Vad är ett liv som är värt att visa upp?

Ibland känns det hopplöst att försöka blogga, när det inte händer nåt som är ”värt att visa upp”. Visst låter det tragiskt? Det tycker jag också. Jag får skärpa mig. Vad då ”inte värt att visa upp”? Jag blir så trött på mig själv.

Så oglamouröst det bara kan bli.
Så oglamouröst det bara kan bli.

När jag inte kan visa upp att jag gjort något utöver det vanliga (för att jag antingen glömt fota – alltså, vem gör det varje gång? – eller för att jag helt enkelt faktiskt varit hemma – ve och fasa), verkar det som att jag själv anser att jag heller inte har gjort något vettigt. Som om livet måste bestå av spännande resor, smaksensationer, solnedgångar och klingande skratt för att vara något att läsa om.

Hur kan det komma sig att jag själv tycker att mitt liv är rätt händelselöst, när jag t ex varje dag träffar människor i nöd, har en ljuvlig familj, bor nära havet och får uppleva makalösa saker som inte går att förklara utan att det finns en Gud? Igår sade jag till mig själv: Johanna, nu får du faktiskt sluta jämföra dig. För det var det jag gjorde. Hjälp. Jag som skrivit metervis med texter om att inte göra just detta. Jag trodde jag kommit längre än så här. Men på nåt sätt, just när det gäller bloggandet, så upptäckte jag att jag kände mig mindervärdig, ointressant och rent av dålig.

Sen när är det viktigaste i livet att kunna visa upp en spännande vardag? Sen när är ett liv som inte visas upp händelselöst? Och sen när är det fel med ett ”händelselöst” liv (med samhällets mått mätt)? Jag njuter av mitt liv. Varenda sekund nästan. Mitt i motgångar och mindre roliga saker så är jag glad. Det är något nytt för mig. Jag är inte obeslutsam och ändrar mig varje vecka längre – jag vet vad jag ska göra, och varför. Och även om det inte alltid passar att skriva om det, så är det inte mindre meningsfullt för det.

Skrivkrampen kanske börjar lätta nu, jag ska bli mer frimodig och skriva vad jag vill skriva, och inte vara så rädd för att bli bedömd (särskilt om det är jag själv som dömer).

2 Comments

  1. Att ha varit mobbad under hela skoltiden och även perioder i vuxenlivet är så klart inget att föredra… men jag har utvecklat en bra egenskap genom det som faktiskt hjälper mig i vardagen; att den enda jag ska jämföra mig med är mig själv.
    Är jag nöjd?
    Har jag utvecklats?
    Har jag lärt mig något?
    Har jag fått något ut av detta?

    Om jag legat i sängen en hel förmiddag för att kroppen behövt det, har jag åstadkommit något.
    Jag har lyssnat på min kropp.
    För en som drabbats av utmattningssyndrom två gånger ÄR det en utveckling. Det ÄR att prestera trots att jag fysiskt inte gjort något.

    Sen kan jag använda andras prestationer och mål som en sporre.. men det ska vara för att det är något jag vill, inte för att någon annan försökt säga att jag borde.

    Tack för en inspirerande text! Den fick mig att reflektera!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *