Jag är också människa

Det var något Karoline sa till mig igår som fastnade: ”Vad skönt att veta att du också är människa”. Det var hennes respons på att jag är så långsam med att svara på mail. Pratade med en annan vän igår; jag yttrade att jag ”been completely turned off lately” varpå hon svarade ”you have to get turned on, Johanna”. Jag tror att hon inte tänkte efter riktigt först, men hon menade väl 🙂

Ja, jag är också människa. Jag gör misstag. Klantar mig. Är otillgänglig och avskärmar mig från omvärlden ibland. Är inte bekväm i min kropp 100% av tiden. Jag märker dock stora skillnader mot för bara ett par år sedan: jag stressar inte ofta, har inte längre panikångest, känner mig glad och tillfreds med livet och mig själv i allmänhet. Men livet går i perioder. Jag säger ofta till andra att det är okej att vara låg ibland, att inte alltid vara på topp. Och det gäller ju mig också. Jag lever ett väldigt uttömmande liv, men jag har också blivit bra på att återhämta mig och göra det jag behöver göra för att må bra.

Så. Min poäng är: man kan må bra och inte vara på topp samtidigt. Och det är rätt härligt faktiskt.

anne

4 kommentarer

  1. Människa är vi i alla lägen: glad som ledsen, stark som svag. Jag mår ofta ”dåligt” med ångest som jag sällan kan förklara. Men! Kan hantera den på ett helt annat sätt idag. Ångesten har också positiva delar: en källa till inspiration att må bättre, kreativitet i språket och framförallt: den gör att jag bromsar upp.

    Låt oss vara allt vi är.

    Kram, saknar dig!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *