Jag vet inte om jag vågar

Ibland fastnar jag i ett sorts mellanläge med bloggandet. Jag får skrivkramp, för att jag har alldeles för många regler, eller gränser, ramar, murar… Vill inte vara för personlig, eller för privat kanske. Vill inte hamna i ”idag åt jag en smörgås och gick på toa”-bloggandet. Vill inte dela med mig av privata händelser eller vardagliga betraktelser. Jag vill inte att alla ska veta allt jag går igenom, vad jag gör, vem jag träffar, mina innersta tankar.

Det finns aspekter i mitt liv jag önskar att jag var mer modig att berätta om i skrivande form (har däremot inte så mycket hämningar face to face). Saker som jag vet skulle bidra positivt till mångas liv. Men som samtidigt skulle innebära en del frågetecken från andra. Jag bryr mig inte om vad andra tycker på så sätt. Men jag är rädd om mig själv. Att blogga utlämnande och ohämmat har sitt pris. Och jag vet inte om det är det bästa heller…

Folk som bloggar om exempelvis föräldraskap och hänger ut sina barn, med blöjbild och information om deras personligheter. Undrar hur mycket de ångrar senare i livet. Folk som har åsikter hit och dit om hur andra väljer (eller är utlämnade till) att leva sina liv. Jag är inte den personen. Jag är heller inte personen som vill lämna ut mig själv. Jag hade en gång en personlig, offentlig blogg, som jag sen tog bort för att jag fick obehagliga meddelanden från folk som höll koll på vart jag var och vad jag gjorde.

Det finns så många sidor, positiva och negativa, med att blogga. Och varje gång jag trycker ”Publicera” har jag läst igenom inlägget minst 20 gånger (utan överdrift), och i en del fall även fått hjälp med genomläsning av någon annan, och ändå är det tajt i strupen av nervositet. Jag är så noga, för jag vill inte att någon ska fara illa av det jag skriver. Och jag vill inte att någon ska misstolka vem jag är eller vad jag står för. Jag vill inte att min omgivning ska veta allt. Men jag vill heller inte att de ska behöva undra för att jag bara sagt A, utan att säga B. Det är trevligt att få feedback på olika sätt, men jag vill inte att mina vänner ska tro att jag fiskar efter komplimanger eller medkänsla. För det vet jag att jag får ändå, uttalat eller ej.

Det är så konstigt nu. Med sociala medier och våra liv för allmän åskådan. Både bra och dåligt, men definitivt konstigt. Jag är fortfarande inte helt okej med det, även om jag försöker balansera så gott jag kan i de olika kanalerna.

Jag vill blogga, men det är nästan omöjligt ibland, för jag har så enorma krav på mig själv. Det blir så tomt om det inte är personligt. Jag vill skriva okonstlat, ohämmat, oredigerat. Jag vet bara inte om jag vågar.

blogga

11 Comments

    1. Det är så svårt! Eftersom jag redan hunnit göra dumma saker jag ångrar blir jag liksom rädd att göra nya misstag. Fast samtidigt är det ju dumt att bli paralyserad av det…

  1. Det är en svår balans och jag förstår dig till 100%! Vill bara att du skall veta att dina inlägg verkligen gör nytta och på intet sätt är opersonliga. Du gör så mycket nytta Johanna. Du skall absolut inte skriva om något som känns för privat, men jag förstår din längtan efter att skriva mer, förstår att du har mycket tankar att dela med dig av. Kram ❤

  2. Läser med en klump i halsen. Inte för att funderingarna är underliga eller jag tycker – eller någonsin tyckt – att du landar fel – utan för att jag själv börjar tvivla lite på hur jag själv hållit på mina gränser… Jag gick in i Livskick-bloggandet med en betydligt grundligare tanke än tidigare sociala media-användning, men känner när jag läser att jag nog ändå lämnar ut mer än jag trott. Jag skriver ju faktiskt det där vardagliga, de där privata funderingarna. Jag skriver om föräldraskap och om mina barns personlighet (kanske ibland mer avslöjande än bilderna jag försöker undvika?). Jag fiskar säkert efter den där medkänslan ibland, om än undermedvetet.

    Jag vet nog egentligen varför jag gör det: för att jag inte riktigt tycker det är så konstigt längre. Jag har utfört 99% av mitt skrivande (som är en stor del av mitt liv) bakom en datorskärm sedan jag var 9 år gammal. Jag och mina vänner pratade inte i telefon, vi chattade på icq. Jag håller idag 95% av kontakten med mina vänner och kollegor från samma datorskärm. (För mycket, men just nu nödvändigt och praktiskt – hellre digital kontakt än ingen alls.) Att dela med mig av mig, mitt liv och mina åsikter via sociala media är nästan mindre konstigt för mig än att bjuda hem folk på middag och berätta om mig själv över en bit mat.

    Du är en stor förebild och många tänker inte ens hälften så långt som du om vad de borde, vill eller vågar skriva. Jag trodde jag hade gjort det. Nu blir jag osäker.
    Samtidigt vet jag inte om jag KAN sluta. För jag är jag – även bloggvarianten av mig.

    Tack för tankeväckande ord. Och för att du är du – även bloggvarianten av dig <3

    1. Som jag skrev till dig nyss, så bevisade du just min poäng – att jag genom min text lyckades åstadkomma något jag inte alls hade i tankarna kunde hända. Jag ser upp till DIG, du bloggar så som jag önskar jag kunde blogga. Det är ju SÅ jag vill våga skriva, så som du gör. Vad gäller föräldraskap och barnen och så, så menade jag såklart inte att vi inte ska skriva om det, utan snarare när man hänger ut dem på ett sätt som blir förnedrande när de är stora nog att fatta. Det gör du ju verkligen inte.

      Så – snälla, ignorera mina ord och fortsätt som du gör! Du gör att jag vågar mer. ♡

      1. Och som jag sa: jag tycker det är bra att få tänka till kring detta och tog inga av dina ord som kritik mot mitt bloggande eller mot mitt skrivande om föräldraskap – bara som tankeväckande. Jag konstaterar ju hur jag landat där jag landat, och att jag tycker det är okej att du landar där du landar (var det än må vara). 🙂

        Att bli osäker och tänka till är inte något negativt – som jag skriver så är jag ju ändå jag – och du du <3

  3. Pingback: Tacksamhetstisdag: Orden | Liselotte Howard

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *