”I’m sorry” – sluta be om ursäkt för ingenting!

Jag vet inte hur många av mina läsare som känner igen sig i det här, men jag gör det. Jag har en ruskig ovana att be om ursäkt för allt och inget. För att vara tydlig så vill jag påpeka att det självklart är något att vara stolt över, att kunna be om ursäkt och erkänna att jag gjort fel – men här menar jag att säga ”Oj förlåt” eller ”Ursäkta mig” när det faktiskt inte är befogat utan fungerar mer som utfyllnad. Se videon så förstår du vad jag menar.

Videon är alltså en parodi gjord av den ofantligt roliga Amy Schumer. Här sitter fyra kvinnor, som är framgångsrika, proffsiga och enormt intelligenta, och ska berätta om sin forskning. Men istället för att göra det ber de om ursäkt för en massa saker tills det blir smått hysteriskt.

Jag vet med mig att jag sagt ”Jag är ledsen om jag pratar för tyst” eller ”Ni får ursäkt mig om jag verkar lite förvirrad” på någon föreläsning. Kanske till och med varje gång, vad vet jag. Det kommer automatiskt. Jag tror verkligen inte att det handlar om att ”män lär kvinnor att be om ursäkt” som vissa påstår. Däremot tror jag att vi kvinnor förminskar oss själva, helt på eget bevåg. När män är självsäkra och verkar dominanta (i ett möte, tex), backar vi – inte för att han kräver det, utan för att vi själva tror att vi måste det. Vad det beror på finns säkert forskning om, men min poäng är att jag måste ta ansvar för att inte förminska mig själv. Ingen kan förminska mig om jag inte tillåter det.

Dessutom är jag rätt övertygad om att det återigen sitter i mitt eget huvud. Ingen i min publik, eller i ditt mötesrum/på din arbetsplats/i något sammanhang förväntar sig att vi ska be om ursäkt för att vi behöver något, eller är på ett visst sätt. Tänk efter – är du själv åhörare eller passiv deltagare sitter du ju inte och tänker att personen som talar ska be om ursäkt för något helt banalt.

Hädanefter ber jag inte om ursäkt, såvida jag inte åsamkat någon skada och det är befogat (vilket jag gärna ber om ursäkt för i så fall!). Hädanefter står jag för att jag är förvirrad, talar tyst, behöver kissa eller är hungrig. Precis som alla andra människor.

phoebe

3 kommentarer

  1. Hm, bra att bli påmind om det här… Känner verkligen igen mig. Att ständigt be om ursäkt för sig själv för inte med sig något bra. Ska uppmärksamma fenomenet lite extra och öva på att inte be om ursäkt i onödan. Som du skriver så är det givetvis en styrka att kunna be om ursäkt – men inte när det inte behövs 🙂 Kram

    1. Precis, märker att jag förminskar mig själv ofta! Gör det fortfarande fastän jag både vet bättre och inte alls känner att jag är underlägsen eller mindervärdig. Skumt. Men jag fortsätter öva 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *