BMI – ett sjukligt mått utan verklighetsförankring

Om man skulle tro måttet BMI lider Dwayne Johnson (”The Rock”) av fetma. Hans värde ligger på 34,3 (35 och uppåt räknas som ”extrem fetma”). Som du förstår är Mr. Johnson inte fet. Och även om hans exempel är ett tydligt sådant, så finns många fler anledningar till att BMI ofta är missvisande. Speciellt om det ska vara ett mått på hur hälsosam en person är.

therock

Enligt tidningen Men’s Health började tankarna om BMI redan 1832, när en belgisk matematiker vid namn Adolphe Quetelet upptäckte att människans vikt ökar i kvadrat med längden, förutom under spädbarns- och tonåren. Han var dock inte intresserad av att studera fetma, utan hans mål var att standardisera användningen av statistik i samhällsvetenskap.

Fokuset på fetma och dess komplikationer för människans hälsa började med försäkringsbolagens tillkomst, då ett av dessa 1942 publicerade de första BMI-tabellerna, baserade på Quetelets upptäckt. Den amerikanska regeringen började använda BMI-måttet 1980, för att etablera siffror på vad som passade i begreppen ”ideal”, ”önskvärd”, ”föreslagen”, eller ”accepterad” vikt. Både försäkringsbolagen och regeringen värdesatte dock något som den som redan förstår (genom sunt förnuft): att människor finns i olika kön, olika kroppsformer, och olika etniciteter. Varenda en med olika fördelning av längd och vikt. Vikten ökar dessutom naturligt under årens lopp. Det krävs ett stort engagemang att hålla viktuppgången till ett minimum, och ett fåtal av oss har tid, energi, och gener för att klara av att hålla samma vikt livet ut.

Amerikanska CDC (Centers for Disease Control) satte tyvärr år 2000 en enda definition på hälsosam vikt, för alla vuxna, oavsett ålder, kroppstyp eller etnicitet: därav de BMI-mått hela världen idag är så fixerad vid. Man glömde bort att inkludera det sunda förnuftet. BMI kan inte se skillnad på fett och muskler. Det kan heller inte skilja på olika typer av fett.

Vikt i sig är faktiskt heller inte ett tillförlitligt mått på dödlighet, vilket beskrivs i den här rapporten: ”det finns en liten men konsekvent fördel med att vara lite överviktig”. De som har ”några extrakilon” har setts få bättre överlevnad vid hjärt-, lung-, och njursjukdom, och överlever oftare efter kirurgi och bilolyckor. Bland äldre så är tumregeln att ju mindre du väger, desto mer troligt är det att du drabbas av höftfraktur, eller dör av vilken orsak som helst.

Sedan får vi inte glömma att denna fördel inte handlar om inaktiva personer vars övervikt endast beror på fettceller. Musklerna gör all skillnad här. Så vi får inte ta det som en ursäkt att slippa röra på oss och äta balanserat. 

En annan studie från 2008 visade att BMI faktiskt också underuppskattar förekomsten av fetma, om fetma definieras enbart utifrån längd och vikt. Hälften av personerna i studien som hade ett BMI som visade normal- eller övervikt, var i själva verket feta, om man mätte enligt procent i kroppsfett. Även om BMI visade att personen (i det här fallet handlade det om män) var normalviktig, så ökade risken att drabbas av diabetes och hjärtsjukdom i och med att kroppen bestod av mer än 25% fett. Detta förbigår personerna som står i riskzonen, eftersom ”deras BMI är normalt”.

Tyvärr är BMI dock ett universalt knep som alldeles för många använder sig av för att döma människors hälsotillstånd. Exempelvis på banken. Vill du till exempel ha en livförsäkring via Nordea (kanske på andra ställen också?) är längd och vikt det enda du behöver ange. Ingen fråga om personen röker, dricker, eller är narkotikamissbrukare. BMI avgör om du får försäkringen eller inte. Är du för tjock kvalar du inte in, för då är risken aaaaalldeles för stor att du dör i förtid. Suck.

Källa: Men’s Health

Bild

7 kommentarer

  1. Pingback: Vikten av vikten vid en ätstörning | Liselotte Howard

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *