är något vi kan hålla för oss själva. Varför skulle det för det första vara intressant för andra vad jag ätit och tränat? Och varför måste jag posta det på Facebook/Twitter/Instagram? Enstaka uppdateringar gör ingen höna, ta det jag säger med en nypa salt – som alltid. Även jag lägger ut enstaka bilder på min mat (om den är vacker att se på). Det kan dock vara värt att veta att ständiga uppdateringar med detaljerade kost- och träningsupplägg kan vara skadliga för en del.

Nya selfies varje vecka
Dem har jag på Instagram. 😉 Jag letar inte längre efter den ”perfekta bilden” på mig själv – jag ser ut som jag ser ut, och i andras ögon ser jag faktiskt ungefär likadan ut på alla bilder (hör och häpna!).

fb

9 kommentarer

  1. Pingback: Facebook-TBT | Liselotte Howard

  2. Pingback: Facebook i verkliga livet – hemlighetsfulla uppdateringar | Johanna Arogén

  3. Pingback: Behovet att passa in – om konstighet och ensamhet | Johanna Arogén

  4. Pingback: Death by Selfie och reflektioner om verkliga värden – Johanna Arogén

  5. Pingback: Facebook i verkliga livet – hemlighetsfulla uppdateringar – Johanna Arogén

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *