”Folkhälsoargumentet upprepas som ett mantra” – om träningshets

Liselotte, som vet att jag sällan tar mig tid (eller har tålamod till) att lyssna på radio eller poddar, tipsade mig om det här avsnittet av Kropp & Själ, som sändes 3 mars och handlar om träningshets (Kropp & Själ har vi tidigare ”Livskick-stämplat”). Och jag kan ju aldrig bara låta något som är sådär riktigt bra gå tyst förbi, så jag vill gärna referera och diskutera innehållet. Jag har inte citerat helt ordagrant så lyssna gärna också!

Programmet, som leddes av Ulrika Hjalmarson Neideman, centrerades kring frågan Finns det en övre gräns för när träning blir ohälsosamt?  Är det just träning på gym som vi måste ägna oss åt? Hon frågar vidare om det verkligen är okej att införa träningstvång på arbetsplatsen, som jag skrev om tidigare.

I Sverige hyllar vi träningen oreflekterat, och om det är hälsa vi pratar så börjar det bli lite suddigt, säger Ulrika. Finns det en brytpunkt där hälsoargumentet inte längre håller, och vi istället hetsar varandra till träning?

Forskaren Karin Henrikson Larsén säger att om man har en stressig period i livet kanske man behöver dra ner på träningen. Symtom kan vara trötthet, sömnsvårigheter, depression, och prestationssänkning.

Mårten Rosenqvist, kardiolog, säger att han i större utsträckning ser relativt unga människor som får rytmrubbningar i hjärtat – vilket kan leda till högre risk för stroke i äldre ålder. Han beskriver det som ett elektriskt kaos i hjärtat, t ex vasaloppsåkare drabbas av det, och ju fler timmar och snabbare de åker, desto större är risken att utveckla förmaksflimmer. Den sidan av träning har inte lyfts fram ordentligt. Klart det är bra att motionera, men man måste informera mer om riskerna med träning. Detta kunde man tidigare se hos elitmotionärer och tävlingsidrottare, men nu ägnar sig allt fler åt elitträning flera gånger i veckan och flera gånger om dagen, så riskgruppen är nu större. Börjar man känna av rytmrubbningar har man nått brytpunkten. Patienter tror att de ska bli av med det genom att träna mer, och vill inte höra att de behöver träna mindre.

Bloggaren PT-Fia, Sofia Sjöström, säger att unga tjejer ofta inte har koll på vad som är sunt och normalt utan tror man måste göra mer hela tiden, att de måste träna väldigt intensivt flera gånger i veckan, nästan på elitnivå, för att det ska räknas. Och tror att det är vad alla gör (och ska göra). Sociala medier har en väldigt stor del i det. Folk är jätteduktiga och visar upp vad man ätit och hur man tränat. Det är det enda man ser, det är sällan man ser att någon tränat för mycket och inte mår bra av det. Man dras med och vill göra som alla andra, och gränsen för vad alla andra gör flyttas hela tiden, man blir nästan lite fartblind. Det blir svårt att som enskild individ förstå när det blir för mycket eller om man bara dras med i hetsen.

”Elitträning är ett slags allmänt ideal”

Sverker Sörlin, idéhistoriker, som också tränat skidor på elitnivå, säger att det är ett nytt fenomen att träna två pass om dagen – det fanns inte ens inom elitidrotten tidigare. Skälet att folk går på gym har väldigt lite med folkhälsa att göra. Man är där för att exponera sig, och trimma sina kroppar av olika skäl. Det handlar mycket mer om ett socialt sammanhang, att passa in. De som tränar så här vill gärna framhålla att de är hälsosamma, att de tar hand om sin kropp vilket ”varje intelligent människa borde göra”. Det kanske är så många menar och själva tror, men det ligger andra saker bakom.

Att det finns risker med träning på hög nivå gör att många väljer att stanna kvar i soffan. Men man behöver inte stanna kvar i soffan och man behöver inte heller göra vasaloppet – man kan ta en promenad. Det finns ett liv emellan.

Att chefen kräver att de anställda rapporterar träning och hälsa beskrivs av Sverker Sörlin och Mårten Rosenqvist som obehagligt, konstigt, oroväckande, skadligt, djupt oetiskt och integritetskränkande. Däremot nämner någon att det kan vara på nedgång i och med att det uppmärksammas och diskuteras.

Räknas det bara om man spyr?

Måste man träna crossfit, som är en rätt extrem form av träning, för att ta hand om sig själv? Crossfits motton att ”aldrig ge upp” och ”aldrig vila” känns läskigt nära tankarna hos en som tränar tvångsmässigt, tycker jag själv. Sverker Sörlin säger att det egentligen handlar mindre sport och träning, och mer om ett sociologiskt fenomen. På senare år har exklusivitet och klubbar kommit tillbaka. Sociala distinktionsprocesser har ökat.

Programledaren noterar att det verkar vara centralt att man ska plåga sig, att hela tiden pusha sig över en gräns. Måste man plåga sig, har det nån funktion? Sofia Sjöström säger att många tror att det är så, att de har den bilden av träning. Som om det inte räknas om man inte har nästan kräkts och har blodsmak i munnen. Att träning inte bara kan vara en kort jogg, för stresshantering eller reflektering. Hon får ofta kritik för att hon ”bara” promenerar och måste försvara varför hon inte springer.

Ortopeden Hans Törnqvist tar upp jämförelsen med kroppsarbetare som får ledförslitningar när de blir äldre. Lantbrukare och balettdansörer får samma typer av skador, när det handlar om hård, specifik, ansträngning. Det finns två aspekter av skador där den ena handlar om besvär medan man håller på, belastningsskador, som går över vid vila och rätt träning. Den andra aspekten är allvarliga skador, t ex stressfrakturer, där skelettet ger vika (löpskador). En annan utsatt grupp är unga kvinnor som också har hjärtstörningar. Det kan läka ut med rätt behandling, men ett stort debattämne är om vi orsakar skador för att vi springer för mycket och för långt. Vi får se frukten av detta om ett antal decennier.

Argumentet håller inte

Precis som jag nämnde i debatten om hälsohetsen, så handlar egentligen detta om att vi människor hela tiden hamnar i ett dike. Det verkar vara nästan omöjligt att hitta balansen, särskilt när vi möts av motsatsen överallt. Jo, det räcker med promenader. Crossfit är inte ”vanlig” träning. Ett marathon är inte normen för bra kondition. (Med det säger jag inte att man inte får hålla på med det – utan att det går att välja bort och ändå vara hälsosam och ja – vältränad).

Att argumentet om folkhälsan upprepas som ett mantra, som en ursäkt för denna massillusion, är mer skadligt för folkhälsan än vad vi tror. Att säga att man tränar t ex crossfit för att man ”tar hand om sig själv” är en lögn, oavsett om den är medveten eller inte. Vi behöver skilja på hälsa, utseende och intresse – för det är också en aspekt. Gör vad du vill, men sätt inte fel etikett på det. Det är viktigt både för dig själv, för andra och allra mest för våra unga.

Att ta en promenad (eller jogg om man så vill) bara för att njuta av motionen, solen, luften eller ensamheten är också träning!
Att ta en promenad (eller jogg om man så vill) bara för att njuta av motionen, solen, luften eller ensamheten är också träning!

14 kommentarer

  1. Jag tycker att träning är jätteviktigt och nödvändigt – för alla. Jag tar även inspiration av fitnessbloggar och Instagramkonton. MEN det där med att ‘köra tills man spyr’ gör mig bara arg! Sämre sätt att locka folk till gymet finns inte. Jag tränar för att må bra, inte illa liksom. Det är en av anledningarna till att hela min attityd till träning fick en makeover när jag struntade i gymet och började yoga. Mycket mindre kroppsfokuserat (obs! säger inte att yoga är HELT fritt från hets, men mindre än annan träning) och mer fokus på wellness.

  2. Pingback: Skrota ”more is more” | Johanna Ahlsten

  3. angelica

    Så bra! Och samtidigt lite träffande…ibland kan jag undra om jag joggar för att det är ”bättre” än den snabba promenaden….I samma veva älskar jag att springa och njuter oftast så in i bängen! Men mitt i allt det underbara, kan jag ärligt inte säga om jag hellre hade tagit en PW istället för att springa…vilken av mina sidor av hjärtat väljer det? Ärligt? Jag fullkomligt älskar att gå fort, långt och länge, men svävar samtidigt fram med ett leende, när jag joggar. Jag har blivit en löpare. Var alltid en PW:are tidigare….Hoppas bara jag är ärlig mot mig själv…antar att det är den där hemläxan jag har med mig och snart kan helt utantill. Ärligheten och kunskapen att läsa sig själv, lyssna på sig själv och lita på sig själv…:)

  4. Så bra inlägg!! Känner tyvärr så väl igen mig i det där att bara träning som resulterade till att kroppen inte bar mig längre var träning som räknades. Och den där himla balansen som är så viktig – och så svår att hitta.

  5. Pingback: Motion blir marathon – vad händer när extrem träning blir norm? | Livskick

  6. Pingback: Friskvårda gärna – men glöm inte själen! | Livskick

  7. Pingback: Hälsotrender Livskick vill se 2016 | Livskick

  8. Pingback: Tisdagstips: Om hälsosam träning | Liselotte Howard

  9. Pingback: Må bra av din motion: 6 tankar för ett hållbart träningsliv | Livskick

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *