När allt bara landar (och podcast-intervju)

I torsdags var jag i Norrköping och assisterade en öppen grupp för ätstörningsdrabbade. Nu har jag en mycket begränsad erfarenhet av den här sortens träffar, men måste ändå säga att det är otroligt häftigt att aldrig veta vad som väntar i dessa möten, men att alltid känna WOW efteråt.

Mötte upp Camilla efteråt och åkte hem till mig för lite brainstorming kring Livskick. Vi har ju haft en del ups and downs med företagandet och i ärlighetens namn har jag sista veckorna inte vetat vad jag ska göra. Har levt i ett vaccuum. Så vi pratade ihop oss om var vi är i livet och i företagandet (hon har ju ett gym också som har tagit mycket av hennes tid), och kom fram till att nu är vi äntligen där vi behöver vara för att kunna jobba ihop och göra det vi så länge drömt om. Vi tog inte fram några revolutionära planer, och har inga stora announcements att göra – däremot har vi bestämt ett steg 1.

Fick vara med igen i hennes podcast helt spontant, och den går att lyssna på här (eller här nedan). (Den andra har inte kommit ut ännu, ifall du undrar).

sushi

2 kommentarer

  1. Det där podcastavsnittet var verkligen bra! Du sa så många kloka saker och jag hoppas det är många som lyssnar på den. En sak som jag verkligen kände igen mig i var det du sa om att träningen kan bli ens identitet. Jag hade spelat fotboll sex år eller något, men aldrig riktigt haft några kompisar där. Jag var den osynliga, hon som blev vald sist och hon som ingen hälsade på osv. När jag däremot började gå mer i vikt och träna ännu mer då syntes jag och blev någon. ”Träningsfreaket” och ”den hälsosamma” (nej, jag vet inte ett dugg hälsosam, verkligen inte i huvudet). Så träningen blev som en identitet. När jag hade fått lite hjälp, gått emot det sjuka och började träna mer ”normalt” och gå upp i vikt, då blev det helt plötsligt som det var innan. Osynlig och någon som inte var någon längre.

    Trots att jag inte tränar idag (önskar att jag kunde men än så länge ger det alldeles för mycket ångest och balansen är obefintlig) så känns det ändå som att det är min riktiga identitet, den jag borde vara och komma tillbaka till – trots att jag vet att det jag gjorde då inte var bra. Så ja, det blir verkligen knepigt när man börjar se träningen som en identitet.

    Jag vet inte riktigt vad jag ville säga med den här långa kommentaren, men jag kan ju passa på att säga vilket fantastiskt jobb du och alla andra gör med Livskick! Helt klart det bästa stället på internet!

    1. Åh, tack för att du delade med dig Sofia! Mycket värdefullt att berätta om det – dels för att andra känner igen sig, och dels för att öka förståelsen från omvärlden. ♥ Och TACK för dina fina ord, du gjorde hela min dag!!! ♥ ♥ ♥

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *