Nej, jag ”borde” inte bli smal!

Att skuldbelägga någon för sin kropp är en väldigt påträngande form av diskriminering. Jag har skrivit om det här många gånger. Det är något som finns precis överallt, till och med i barnfilmer. Det är nästan fullt acceptabelt att skoja om att någon är tjock (tydligen även om barn)! Kändisar kritiseras och hånas helt ogenerat i skvallertidningar; mulliga karaktärer i filmer parodiseras och förlöjligas – nästan som ett vedertaget sätt att visa upp hur man minsann är om man är tjock. Jag tänker närmast på den nya serien American Housewife, där huvudkaraktären ständigt uttalar att hon själv är fat. Fat? Fat??

Bild: TV Guide

Vi som är tjocka möter ständigt dessa attityder som baseras på dessa stereotypa uppfattningar som förstärks i media: vi är lata, inkompetenta, oattraktiva, äckliga, otränade, har ingen viljestyrka, och får skylla oss själva för att vi är tjocka. Faktum är dock att det inte alls är så enkelt som disciplin och viljestyrka för att minska i vikt. Det är ett komplicerat förlopp som är dömt att misslyckas för många. Med det inte sagt att det är omöjligt, eller att det inte är värt att sträva efter ett hälsosamt liv. Och med det menar jag faktiskt inte pulverdieter eller andra dumheter – jag menar aktiv livsstil och hälsosam, balanserad kost. Men vikten är, och måste få vara, sekundär!

En ny studie bekräftar det man tidigare vet: sorgen som kommer av att ständigt höra att tjocka är mindre värda kan påverka hälsan negativt. När en överviktig person tar åt sig av viktdiskriminering ökar risken för hjärtsjukdom och metabola syndrom. Forskarna skriver att det är en vanlig missuppfattning att stigma kan motivera överviktiga att minska i vikt och förbättra sin hälsa, men att de (med andra) har upptäckt att det är precis tvärtom. När man känner sig skambelagd för hur kroppen ser ut är det mer troligt att man undviker motion och konsumerar fler kalorier – som ett sätt att hantera stressen orsakad av stigmat.

Från filmen Shallow Hal

Vårdgivare, media och allmänheten måste vara medvetna om att skuld- och skambeläggande av personer (eller barn!) med övervikt inte är ett effektivt verktyg för att motivera viktnedgång, och att det istället kan bidra till dålig hälsa. Så här vill forskarna att vårdgivare – och andra – ska bemöta personer med övervikt:

Om jag går till mig själv vet jag med mig att jag behöver röra på mig mer (läs här om min komplicerade relation till träning), men i övrigt är min livsstil hälsosam. Jag äter balanserat, äter mindre utrymmesmat än de flesta, röker inte, dricker inte alkohol. Men vikten rör sig inte, varken upp eller ner. Jag tar regelbundet blodprover, för min läkare och jag har, på min egen begäran, kommit överens om att hålla koll på blodfetter, blodsocker och andra indikationer för metabola syndrom, men det existerar inte i min kropp. Min kropp är fullkomligt hälsosam. Ändå känner jag pressen att bli smalare.

När jag var smal trodde jag att jag var tjock och ohälsosam (min kropp var hälsosam men inte mitt sinne, och definitivt inte mitt beteende). Nu är jag tjock och hälsosam både till själ och kropp – men ändå påverkas jag av samhällets attityd till övervikt. Jag vet hur man tänker om tjocka. Jag känner det. Och igen mår jag dåligt av att lyssna på när andra pratar om att de ätit för mycket julgodis, eller tycker för mycket om chips, eller ska komma i form till sommaren (trots att de faktiskt redan är i form…). Jag blir ledsen för deras skull, men jag också för att jag upplever att jag borde känna mig träffad. Som om jag är tjock för att jag äter för mycket godis och chips, och som om jag inte har rätt att visa mig i baddräkt i sommar om jag inte ”kommer i form” först.

Men nej, jag ”borde” inte ta åt mig. Jag har ingen skyldighet att banta ner mig för att glädja allmänheten. Jag behöver inte försvara eller förklara varför jag är tjock. Min enda skyldighet är mot mig själv.

Läs jättegärna Johanna Ahlstens inlägg om detta ämne, fast utifrån hennes perspektiv, här!

En bra tumregel är:

Håll dina åsikter om andras kroppar/ätande/tränande för dig själv!

3 kommentarer

  1. Jag känner hemskt mycket igen mig i det du skriver. Jag tycker det är fruktansvärt jobbigt att ”exponera” min kropp för andra, helt övertygad om att alla tycker att jag är ful, äcklig och borde skämmas. Bara en sådan sak som att äta en kondisbit bland folk göronen att hjärnan spinner igång om vad jag tror att alla ser och tänker.

    För mig är det så lätt att applicera stigmat på mig själv, som enligt bmi, är överviktig. Den sjuka delen av mig (ätstörningen) tror fortfarande att livet blir perfekt bara jag blir smal. Det är så jäkla svårt att bli av med de negativa tankarna när allt omkring oss kretsar kring bantning, dieter och retuscherade fotomodeller.

  2. Pingback: Inget barn ska behöva känna skam över sin kropp… – Åsa Jansdotter

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *